RECENSION: Harvey, Theatre Royal Haymarket ✭

Maureen Lipman, Desmond Barrit och Ingrid Oliver. Foto: Manuel Harlan Harvey

Theatre Royal, Haymarket

23 mars 2015

1 Stjärna

Det görs alldeles för lite väsen av de begåvade kreatörer som står för scenografi och kostym i West End. Priser brukar fokusera på skådespeleri och regi, och även om det ofta delas ut utmärkelser för scenografi, kostym, ljus och ljud, betraktas de aldrig som de tunga kategorierna. Ändå är designen precis lika avgörande för helhetsupplevelsen av en teaterproduktion som något annat. I de sämsta produktionerna kan en bra scenografi ge dig något att fundera på, att förlora blicken i; på samma sätt kan en dålig scenografi skymma prestationerna, oavsett om de är bra eller dåliga.

Peter McIntosh har skapat en helt fantastisk och otroligt detaljrik scenografi till Lindsay Posners nyuppsättning av Harvey, Mary Coyle Chases Pulitzerprisbelönta pjäs från 1945, som precis har öppnat på Haymarket Theatre efter en säsong på Birmingham Repertory Theatre och en turné i Storbritannien. Scenografin förtjänar en helt egen applåd.

När pjäsen börjar befinner vi oss i biblioteket/vardagsrummet hemma hos familjen Dowd/Simmons. Vacker, mörk träpanel pryder väggarna. Smakfull inredning, en ljuvlig rosa schäslong, en öppen spis med ett dominerande porträtt av en imponerande kvinna, oändliga rader av böcker, ett litet telefonbord och ett par vackert klädda stolar. Allt andas pengar, men med en touch av svårdefinierad excentricitet. Genom en korridor skymtar vi en dörr till ett annat rum där en bjudning pågår. Gilbert och Sullivan framförs av en kvinna som man föreställer sig är kvällens stora dragplåster. Atmosfären är härlig och inbjudande.

När handlingen flyttar till det lokala sanatoriet svänger vardagsrummet helt enkelt undan. Enorma rörliga vagnar surrar tyst igång. En ny scenografi rullar in, denna gång klinisk och sjukhusgrön, med en påtaglig känsla av officiell glädjelöshet och överlägsenhet. Men det imponerande är att medan vardagsrummet var en rektangel, är detta snarare en triangel: spelplatsen är helt annorlunda, fräsch och intressant. Det finns flera dörrar som bäddar för smällar och en trappa som leder någonstans. Återigen är atmosfären förväntansfull och lockande, men på ett helt annat sätt än i den första scenen.

Handlingen återvänder till vardagsrummet och efter pausen möter vi en ny miljö: en mysig bar. Det skulle kunna vara en lönnkrog var som helst, med mycket trä på väggarna, en välfylld bar med speglar och en butter bartender, och gott om bord och stolar. Effekten är varm och intressant, inte minst för att baren har omnämnts flitigt i tidigare scener. När scenen i baren är slut sker den tysta vridningen igen, och på ett nästan mirakulöst sätt glider sanatoriet på plats för den sista scenen.

Jag nämner scenografin så detaljerat av två skäl. För det första för att McIntoshs prestation är i världsklass, och det magiska sättet som scenbytena sker på speglar vackert magin i en värld där framtiden kan förutspås av en två meter lång vit kanin vid namn Harvey. Detta är ett klockrent exempel på hur en scenograf hittar ett smart och diskret sätt att låta miljön reflektera pjäsens centrala teman. För det andra för att scenografin är det absolut bästa med den här produktionen.

I regi av Lindsay Posner är detta den mest livlösa tolkningen av den charmiga sagan om Elwood Dowd och hans vite kaninvän Harvey man kan tänka sig. Chases pjäs är lätt, kvick och full av charm; den har farsartade inslag men de får aldrig dominera. För att lyckas behöver regissören bara se till att charmen står i centrum, att tempot är piggt och lättsamt och att prestationerna känns äkta. Här finns inga dolda betydelser, inga komplexa undertexter eller djupgående analyser av känsliga ämnen.

Nej. Det är bara godhjärtad humor, oskyldig och berusande, och tanken att lyckan finns precis framför oss, om vi bara vågar greppa den. En man, strålande lycklig i sällskapet av sin "imaginära" stora vita kaninvän, titelkaraktären Harvey, visar oss hur man gör.

Men Posner verkar ovillig, eller oförmögen, att låta texten väva sin förtrollande magi. Istället för genuina, charmiga prestationer väljer han komplicerade och konstlade karaktärstolkningar – buller snarare än kvickhet, gällhet istället för mjukhet, lägerelds-camp snarare än hemtrevnad och nutida cynism istället för dåtidens rosenskimmer. Pjäsens bultande hjärta hörs aldrig; Posner ersätter mjuk nostalgi med en hårdkantad modernitet där den inte hör hemma.

