RECENSION: Hatched 'N' Dispatched, Park 90 ✭✭✭✭

Foto: Philip Lyons Hatched 'N' Dispatched

Park 90 Theatre, Finsbury

02/09/15

4 stjärnor

Denna nyskrivna pjäs av Michael Kirk och Gemma Page har sitt ursprung i Kirks egna minnen av en barndom i Derby precis på tröskeln till 1960-talet. Vi befinner oss i en brytningstid, men vi har ännu inte nått Philip Larkins berömda startpunkt ”mellan slutet på Chatterley-förbudet och Beatles första LP”. Även om det vi får bevittna här på många sätt är en renodlad komedi kryddad med mästerliga inslag av fars, finns här en underton av allvar, och till och med mörker, som tätnar under kvällens gång. Mot slutet slås man av att humorn till stor del fungerar som en försvarsmekanism mot de socialt hämmande effekterna av könsstereotyper och nedärvda fördomar.

Park 90 Theatre är utformad för teater ”i kvadrat”, med publiken på alla sidor. Vi befinner oss i ett vardagsrum anno 1950-tal, lätt nött och vardagligt, med väl använda möbler och två centralpunkter – barskåpet och en ny skivspelare – placerade i hörnen bland publiken. Dramat utspelar sig i realtid med en paus. Vi ser en familjevals urarta under en fest som arrangerats för att markera två händelser samtidigt – en begravning och ett dop.

Hemmet tillhör den bleka och kuvade Irene (Wendy Morgan) och hennes dotter Susan (Diana Vickers). Det är Irenes make, Arthur, som plötsligt har avlidit, men han tycks ha lämnat livet på samma anspråkslösa och diskreta sätt som han levde det. Trots att hans vänliga porträtt vakar över händelserna får han dela rampljuset med firandet av ett nytt liv. Irenes dominanta syster Dorothy (Wendi Peters) har bestämt att begravningskaffet ska slås ihop med dopfesten för hennes senaste barnbarn, Clifford. De vuxna samlas för att förbereda mat och dryck för grannar och vänner, men i takt med att alkoholen flödar lyfts locket av en sjudande kittel av familjeagg och spänningar. Mycket av det som följer är fantastiskt roligt, men det finns nästan alltid en udd bakom skämten. Det är ingen oskyldig lek.

Foto: Philip Lyons Det finns gott om tydliga influenser i pjäsen, men den lyckas väva samman dem med lätthet. Den har mycket gemensamt med de klassiska brittiska såpoperorna från Midlands och norra England som vi alla känner till. Här finns ingen karaktär som inte förr eller senare får sina hemligheter avslöjade. För det mesta görs detta skickligt, även om jag tyckte att tempot mattades av något efter pausen när vi arbetade oss igenom rollfigurernas förflutna på ett lite väl mekaniskt sätt. Men det finns äldre dramatiska anförvanter också. Jag anade till exempel närvaron av J.B. Priestleys When We Are Married i konsekvenserna av att upptäcka att relationer inte är så ristade i sten som de verkar. Och när tonläget mörknade fanns där mer än en vink åt Distant Voices, Still Lives. Det finns gott om undertryckt smärta och fysiskt våld (som senare bryter ut i det öppna), främst utfört av männen mot kvinnorna. Dryck och festande både underblåser och döljer problemen, så att den omöjliga matriarken Dorothy vid kvällens slut fortfarande kan hävda att det bara handlar om att ”varje familj har sina toppar och dalar”. Men under ytan är det i grunden en historia om handlingsförlamade män som styrs indirekt av högst kapabla kvinnor som förvägras verkligt inflytande i samhället. Det är denna sociala dynamik som skapar det monster till gurgon som är Dorothy, kring vars manipulationer hela handlingen och ensemblen roterar.

Det är sällan man ser en uppsättning som är så här ”tight” i ett så tidigt skede. Manuset är vasst och rappt, scenografi, rekvisita, ljus och kostym är helt i synk, och skådespelarinsatserna har ett fokus, en komisk tajming och ett naturligt tempo som man normalt inte förväntar sig precis efter premiären. Men om man ser till ensemblens erfarenhet från tv och teater är det kanske mindre överraskande. Här finns flera välkända ansikten från tv-såpor och resten av gänget har en gedigen bakgrund från Londons scener och regional teater. Precis som pjäsen är välskriven är även produktionen av hög kvalitet. Vilken recensent som helst skulle kalla detta för en enormt underhållande och stabil kväll på teatern. De annars så svårflirtade kritikerna på pressvisningen skrattade definitivt mer än vanligt.

Men hjärtat i föreställningen ligger i de välmejslade skådespelarinsatserna. Den största behållningen är kanske inte den bullriga humorn eller sorgen bakom de liv som skildras, utan det enkla nöjet i att se en fin ensemble arbeta tillsammans och generera fantastisk komisk energi utan att missa möjligheterna till personligt patos och karaktärsdjup.

Foto: Philip Lyons

Wendi Peters dominerar scenen i huvudrollen. Det fanns mer än ett spår av Hyacinth Bucket i hennes absurda pretentioner och sociala ambitioner, men man fick också en känsla av hur mycket smartare och kraftfullare hon var än resten av familjen – och att deras sociala avancemang helt var hennes förtjänst, trots det mänskliga priset. Som hennes make Teddy har Kevin McGowan en ganska otacksam roll, men han förvaltar sina ögonblick väl. På samma sätt har James Wrighton, som deras son Kenneth, den svåra uppgiften att gestalta en inre konflikt mellan viljan att vara en alfahane och det faktum att han fortfarande är en morsgris. Han balanserade snyggt mellan nonchalant charm och en ilska precis under ytan. Men för mig var Matthew Fraser Holland, som den hunsade svärsonen Ollie, behållningen bland männen. Han stod för mycket fin komik så fort han var på scenen och förmedlade karaktärens sårbarhet på ett genuint sätt. Det var en skicklig vändning i manuset, och vackert agerat, när möjligheten att till slut ge igen mot den tyranniska Dorothy föll på hans lott.

En av kvällens höjdpunkter var samspelet mellan kvinnorna: oavsett om det gällde systerskap eller konflikt fanns där en flexibilitet och naturlighet som var mycket tilltalande. Danielle Flett som Corinne, Kenneths fru från London, visade styrka i att stå emot Peters, men också en skörhet och osäkerhet inför sin roll i familjen. Som Dorothys dotter Madeleine ger Vicky Binns kvällen en rivstart och gör sedan det mesta av en nedtonad men ständigt närvarande roll. Något av det mest finstämda skådespeleriet kommer från Wendy Morgan, som får finna sig i att stå i skuggan av sin syster under stora delar av kvällen, men hon ger svar på tal när det behövs – precis som hennes viljestarka dotter, som vid pjäsens slut verkar vara den som mest definitivt kommer att göra upp med släktens gamla fördomar.

Den här pjäsen kan ses som en fräck buskis eller som något betydligt mer vemodigt; oavsett vilket är det en totalt absorberande kväll där man aldrig känner av tidens gång.

Hatched 'N' Dispatched spelas till och med den 26 september 2016