RECENSION: Guys and Dolls, Savoy Theatre ✭✭✭✭✭

David Haig och ensemblen i Guys and Dolls. Foto: Paul Coltas Guys and Dolls

Savoy Theatre

7 januari

5 stjärnor

Köp biljetter Information om turnén

Guys and Dolls lyfts ofta fram som en klassiker och dyker regelbundet upp på listor över tidernas främsta musikaler. Richard Eyres hyllade West End-uppsättning omtalas vanligtvis med stor vördnad, medan den bleka Broadway-nypremiären 2009 sågs som teatervärldens motsvarighet till att missa öppet mål.

Lyckligtvis ligger denna Savoy Theatre-version – som flyttats från Chichester – betydligt närmare den förstnämnda. Den väcker den komik och sötma till liv som gör samarbetet mellan Swerling, Burrows och Loesser så högt aktat. Karaktärerna är generellt vältecknade och pjäsens många skämt och vändningar utnyttjas till sin fulla potential.

Skojaren och odågan Nathan Detroit börjar få slut på alternativ för var han ska arrangera sitt hett efterlängtade tärningsspel. I behov av 1 000 dollar för att boka en lokal slår Nathan vad med den svale Sky Masterson om att Sky inte kan få den dygdiga missionären Sarah att följa med på en dejt till Havanna. Trots visst motstånd säkrar Sky dejten, under förutsättning att han tar med sig ett gäng av sina tvivelaktiga vänner till hennes mission. Samtidigt ligger Nathans fästmö sedan många år, Adelaide, på honom om att han ska bli hederlig och äntligen gifta sig med henne.

Siubhan Harrison och Jamie Parker i Guys and Dolls. Foto: Paul Coltas

Även om vissa delar av historien lätt skulle kunna kännas daterade (Sarahs ädla ”Save a Soul-mission” gav förmodligen upp hoppet för flera år sedan), visar den här uppsättningen att berättelsen inte har förlorat något av sin ursprungliga energi och charm. En av de mest levande publiker jag stött på på länge jublade åt varje skämt och var helt i extas när föreställningen var slut.

Frank Loessers musik och texter är fortfarande gudomliga; nästan varje låt är en genuin klassiker och musiken är i trygga händer tack vare Gareth Valentines musikaliska ledning och Larry Blanks orkestrering. Det hela tycks ha fått en lite kaxigare blåsinramning som fungerar strålande. Det gör Havanna-scenen ännu mer utsvävande och skruvar upp spänningen under den utmärkt iscensatta ”Luck Be a Lady”.

Jamie Parker stjäl showen som den elegante Sky Masterson, en karaktär som kräver perfekt stil och charm men som också behöver visa ett stänk av sårbarhet och ensamhet. Parker tycks kanalisera Sinatras anda med sin mjuka röst och han gör sin Sky både sympatisk och trovärdig. Det har varit ett mysterium varför Parker inte har fått ett större genombrott med tanke på hans fantastiska meritlista; i och med att han nyligen fick rollen som Harry Potter i The Cursed Child lär detta välförtjänt förändras.

Sophie Thompsons prestation som Miss Adelaide har delat kritikerna, men jag lärde mig att älska den, precis som publiken som gav henne kvällens största ovation. Det är inte en tolkning som kan anklagas för att vara nedtonad – hennes Adelaide är hyperaktiv och hysterisk, och hon levererar sina komiska repliker med osviklig tajming och fysisk komik. Jag hoppas dock att hennes inhoppare är väl förberedda, då hennes extremt hesa accent måste slita hårt på stämbanden!

Sophie Thompson och Hot Box-tjejerna. Foto: Paul Coltas.

David Haig är förmodligen bäst i Storbritannien på att spela kuvade, hängfärdiga män och var därför ett perfekt val för Nathan Detroit. Hans Nathan är mer jovialisk än de flesta, men hans prestation blir inte sämre för det; det var härligt att se ett gammalt proffs ha så roligt på scenen. Siubhan Harrisons Sarah var välspelad, men hennes röst tycktes sakna den styrka som krävdes i vissa av hennes nummer.

Bortom huvudrollerna hittade man de mest imponerande prestationerna hos den underhållande duon Gavin Spokes (Nicely Nicely Johnson) och Ian Hughes (Benny Southstreet). De hade en strålande kemi och deras scener tillsammans var alltid ett rent nöje; deras clownaktiga tolkning av musikalens titellåt var en av kvällens många höjdpunkter. Nic Greenshields var också mycket dråplig som den skräckinjagande Big Jule, som har några av manusets roligaste repliker.

Det som lyfter föreställningen över många liknande nypremiärer är koreografins styrka, ett glödhett samarbete mellan Andrew Wright och den kubanska balettstjärnan Carlos Acosta. Guys and Dolls bjuder på lyxen med flera förlängda instrumentala partier, och de används briljant för elektrifierande koreografi. Man kan tydligt ana Acostas inflytande i Havanna-sekvensen, som sprakar av latinsk energi.

Ensemblen i Guys and Dolls. Foto: Paul Coltas

Mina favoritexempel spände över både det sublima och det löjliga. Den balettliknande koreografin för det avgörande tärningsspelet i kloakerna var fängslande och perfekt utförd. Som kontrast var de medvetet råa och grova rörelserna för Hotbox-tjejerna hysteriskt roliga, särskilt under ”A Bushel and a Peck”.

Iwan Harries kostymer träffar helt rätt ton – snygga och färgstarka utan att bli för gälla. Peter McKintoshs scenografi är funktionell och medvetet stilren, med tanke på att föreställningen snart ska rulla ut på vägarna som en del av en brittisk turné.

Under en kall och småregnig januari fungerar denna nya uppsättning av Guys and Dolls som en välbehövlig vitaminkick av energi, lycka och glädje. Det är en föreställning som garanterat får dig att gå därifrån med ett leende på läpparna eller nynnande på den smittsamma musiken – se den medan du kan!

DET HAR JUST MEDDELATS ATT GUYS AND DOLLS KOMMER ATT FLYTTA TILL PHOENIX THEATRE. Guys and Dolls spelas på Savoy Theatre till och med 12 mars 2016 Läs mer om Guys and Dolls på turné.