RECENSION: Eyes Closed Ears Covered, Bunker Theatre ✭✭✭

Danny-Boy Hatchard och Joe Idris-Roberts i Eyes Closed, Ears Covered. Foto: Anton Belmonte Eyes Closed, Ears Covered

Bunker Theatre

16 september 2017

3 stjärnor

Boka nu

När de nu närmar sig firandet av sitt första verksamhetsår som färdigställd teater, presenterar detta underjordiska, samtida scenrum ännu en upptäckt i form av ett fascinerande manus med en skarp och nyskapande blick på dagens värld. Regissören Derek Anderson, som vi minns så väl från hans 'Sweeney Todd' på den kortlivade Twickenham Theatre, kontaktade scenen med detta projekt – ett nytt verk av Alex Gwyther som berättar en historia om splittrade, hopplösa karaktärer och deras sorgliga, rotlösa liv. Den första akten för tankarna till Philip Ridleys dysfunktionella soldater; vi känner igen oss i deras obehagliga, brutala och korta tillvaro. Men det stannar inte där. Gwyther har fler ess i skjortärmen än han först ger sken av, och det är ett rent nöje att i andra akten se hur han väver in vändningar i intrigen och avslöjanden av alltmer bisarr karaktär. Under Andersons kapabla ledning rör sig handlingen glasklart framåt, inramad av Norvydas Genys slående ljus- och videodesign och livligt iscensatt genom Jonnie Riordans energiska rörelsemönster, medan Jon McLeod fyller rummet med sin musik och ljudbild. Mitt i allt detta skapar Alyson Cummins en till synes oskyldig scenografi – ett upphöjt, konturerat podium inramat av paneler kring ljusanläggningen.

Danny-Boy Hatchard i Eyes Closed, Ears Covered. Foto: Anton Belmonte

I denna miljö följer vi de tre skådespelarnas utveckling: Danny-Boy Hatchard spelar den till synes centrala gestalten, vars rasande utfall mot världen avbryts av röster från en polisintervju. Denna allvarsamma ton lättas dock upp av hans kamratliga samspel med den beundrande följeslagaren Seb, spelad av Joe Idris-Roberts, som i sin tur utsätts för förhör av en betydligt vänligare och mindre fientlig natur. Bit för bit får vi veta mer om en utflykt de gjort till kusten, där någonting hemskt inträffade. När en tredje 'live'-karaktär introduceras, Lily (Phoebe Thomas), fördjupas och förstärks deras situation. Denna karga, grymma värld tillåts dock aldrig hamna i bakgrunden, och vi drar paralleller till råheten hos Büchner eller Artaud, då de framstår som fångade och dömda att duka under för krafter de varken kan förstå eller bemästra. I likhet med en klassisk dramatiker drar Gwyther ut på sitt berättande så mycket han kan, och verket blir en övning i att se dessa utsatta karaktärer försöka hanka sig fram tills den punkt då vi inser att deras resa nått vägs ände.

Phoebe Thomas och Joe Idris-Roberts i Eyes Closed, Ears Covered. Foto: Anton Belmonte

Det svårgenomträngliga i stora delar av handlingen skapar dock en något distanserad upplevelse; intellektuell förvirring tycks segra över empatisk respons oftare än man kanske hade önskat. Hatchard och Thomas är båda erfarna tv-skådespelare och tillför stor detaljrikedom i sina porträtt, medan Idris-Roberts, nyligen utexaminerad från RADA, har en bakgrund som andas mer klassisk repertoarteater (med erfarenhet från Alan Bennett, Shaw och rockopera). De vet hur man gör även det mest kärva material 'mänskligt', och det gör även deras regissör, men Gwyther gör det inte lätt för dem. I slutändan framstår mycket av dramats ytliga 'mening' som flyktig och dunkel, nästan som om man vore inbjuden att återvända för ett nytt försök att tyda dess gåtfulla stigar. Som motvikt till det intrycket bjuder i synnerhet andra akten på en magnifik kaskad av sceniska effekter som är en fröjd i sig själva – inte minst de svindlande visuella och akustiska förändringarna i en föreställning med runt 450 cues på 90 minuter.

Det är fascinerande att se och pekar tydligt ut intressanta och tänkvärda nya talanger. Exakt vad allt betyder är möjligen något som varje enskild besökare själv får dechiffrera.

BILJETTER TILL EYES CLOSED EARS COVERED