RECENSION: Grief Is The Thing With Feathers, Barbican Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Grief Is The Thing With Feathers med Cillian Murphy i huvudrollen, som just nu spelas på Barbican Theatre.

Cillian Murphy i Grief Is The Thing With Feathers. Foto: Colm Hogan Grief is the Thing With Feathers.

Barbican Theatre

28 mars 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Max Porters korta, vackra och gripande roman är en bok som sätter spår. En expert på Ted Hughes lämnas ensam att ta hand om sina två söner efter hustruns död. In i hemmet flyttar Kråkan – en antagonistisk men samtidigt omsorgsfull barnpassare och beskyddare som vägrar lämna dem innan han blir bortkallad och läkeprocessen har börjat. Det är ingen överraskning att Porters bok belönades med International Dylan Thomas Prize; den är vackert poetisk – en kraftfull betraktelse över sorg som hjälpte mig genom min egen förlust. Jag kom därför till Enda Walshs uppsättning med höga förväntningar, främst kring hur en sådan bok skulle kunna överföras till scenen.

Grief Is The Thing With Feathers. Foto: Colm Hogan

Ett grepp är högst bokstavligt – att etsa, klottra, skriva och projicera Porters text på scenografin, vilket låter oss beundra hans ordval och struktur medan vi guidas genom sorgens klassiska stadier. Den fragmentariska formen skapar dock en viss distans, och stundtals blir produktionen lite för intensiv för att kännas tillgänglig. Cillian Murphy gör dock en lysande insats i rollerna som både Pappan och Kråkan. Hans röstbehandling är oklanderlig när han ger Kråkan en närmast gentlemannalik ton, och pappans sorg skildras med stor finess. Sorgens anstormning förmedlas via megafon till öronbedövande rockmusik, och metaforen för att bli helt övermannad av förtvivlan är effektiv. Ändå gjorde dessa scener att jag distanserade mig från berättelsens kärna – det var bland annat lite väl mycket stroboskopljus – och här fungerar boken, där man bläddrar i sin egen takt, bättre än scenversionen. Trots att det finns en fantastisk uppfinningsrikedom i varje scen (som pappans ”Last Jedi”-look i början, eller när påsar med pommes frites faller från skyn för att mätta sönerna), känns varje sekvens lite för fristående från den föregående. Murphys fysik är superb; han är verkligen kråklik när han stoltserar med klor och fjädrar, och han är fängslande att titta på under hela den 90 minuter långa föreställningen.

Cillian Murphy i Grief Is The Thing With Feathers. Foto: Colm Hogan

Sönernas historia hamnar också något i skymundan. På premiärkvällen spelades de av David Evans och Leo Hart, båda med fina prestationer och charmiga skiftningar i uttrycket, som när de dyker upp i vuxenkläder mot slutet för att berätta om hur de gick vidare. Produktionen glänser som mest i skildringen av tillfrisknandet, när vi får se mamman i hemfilmer, när pappan äntligen kan prata om dödsfallet och när projektionerna och ljudbilden blir mer varsamma.

Kanske är det för att läsningen och tolkningen av en roman är en så privat upplevelse, precis som sorg oftast är något vi bearbetar i enskildhet, som boken alltid kommer att vara den främsta källan för den som vill uppleva denna historia. På det stora hela är denna bearbetning något ojämn men ambitiös, och det finns mycket att beundra i dess dristiga tolkning.

Spelas till och med 13 april 2019

BOKA BILJETTER TILL GRIEF IS THE THING WITH FEATHERS