RECENSION: Eventide, Arcola Theatre Studio 2 ✭✭✭

Hasan Dixon och James Doherty i Eventide. Foto: Mark Douet. Eventide

Arcola Theatre, Studio 2

25/09/15

3 Stjärnor

Köp Biljetter I en färsk recension av And Then Come the Nightjars på Theatre 503 anmärkte jag på hur få nya pjäser det finns som skildrar livet på den engelska landsbygden. Det gläder mig därför att kunna rapportera att Barney Norris nya pjäs på Arcola erbjuder tänkvärda betraktelser över dessa teman, och särskilt kring svårigheterna med att anpassa sig till förändring och förlust i en värld där kontinuitet och tradition är centralt. Norris är ingen främling för detta territorium. Hans fina debutpjäs Visitors, som sattes upp på Bush Theatre förra året, utspelade sig också i lantlig miljö, och mycket av den stillsamma, insiktsfulla och vemodiga melankoli som genomsyrade den studien av ett äktenskap på ålderns höst återfinns även här. Studioscenen på Arcola har fyllts med trädäck och bänkar från en pub, The White Horse. Det är en intim miljö där publiken kommer mycket nära händelsernas centrum. Den utgör platsen för en serie samtal mellan pjäsens tre karaktärer: John, den medelålders krögaren (James Doherty), hans vän Mark (Hasan Dixon) som är alltiallo, samt den kringresande kyrkoorganisten Liz (Ellie Piercy).

De tre karaktärerna har åtminstone två teman gemensamt – de bär alla på sår efter att ha förlorat någon som stått dem nära, och de önskar alla att deras nuvarande liv ska kunna fortsätta i samma jämna lunk. John vill behålla puben trots vikande kundunderlag och växande skulder; Mark är nöjd med sin vardag med småreparationer för att kunna betala hyran, och Liz finner tillfredsställelse i att spela i kyrkan som en tillflykt från sitt arbete som musiklärare i närmaste stad. Landsbygdens rytm ses ha ett egenvärde, både som en balsam och ett försvar mot gammal smärta och livets törnar.

James Doherty i Eventide. Foto: Mark Douet

Under deras samtal ligger ett envist budskap om att kyrkan, puben och bygemenskapen fortsätter att spela viktiga roller i den moderna världen som tidlösa symboler för värde, något som människor som gått vilse i sina egna liv kan identifiera sig med. Inom denna trygga kokong av nedärvd mening finns utrymme för återhämtning och för att återuppfinna sin identitet. Däri ligger det bestående värdet av ett lantliv som inte längre är en ekonomisk självklarhet.

Men det är inte meningen att det ska förbli så.

När det gäller intrig och handling händer det inte särskilt mycket. Men under ytan av småprat, skämtsamt gnabb och minnen från förr är en förändring på gång som varken kan stoppas eller vändas. John är för djupt nere i skulder och alkohol för att rädda puben, och allt tyder på att den gemenskap han främjat där inte kommer att leva vidare i hans frånvaro. Inte minst för att en pubkedja tar över verksamheten och ”stora huset”, som förr var byns medelpunkt, numera ägs av en fastighetsutvecklare som sålt av all jordbruksmark. Liz kommer till byn allt mer sällan då uppdragen i kyrkan sinar och bröllop och begravningar flyttas någon annanstans. Mark hittar inte heller något fast arbete och undrar hur han ska få det att gå ihop, och om lösningen är att ge sig av. Symboler och institutioner förändras och förlorar sin förmåga att knyta an till individen; de kan inte längre definiera och forma gemenskapen.

Även om helhetsbilden är dyster så råder inte total förtvivlan. Varje karaktär finner en ny inre styrka mot slutet av pjäsen som öppnar upp för möjligheter att utveckla talanger de inte visste att de besatt. Det är byn snarare än karaktärerna vars framtid i slutändan framstår som mest osäker.

Regissören Alice Hamilton håller ett varsamt tempo – vi dras in i pjäsen snarare genom dess suggestiva ton än genom rörelse eller dramatiska vändningar. Norris skriver en mycket trovärdig naturalistisk dialog som skådespelarna fyller ut på ett skickligt sätt. Det finns också några välformade monologer som varierar tempot. Pausen kommer lite som en stöt och lämnade mig med det starka intrycket att pjäsen hade vunnit på att ses i en enda sittning utan att bryta den sköra stämningen. Det hade också minskat behovet av den föga trovärdiga vändningen i relationen mellan John och Liz som sker precis före pausen, vilket har samma skärande effekt som det melodramatiska slutet på en följetongsroman från den viktorianska eran.

Skådespeleriet är överlag mycket effektivt. Dessa roller är rena gåvor för karaktärsskådespelare med fantasi, och varje ensemblemedlem ger en mångbottnad porträttering där kroppsspråket harmonierar med röstens skiftningar. Dohertys yttre självförtroende och grabbighet döljer en stor smärta och inre oro, vilket är mycket gripande när det väl kommer till ytan. Hasan lyckas förmedla mycket innestängd ilska och frustration. Hans karaktär är inte känslomässigt uttrycksfull förrän sent i pjäsen, men rent tekniskt gör han ett utmärkt jobb med att övertyga oss om att hans tystnad och passivitet inte är tom, utan döljer en hel del. Piercys kantiga och ryckiga gester berättar för oss redan innan handlingen gör det att hon kämpar för att besegra en inre smärta som hotar att överväldiga henne.

Hasan Dixon och James Doherty i Eventide. Foto: Mark Douet.

I den andra akten förekommer en del känsloutspel som känns överdrivna i förhållande till sammanhanget, men detta beror också på ett antal mindre övertygande utvecklingar i karaktärernas liv som inte har samma tyngd eller tonträff som de skickligt tecknade tidigare scenerna. Även om man inte förväntar sig att alla lösa trådar ska knytas ihop, så känns karaktärernas slutstationer i mitt tycke inte helt i synkronisering med den riktning som det tidigare manuset pekat ut.

Jag tror att huvudproblemet ligger i karaktären Liz, som under för stora delar av den inledande handlingen tvingas vara den tålmodiga, relativt passiva lyssnaren till de två männens sorg. När hennes egen karaktär tecknas tydligare mot slutet är det för sent, och rollen förblir underarbetad och ofullständig jämfört med de andra två. En ombalansering av pjäsen eller kanske introduktionen av ytterligare en kvinnlig karaktär hade kunnat råda bot på detta.

Detta är en vänlig och stillsamt tillfredsställande samling reflektioner över hur hårt livet på landet kan vara och hur långt ifrån det oftast befinner sig från någon sorts arkadisk idyll. Siffrorna för depression och självmord är högre på den brittiska landsbygden än i städerna, och på sitt mjukt envisa sätt ger denna pjäs värdefulla och nyktra insikter för oss stadsbor om hur och varför det förhåller sig så.

Eventide spelas på Arcola Theatre till och med den 17 oktober 2015