RECENSION: Forbidden Broadway, Menier Chocolate Factory ✭✭✭

Forbidden Broadway Menier Chocolate Factory 31 juli 2014 3 stjärnor

Tänk dig att du är tio år gammal. Du har precis släppts lös vid en dessertbuffé. Där finns all glass du kan tänka dig; choklad i alla dess former – hård, mjuk, fyllda praliner, små figurer, strössel; exotiska frukter med spännande färger och former; kakor som är enkla, dränkta i sirap, dekorerade med grädde eller vaniljsås, varma, kalla, syrliga och friska; såser och siraper, tjocka och söta; pajer, skivor, kex, munkar, tårtor och desserter. Willy Wonka själv skulle ha varit stolt över det oändliga och varierade utbudet.

Med vidöppna ögon och ett ständigt leende på läpparna – ibland skrattande av ren glädje över en lockande munsbit, ibland rynkande på näsan åt något som inte faller dig i smaken – vräker ditt tioåriga jag i sig godsaker. I all oändlighet. Till slut infinner sig tystnaden som kommer av den rena utmattningen efter att ha frossat i socker. Du känner en dimma av förnöjsamhet, ett minne av genuin njutning, men du minns inte riktigt den där sista perfekta tuggan och det finns en kvarhängande känsla av ett begynnande illamående.

Eller hur?

Samma sak misstänker jag gäller för musikalälskare som ser Forbidden Broadway, den satiriska revyn som i olika former har spelats i New York i närmare 30 år. Nu visas en uppdaterad, mer ”Londonfierad” version på Menier Chocolate Factory.

Det har i alla fall alltid varit min reaktion.

Konceptet är oemotståndligt. Ta fyra begåvade sångare och en kvicktänkt författare, och grilla – så elakt eller kärleksfullt (eller både och) som möjligt – Broadways musikaler, divor och stjärnor, dramatiker och kompositörer, regissörer och koreografer. Ja, egentligen allt som har med musikalvärlden att göra.

När alla element samspelar blir resultatet ljuvligt och beroendeframkallande. Men precis som med en dessertbuffé kan det bli för mycket av det goda. Det kan bli lite för sött och sliskigt, och allt är inte så perfekt utformat eller förberett som man hade kunnat önska. Av just den anledningen kan jag inte lyssna på hela album av Forbidden Broadway-inspelningar i en sittning; det blir helt enkelt för mycket.

Och så är det även med liveversionen. Helhetsintrycket är att man har haft en riktigt trevlig stund, men om man försöker peka ut exakt vad som skapade det intrycket så blandar sockerdimman bort korten.

Under ledning av Gerard Alessandrini, som oftast har ett finger med i spelet när det gäller Forbidden Broadway, bjuds det på massor av glitter, glamour och smarta texter. Men allt landar inte helt rätt – parodin på Charlie and the Chocolate Factory med ”No Imagination” känns mer banal än genial, och även numren om Wicked och Jersey Boys kändes lite bleka. Into The Words verkade dessutom mest bara vara elakt menat.

Å andra sidan fanns det fantastiska bitar som drev med Once, Lion King, The Book Of Mormon, Matilda, Miss Saigon och Les Misérables. Det sistnämnda är gammalt material, men det känns fortfarande fräscht och roligt tack vare de skarpa och energiska framträdandena.

Skådespelarna är oerhört begåvade. De kan alla sjunga (suveränt och kraftfullt) och dansa med lätthet. En del av charmen med Forbidden Broadway har tidigare varit artisternas förmåga att imitera verkliga personer, ibland med en häpnadsväckande precision. En av de största glädjeämnena har varit att se samma artist skickligt imitera flera olika kända sångare.

Men här handlar det mer om karikatyrer än imitationer. Och faktum är att karikatyrerna oftast fungerar bäst – Damian Humbleys tolkning av Mandy Patinkin var till exempel en ren fröjd. Å andra sidan glänste Sophie-Louise Dann i sin imitation av Julie Andrews. Men hon och Anna-Jane Casey var mindre framgångsrika i sina andra imitationer av storheter som Lansbury, Minnelli och Menzel; det stannade vid ytliga intryck snarare än träffsäkra parodier. Trots det var det ofta underhållande, även om skratten inte alltid satt mitt i prick.

Kvällens bästa inslag var duon, trion och kvartetten – Ben Lewis och Humbley i det vassa numret om Book of Mormon; Casey och Dann som kämpade om utrymmet i rivaliteten mellan Rita Moreno och Chita Rivera; trion som drev med Guys and Dolls öppningsnummer eller när alla fyra sänkte trovärdigheten för Once eller grillade stilen i Lion King.

Casey och Humbley verkade mest bekväma med revyformatet och kastade sig mellan olika scener och sångstilar, båda helt villiga att gå till överdrift i sitt skådespeleri för att locka fram skratt. Bilden av Humbley som skruvar sina egna bröstvårtor i sexuell njutning som en utstyrd Trunchbull (från Matilda) kommer att sitta kvar på näthinnan länge. Och Caseys attack på Frozen, ”Let It Blow”, var fantastiskt rolig. Detsamma gäller den dråpligt sanna känslan bakom ”This is The Song They Stole From Us”, framförd i en skönt högdragen och camp stil av Lewis och Dann.

Och den avslutande, mörka kommentaren om det kommersialiserade Broadway var ett utmärkt sätt att runda av föreställningen på.

Det här är en mycket underhållande kväll på teatern – men det kräver delvis en god kännedom om senare års musikaler och stjärnorna som gjort dem populära – vilket inte är något negativt. Publiken bör ha koll på musikalvärldens populärkultur.

Med dessa talangfulla artister garanteras en kväll fylld av nöje. Men den där omisskännliga efter-dessertbuffé-känslan dröjer sig trots allt kvar.

Forbidden Broadway flyttar till Vaudeville Theatre i september