RECENSION: Great Britain, Lyttleton Theatre ✭✭

Billie Piper i National Theatres uppsättning av Great Britain. Foto: Johan Persson Great Britain Lyttleton Theatre 4 augusti 2014 2 stjärnor

Great Britain, som nu spelas på Lyttleton Theatre vid National Theatre och snart flyttar till West End, är ett månghövdat satiriskt odjur fött ur Richard Beans penna. I regi av Sir Nicholas Hytner bjuds vi på en tre timmar lång vandring genom det utdragna efterspelet av Leveson-utredningen. Pjäsen försöker kasta ett komiskt ljus över politikers, polisens och pressens förehavanden (med de vanliga referenserna till den komiska klichén om den pedofila prästen), samtidigt som den ställer frågor om den andra stora makten i rummet – allmänheten.

Och som de flesta långdragna vandringar är det inte särskilt underhållande.

Det finns mycket att se och begrunda, men stigen känns så vältrampad (från det verkliga livets debatter om pressetik, de Forsyte-liknande rättegångarna om telefonhackning till kampanjerna mot forna stjärnor anklagade för osedlighet) att det vilar en ständig känsla av déjà vu över det hela. Det är samma gamla visa: blommor, ruttnande trä och bär – vissa mogna, andra omogna. Emellanåt svischar en hare förbi, och någon sällsynt gång dyker det upp en oväntad blomning eller vy som är helt perfekt formad och nästan förtar andan.

Oliver Chris är denna oväntade blomning i ensemblen – hans rollprestation prickar helt rätt. Med en finslipad komisk timing gör han polischefen Donald Doyle Davidson till den perfekta kombinationen av det absurda och det gravallvarliga. Det är faktiskt just hans skicklighet i denna dualitet som belyser bristerna i de övriga prestationerna.

I stor utsträckning beror detta på regivalen. Spelstilen är inte konsekvent – här finns ursinniga imitationer av det verkliga livet som saknar finess och mer liknar ren fars eller revy (Robert Glenisters glupska och vidriga chefredaktör Wilson Tikkel, eller Billie Pipers hänsynslösa och rovgiriga nyhetschef Paige, en karaktär för vilken uttrycket "over-the-top" tycks ha uppfunnits). Sedan har vi Aaron Neils torra, dumsnälla rikspolischef, fullständigt overklig men spelad med ett hopp om maximala skratt: "En ledtråd är det enda jag inte har". Andra spelar det som en torr sitcom (Rupert Vansittarts konservativa premiärminister, Ian Hallards sluskiga Jimmy The Bins eller Joseph Wilkins svikna kricketspelare). Koruna Stamell är egentligen den enda som följer Chris exempel, och hennes insats som en smart, slipad och förvånansvärt skicklig försvarsadvokat är en av de sanna glädjepunkterna i denna vandring.

Eftersom det saknas en sammanhängande stil blir publiken osäker på vad de tittar på och varför. Det är synd, för här finns så många begåvade skådespelare – ensemblen är enorm – och om de hade styrts i en och samma riktning kunde resultatet ha blivit något helt annat.

Piper är lysande som tidningsvärldens Cruella de Vil – men hur mycket mer intressant (och oroväckande) hade Beans pjäs inte blivit om hon spelats med mer sårbarhet? Om hon varit övertygad om att det hon gjorde var för det allmänna bästa snarare än bara för sin egen ambition? Tänk om Glenisters vidriga chefredaktör hade varit en gammal murvel som blivit omsprungen av tekniken och kände sig tvingad till sina handlingar för att kunna konkurrera med internet?

Eller om varje karaktär hade skrivits och spelats i ren revy-stil eller med totalt uttryckslösa ansikten? Den övergripande effekten hade genast blivit mer intressant. Och resultatet oundvikligen roligare.

Istället kastas nästan varje tänkbar komisk stil ner i samma gryta och slåss om uppmärksamheten i Beans sjudande stuing av samhällsfrågor. Resultatet blir tyvärr fegare och plattare än det borde ha varit.

Tim Hatleys scenografi är utmärkt och fångar känslan av en hektisk nyhetsredaktion såväl som diverse andra platser, inklusive The Ivy (på ett ganska humoristiskt sätt). Allt ser fantastiskt ut, verkligen strålande.

Det är ont om moderna komiska satirverk, men den nyligen uppsatta King Charles III visade vilka möjligheter formen erbjuder. Där drog alla åt samma håll och tog sig an texten på ett enhetligt sätt. Beans försök spelar inte i samma liga som Charles III, men med lite omskrivningar, mer repetitionstid och en tydligare regi skulle detta kunna vara ett verkligt bidrag till debatten om pressfrihet, snarare än bara en vandring genom olika komiska stilar.