Detta blir smärtsamt tydligt när Lionel Haft gör sin entré sent i andra akten som en bestämd men artig taxichaufför som vill ha betalt. Haft är lysande i sin korta scen, med en glimt i ögat och en naturlig, lakonisk energi. Detta är en man som trivs med livet och får som han vill. Här finns inget konstlat, bara ett sanningsenligt skådespeleri. Hafts karaktär står i skarp kontrast till de övriga han delar scenen med.

Chase använder Hafts karaktär för att få Elwoods syster Veta att inse att hon faktiskt inte klarar sig utan Elwood. Sett ur ett annat perspektiv är det Hafts karaktär som framkallar ögonblicket då Veta accepterar Harvey. Att se är inte att tro; Veta har sett Harvey men aldrig trott på honom. Krånglet med den försvunna börsen för att betala Haft får Veta att acceptera och tro. Elwood har naturligtvis gjort det hela tiden, men nu fattar äntligen Veta galoppen.

Det är pjäsens centrala tes: tillfredsställelse kommer genom acceptans och tillit. De två paren (sjuksköterskan Kelly och Dr Sanderson; Myrtle Mae och Duane) behöver lära sig detta för att deras framtider ska kunna flätas samman; Dr Chumley och Dr Sanderson behöver båda acceptera att de kan ha fel; domaren behöver acceptera att han inte alltid vet bäst; Myrtle Mae behöver inse att hennes behov inte är viktigast; Veta behöver acceptera att Harvey inte är fienden – utan att det är en oförlåtande och dömande natur som är den verkliga fienden.

Elwood accepterar alla och tror på alla: det är den läxan han har att lära de andra. Samma gäller för Hafts karaktär. Han accepterar vem som helst som passagerare och litar på att han blir rättvist behandlad. Han förkroppsligar Harveys filosofi; han behöver bara ingen osynlig jättekanin eller Pooka för att klara sig.

Pjäsens lekfullhet kommer inte bara från miljöerna, dialogen och historien, utan också från skådespeleriet. Bortsett från Haft är spelet här förvånansvärt otillräckligt.

Varken Jack Hawkins (Dr Sanderson), Ingrid Oliver (Myrtle Mae), Youseff Kerkour (Duane), Sally Scott (sjuksköterskan Kelly) eller David Bamber (Dr Chumley) bidrar med någon värme eller charm. Det finns ingen känsla av spirande kärlek, den lycka som förändring kan föra med sig, eller ens en enkel glädje. Alla är kärva, vresiga och kalla när de borde vara förtjusande. Modern gällhet är inget substitut för gammaldags hjärtlighet.

Amanda Boxer och Desmond Barrit klarar sig något bättre, men trots alla excentriciteter hos deras karaktärstyper (societetsdam respektive domare) så behöver även de mer charm – mycket mer.

James Dreyfus, en annars fin skådespelare, verkar här borttappad i ett hav av självgod konstladhet, när allt han egentligen behöver göra är att låta sin naturliga stilfullhet och charm glänsa. Hans Elwood är för manérad, för tillgjord, för mycket falsk joie de vivre – han känns mer som Madame Lucy från musikalen Irene än som mannen med den vackra själen och den stora vita kaninen. Han är märkligt världsvan och frågvis när han borde vara oskyldig och uppriktig. Det är en mycket märklig rollprestation.

Maureen Lipman är strålande stel som Veta, Elwoods syster, och hon förmedlar en härlig desperation i scenen där hon återvänder hem efter att ha blivit hårdhänt behandlad på sanatoriet – med ena strumpan på svaj och en frisyr som ser ut att ha blivit härjad av en tornado. Hennes reaktioner på Harvey, porträttet av Harvey och hennes långsamma, ljuvliga kollaps på schäslongen är alla perfekt tajmade. Hon vet precis hur en replik ska levereras för att få full effekt.

Om det hade funnits mer charm på scenen runt omkring henne är det troligt att hennes prestation hade blivit än mer njutbar; men bristen på bra motspelare gör henne isolerad. Inte ens Lipman kan bära hela pjäsen på sina axlar själv. Inte ens i McIntoshs fantastiska scenografi och i de magnifika klänningar han designat åt henne.

Utan den centrala charmen och värmen som Chase såg framför sig och så tydligt skrev in i texten, kan pjäsen inte lyckas. Posner har helt misslyckats med att lyfta fram den känsla av tröst och trygghet som Chase avsåg – hon skrev pjäsen för att muntra upp och pigga vid de som led i sviterna av andra världskriget. Den här uppsättningen tar mer än den ger och lämnar Dreyfus och Lipman strandsatta i ett riktigt bottennapp.

Ett roligt-fritt och charmlöst bottennapp.

Harvey spelas på Theatre Royal, Haymarket fram till den 2 maj 2015