RECENSION: Day Of the Dog, Etcetera Theatre ✭✭✭✭

Day of The Dog

Etcetera Theatre, Camden

18/08/15

4 stjärnor

Skildringar av psykisk ohälsa och depression i litteratur och på scen innebär en rad fundamentala vägval. Ska pjäsen utforska berättelsen ur den drabbades perspektiv, eller genom blicken från personerna i dennes sociala närhet? Beroende på det valet öppnar sig olika möjligheter. Om perspektivet tillhör offret kan man använda en strategi där vi börjar uppfatta "verkligheten" genom ögonen på någon med en helt annan världsbild – för att sedan inse att detta är en projektion som inte delas av omvärlden. Detta kan skapa en desorienterande effekt eller – mer positivt – lyfta möjligheten att psykisk ohälsa under vissa omständigheter kan erbjuda en unik fördjupning av vardagen; en parallell verklighet snarare än en enbart negativ sådan. Om vi istället väljer den andra vägen och fokuserar på den externa blicken från familj, vänner och vårdpersonal, hamnar fokus på den kör av förvirring, frustration, smärta och försök till empati och botande ingrepp som kommer från dem som blickar in utifrån.

Den stora bedriften med Day of the Dog är att den lyckas förena dessa två perspektiv till en berörande, knivskarp och stundtals humoristisk meditation över vad som händer i en familj när en medlem helt enkelt checkar ut från vardagens processer. Pjäsen är gemensamt framtagen, skriven och framförd av tre skådespelare som en del av Camden Fringe Festival. Den erbjuder en lättillgänglig och tankeväckande skildring av ett krävande ämne utan att vara dömande. Den gör ämnets komplexitet rättvisa, samtidigt som den hittar gott om utrymme för humor och träffsäkra observationer av trovärdig familjedynamik. Resultatet är periodvis både omskakande och gripande. Det är ett koncentrerat, kort stycke (för närvarande drygt en halvtimme långt) som skulle må bra av att utvecklas och expanderas ytterligare; men den passar det lilla, intima utrymmet på Etcetera Theatre (ovanpå puben Oxford Arms) utmärkt. Placerade ovanför Camdens sjudande lunchvimmel fick vi mycket att ta till oss och reflektera över i lugn och ro.

Scenografin är enkel… scenen domineras av en obäddad säng som skulle göra Tracey Emin stolt, täckt av kvarlämningar från någon som inte rört sig på ett tag: telefon, laptop, halvätna måltider, slängda kläder. Längst bak finns ett bord med fler hussysslor som stannat av. I sängen ligger Polly Weston (Jeannie Dickinson), vars liv har stannat upp. Trots tidigare självförtroende, framgångar i skolan, vänner och pojkvän har hon plötsligt förlorat all tro på sig själv. Hon kan inte sova, hon känner sig främmande i sin egen kropp och orkar inte slutföra skoluppgifter eller de småsysslor hon tidigare hanterat utan problem. Innerst inne känner hon skräck och panik över vad som händer med henne.

Pjäsens inledande sekvens handlar om moderns försök att få upp henne till skolan, och när det misslyckas, om att bara försöka förstå vad som pågår. Karen (Gina Radford) är en pressad ensamstående mamma som jonglerar jobb, hem och två tonåringar samtidigt som hon kämpar för att upprätthålla sitt eget sociala liv och vänskapskrets. Familjen fullbordas av lillasystern Harriet (Francesca Burgoyne), som pendlar mellan bitterhet och empati mot sin syster med en ung människas speciella perspektiv på omgivningen.

På ett sätt händer ingenting. Det finns ingen intrig i vanlig mening, utan snarare en serie plågsamma samtal, gräl och protester under flera dagar. Dessa utforskar den förtvivlade kampen för att finna mening, förståelse och en lösning mitt i den paralyserade stasis som är depression. Vad vi tar med oss från pjäsen är en tydlig känsla av att indirekta, inkännande metoder oftast ger mer än traditionella vädjanden till rationella lösningar och botemedel.

Karens desperata kamp för en förklaring krockar med det faktum att psykisk ohälsa ibland saknar en specifik yttre utlösare. Är det Pollys frånvarande pappa? Är det pojkvännen hon just dumpat? Är det något i skolan? Karen försöker tvinga sig in utifrån genom att applicera ytliga logiska svar, och blir i processen arg och aggressiv. Harriet lyckas mycket bättre genom sitt mer oskyldiga och naiva perspektiv, när hon helt enkelt föreslår brädspel eller vill sova över i systerns rum. Under korta stunder tillåter dessa gester av kravlös närvaro Polly att krypa ut ur sitt skal utan att känna sig hotad. De två systrarna har en kärleksfullt retsam jargong som lockar fram äkta glädje. Det är ingen tillfrisknande vi ser här, bara ett erkännande av att vissa sätt att hantera situationen är bättre än andra.

Den enda pusselbiten som verkligen saknas i det nuvarande manuset är analysen från utomstående specialister. Även om en fjärde person i form av en läkare eller expert skulle kunna bryta ner familjekretsens intensiva intimitet, skulle ämnet ändå kunna belysas genom samtal om de råd eller den analys de gett. Som det ser ut nu är det dramatiskt osannolikt att Karen inte skulle ha sökt medicinskt eller professionellt stöd. Att inkludera detta som ett ämne för familjens diskussioner skulle ge ytterligare en infallsvinkel utan att man för den sakens skull behöver acceptera den medicinska expertisens överhöghet.

Skådespelarna lyckas täcka ett brett register på mycket kort tid. Radford rör sig skickligt mellan empati, vrede och frustration över sin dotter. Hon vinner också publikens empati genom sitt porträtt av en förälder som går på knäna av stress, men som ändå lyckas hålla alla bollar i luften dag för dag. Burgoyne gör en anmärkningsvärd tolkning av den unga dottern och hittar en kombination av valpighet och oskyldig energi i sitt kroppsspråk och sin dialog som är väldigt förtjusande. Dickinsons roll är den mest krävande, inte minst för att hennes agerande måste förkroppsliga ett tillstånd som är ogreppbart och svårförståeligt, samtidigt som det presenteras så att vi kan leva oss in i symptomen. Hon visar oss på en och samma gång den inre skräcken hos en intelligent person som vet att hon har att göra med något hon inte kan hantera, och de frustrerade känslorna hos någon som inte kan förklara varför hon slutat fungera, och som upplever omgivningens alla välmenande försök som hjälplösa och irriterande.

Det finns en fördomsfri integritet i dessa samtal och karaktärsporträtt som är djupt imponerande, och pjäsen förtjänar en större publik i en rymligare (men inte för stor) lokal.