RECENSION: Death Takes A Holiday, Charing Cross Theatre ✭✭✭✭

Chris Peluso som Döden och Zoe Doano som Grazia Lamberti. Foto: Scott Rylander. Death Takes A Holiday

Charing Cross Theatre

23 januari 2017

Boka biljetter

Maury Yestons magnifika musik i denna föreställning – som är en av de bästa i London just nu – är en upplevelse man absolut inte bör missa i denna Europapremiär av ett av hans mest extraordinära verk. Handlingen utspelar sig 1922 och musiken spänner över allt från dåtidens och nutidens Broadway, Tin Pan Alley och italiensk opera (från barock till sen verismo), till modernistisk konsertmusik och storslagna filmmusikstilar i samma anda som Max Steiner. Det är en fantastisk blandning. Ensemblen på 14 personer gör musiken rättvisa, och orkestern på 10 musiker återskapar Larry Hochmans ursprungliga Off-Broadway-arrangemang i sin helhet under ledning av kapellmästare Dean Austin.

I en stämningsfull, neoklassisk villa vid Gardasjöns strand – en utsökt operamässig scenografi av Morgan Large – samlas en rik adelsfamilj för att fira dotterns trolovning med sonen till en grannfamilj (visst, tankarna går direkt till ”I promessi sposi”). Men mitt ibland dem dyker en nästintill allegorisk figur upp, mycket i Pirandellos anda – Döden själv. Han förklär sig diskret till den ryska prinsen Sirki och ”tar semester” från sina vardagliga sysslor med att skörda själar. Precis som förväntat blir han snabbt förälskad i fästmön, och en viljornas kamp tar vid som bara kan sluta på ett sätt.

Zoe Doano (Grazia Lamberti), Scarlett Courtney (Daisy Fenton), Helen Turner (Alice Lamberti). Foto: Scott Rylander

Berättelsen kommer ursprungligen från den föga kända poeten och dramatikern Alberto Casella och är utan tvekan hans mest framgångsrika verk. Det översattes till engelska för den amerikanska scenen och plockades sedan upp av Hollywood 1934 i en film med Fredric March. Casella skrev senare flera betydande filmmanus i Italien, men inget av hans andra verk fick samma efterliv som denna hit. Den filmades på nytt för TV på 1970-talet (med blandat resultat) och låg sedan till grund för den populära ”Möt Joe Black” med Brad Pitt i slutet av 90-talet. I rätt händer verkar historien vara i det närmaste odödlig.

Yeston började skriva musikalen direkt efter succén med ”Titanic”, tillsammans med samme librettist, Peter Stone. När Stone gick bort under projektets gång ersattes han av Thomas Meehan. Föreställningen spelades under en begränsad period Off-Broadway, och när kompositören senare spelade igenom musiken för regissören Thom Southerland blev denne så entusiastisk att ingen ytterligare övertalning krävdes för att sätta upp den i Storbritannien. Och nu är den här.

Chris Peluso (Döden) och Zoe Doano (Grazia Lamberti). Foto: Scott Rylander

Det är svårt att tänka sig att verket skulle kunna få ett bättre mottagande. Southerland tillsammans med Tarento Productions och Charing Cross Theatres eget produktionsteam har nyligen haft en enorm succé med sin nyuppsättning av ”Titanic”, och är utan tvekan de bäst lämpade för uppdraget. Med diskret koreografi av Sam Spencer-Lane, vackra kostymer av Jonathan Lipman, fantastisk ljussättning av Matt Daw och ljuddesign av Andrew Johnson, är detta en enastående smakfull och välbalanserad föreställning.

Rollbesättningen är lika finstämd. Som Döden spelar Chris Peluso (som ni kanske minns som Gaylord Ravenal i New London Theatre-uppsättningen av ”Show Boat”) rollen som en ödesmättad matinéeidol, likt en av Ivor Novellos mer plågade karaktärer. Han har en fantastisk lyrisk tenor som klarar alla de krav Yestons partitur ställer – och de är många. Hans motpart, Zoe Doanos Grazia Lamberti, är lätt och klar, men besitter en imponerande kraft i det högsta registret. Mellan dem finns en ståtlig, romantisk formalitet som för tankarna till samarbetet mellan Nelson Eddy och Jeanette MacDonald.

Gay Soper (Contessa Evangelina di San Danielli) och Anthony Cable (Baron Dario Albione). Foto: Annabel Vere

Ashley Stillburn gör vad han kan med den ganska otacksamma rollen som den förskjutna fästmannen Corrado Danielli, men hushållet styrs med energi och hängivenhet av hertig Vittorio (Mark Inscoe) och hans vackert sjungande hertiginna Stephanie (Kathryn Akin). Vi möter även den moderna Alice Lamberti (Helen Turner) och den amerikanska gästen Daisy Fenton (en innerlig Scarlett Courtney). Den äldre generationen består av grevinnan Evangelina di San Danielli (en knivskarp Gay Soper i en roll som för tankarna till Hermione Gingold) och hennes läkare tillika älskare, baron Dario Albione (en sofistikerad och dämpad Anthony Cable). Tjänstestaben består av chauffören Lorenzo (Matthew McDonald), betjänten Fidele (James Gant, som för övrigt tar över rollen som Döden från den 13 februari), hembiträdet Sophia (Sophie-May Feek) och Cora (Trudi Camilleri). En annan gäst är den flygaress till major, Eric Fenton (Samuel Thomas), en gammal vän till familjen Lambertis avlidne son.

Det är ett tätt sammanhållet galleri av karaktärer, och när de i ett skede sätter sig ner och berättar historier för varandra är det lätt att föreställa sig att vi hamnat i en post-första världskriget-version av ”Decamerone”. På samma sätt känner man närheten till Pasolinis ”Teorema” när Döden, i skepnad av rysk prins, förändrar livet för alla under familjen Lambertis tak. När hans sanna natur avslöjas rör vi oss mot teman från ”Borgarklassens diskreta charm” och ”Mördande ängel”. Det kosmopolitiska är temat för dagen; det är en intellektuell fest för den kulturellt bevandrade. Andra akten inleds till och med med en sorts femstämmig fuga.

Zoe Doano (Grazia Lamberti) och Chris Peluso (Döden). Foto: Scott Rylander

Huruvida det fungerar som en berättelse som verkligen berör hjärtat är en annan fråga. Sångerna är helt ljuvliga och skickligt skrivna, men historien de berättar engagerar inte känslomässigt på samma sätt som till exempel ”Den flygande holländaren”, trots att de spelar på liknande strängar. Det förblir främst en intellektuell upplevelse – en underbar sådan – men mer inriktad på reflektion än passionerat engagemang. Detta behöver inte vara något negativt: iscensättningen ser ut att röra sig i Racines domäner, men landar i något som påminner mer om Marivaux – en pjäs om samtal: urban, civiliserad och intelligent. Det är mycket ”Sommarnattens leende” över föreställningen, och Sondheim är en av de konstnärer Yeston flirtar med här. Kanske hade vi kunnat komma karaktärerna närmare om humorn fått ta mer plats i början, men det är möjligtvis inte avsikten. Kanske förväntas vi betrakta dem med Buñuels eller Pirandellos sakliga distans.

Gå dit och döm själv.

Spelas till och med 4 mars 2017

BOKA BILJETTER TILL DEATH TAKES A HOLIDAY PÅ CHARING CROSS THEATRE