RECENSION: Katt på hett plåttak, Apollo Theatre ✭✭✭

Jack O'Connell som Brick. Foto: Johan Persson Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof).

Apollo Theatre

26 juli 2017

3 stjärnor

Boka nu

Den här uppsättningen personifierar verkligen uttrycket ”en match med två ansikten”. Regissören Benedict Andrews har moderniserat iscensättningen av Tennessee Williams klassiska drama om sönderfallet i en sydstatsfamilj och det krackelerande äktenskapet mellan Brick och Maggie. Williams beskrev själv pjäsen som ”en syntes av hela mitt liv”, och texten sjuder av både passion och våld. Alkoholisten Brick kan inte försonas med sina homosexuella känslor för sin döde vän Skipper, medan Maggie, fortfarande djupt förälskad i honom, desperat försöker bevisa sitt värde genom att bli gravid och säkra hans arv. Efter den enorma succén med Linje Lusta på Young Vic för ett par år sedan hoppas teamet på en lika stor framgång här. Det är nära att de lyckas hela vägen.

Sienna Miller (Maggie) och Jack O'Connell (Brick). Foto: Johan Persson

Moderniseringen fungerar faktiskt riktigt bra. Väggarnas gulddekor och den sparsmakade men lyxiga inredningen för tankarna till en Trump Tower-värld, vilket också ger en naturlig förklaring till Jack O’Connells tatueringar – något som många män i hans ålder har idag. Ensemblen använder även mobiltelefoner och iPods; det fungerar förvånansvärt väl, men väcker också frågor – borde inte Maggie och Brick kunna tillfredsställa sina kroppsliga behov via dejtingappar? Det finns en dusch på scenen, och här tillbringar O’Connell merparten av första akten med att duscha och halta runt på scenen endast iklädd en handduk (Brick har brutit ankeln). Framtida genusvetare lär säkert skriva om fetischeringen av hans kropp som ett skifte i den kvinnliga blicken, men här, då det inte är fullt motiverat i texten, blir det mest bara distraherande. O’Connell bemästrar det grubblande uttrycket väl och gestaltar sin distans till omvärlden perfekt, men det är först när han äntligen tar på sig pyjamasen som han blir verkligt karismatisk. Rollen som Maggie är en enorm utmaning för vilken skådespelerska som helst, då första akten till stor del består av en lång monolog, särskilt de första fyrtio minuterna. Det kräver ett skådespeleri med stort djup, men desvärre spelar Sienna Miller på samma sträng hela tiden och hittar aldrig riktigt ner i Maggies desperation och manipulation. Hon skyndar dessutom igenom sina repliker som om det vore ett läxförhör, och hennes sydstatsaccent vacklar en aning. Faktum är att flera i ensemblen hade gynnats av att moderniseringen även hade flyttat handlingen geografiskt.

Colm Meaney som Big Daddy. Foto: Johan Persson Men om första akten känns lite som en såpa i sydstatsmiljö, så kommer belöningen i andra hälften – främst tack vare den utmärkte Colm Meaney som Big Daddy. Det är en bjässe till roll som ges en enastående, desperat machismo av Meaney när han konfronteras med sanningen: att diagnosen om en irriterad tarm var en lögn och att han i själva verket har magcancer. Här får O’Connell äntligen någon att spela mot, och den långa dialogen mellan Brick och Big Daddy – en väldig urladdning om maskulinitet, machismo, homofobi, avsky och förnekelse – är mästerligt utförd samtidigt som fyrverkerier exploderar för att fira Big Daddys 65-årsdag (utmärkt ljusdesign av Jon Clarke). Faktum är att hela ensemblen höjer sig i sällskap med Meaney, där Hayley Squires och Brian Gleeson är särskilt effektiva som de manipulativa ”avlarmaskinerna” Mae och Gooper, och Lisa Palfrey gör en fin Big Mama, på samma gång komisk och sårbar.

Hela produktionen räddas i elfte timmen under andra halvan, och det där ”klicket” (det som Brick söker tills allt känns rätt) infinner sig till slut även för publiken. Om problemen i första halvan kunde åtgärdas skulle detta kunna vara en av de bästa uppsättningarna i West End. Som det är nu räddas den från ett totalt haveri av en magnifik Big Daddy.

BILJETTER TILL KATT PÅ HETT PLÅTTAK

Produktionsfoton