RECENSION: Hello/Goodbye, Hampstead Theatre ✭✭

Miranda Raison och Shaun Evans i Hello/Goodbye. Foto: Manuel Harlan Hello/Goodbye

Hampstead Theatre

3 februari 2015

2 stjärnor

"Peter Souters Hello/Goodbye är hans första pjäs, en rapp, samtida romantisk komedi och ett slags Private Lives för vår tid." Så skriver konstnärlige ledaren Edward Hall i programbladet för Hello/Goodbye som nu spelas på Stora scenen på Hampstead Theatre, efter en hyllad premiäromgång i foajéscenen där klockren "word-of-mouth" ledde till en beläggning på över 97 procent.

Tre saker tål att sägas utan dröjsmål.

För det första, som en klyscha men ack så sann, är Private Lives det moderna Private Lives. För det andra: Hello/Goodbye må vara mycket, men någon romantisk komedi är det inte.

Och för det tredje: de som bar ansvaret för den där "fantastiska word-of-mouth-succén" har en hel del att förklara.

Grundproblemet med Souters pjäs är att det faktiskt inte är en pjäs. Det är en serie sketcher från en dramedi för tv som tvingats in i formatet av två långa akter. Den bygger helt på den intensiva intimitet som tv kan skapa och som kanske kan återskapas i ett litet utrymme som Hampstead Downstairs. Kanske.

Visst, premissen är intressant: vi får följa en timme när ett par möts för första gången, och den sista timmen av deras relation. Man ser direkt hur detta skulle kunna bli en sevärd tv-serie, där sex avsnitt täcker sex olika par i tablån på BBC3 eller Channel 4. Det skulle även fungera utmärkt som ett radiodrama.

Souter har sin bakgrund inom tv och radio, och det märks. Under stora delar av första akten kan man faktiskt blunda och bara lyssna på de kvicka replikskiftena och få ut precis lika mycket av upplevelsen som om man tittat.  Att bygga upp karaktärernas utseende och känsla i sitt eget huvud hjälper faktiskt till att överbrygga bristerna i den sceniska upplevelsen.

Souters fokus har legat på de vassa replikerna, de smarta piken och den avslöjande förolämpningen, snarare än på karaktärerna som faktiskt ska leverera dem. På teaterscenen är karaktärsbygget minst lika viktigt som dialogen. Om vi inte tror på karaktärerna faller pjäsen platt.

Sättet dessa två möts på är bortom absurt: två olika mäklare lyckas hyra ut samma lägenhet till två olika personer vid exakt samma tidpunkt, och båda dyker upp samtidigt för att flytta in. Gnistor uppstår. Romans följer. Jo, eller hur.

Av outgrundliga anledningar har salongen byggts om till en så kallad "thrust stage" (trekvartsscen) för den här uppsättningen. Troligtvis hoppades regissören Tamara Harvey och scenografen Lucy Osborne att detta skulle återskapa den intimitet som källarscenen gav naturligt. Problemet är bara att Osbornes scenografi inte kan ses ordentligt från alla platser; pjäsen utspelar sig på en trekvartsscen men hela spelet är regisserat som om det vore en traditionell tittskåpsscen. Mycket märkligt.

Den manliga huvudrollen, Alex, är en ensamvarg, en nervig introvert, en glasögonprydd nörd med en passion för samlande. Han har mängder av eklektiska samlingar – alla leksaker från McDonalds Happy Meal, signerade foton av varje människa som gått på månen, oöppnade kartonger med Star Wars-figurer, insekter. Ni förstår grejen. Trots sin självutnämnda introverta natur skryter han inför en vilt främmande människa – en skrikig, grov i munnen-kvinna som hotar honom med stryk av sin rugbyspelande pojkvän – om sin enorma sexuella förmåga och att han älskar på "elitidrottsnivå". Det första må vara trovärdigt, men skrytet går stick i stäv med allt annat i hans personlighet.

Juliet, den kvinnliga huvudkaraktären, samlar i stället på älskare. Hon verkar oförmögen att vara trogen och efter att ha haft sex med sin pojkväns bäste vän samma dag som denne gifte sig med en annan kvinna, är hon inte längre tillsammans med nämnda pojkvän – därav behovet av lägenheten som Alex har lagt beslag på. På pappret känns de alltså som det perfekta paret för en noggrann, pedantisk introvert. Ja, kanske i en alternativ verklighet.

Dessa osannolika karaktärer fäktas osannolikt nog med kvickheter som främsta vapen under lång tid, innan de ännu mer osannolikt har sex. Det är lika banalt som det är märkligt.

För att vara helt rättvis så lockar vissa repliker till leenden, och ibland skrattar man till högt. Men den övergripande upplevelsen är seg och förutsägbar (särskilt "tvisten" i akt två) och beundran för en och annan välformulerad mening räcker inte för att rättfärdiga hela produktionen.

Det som däremot gör uppsättningen värd en titt, om man har två timmar över, är skådespeleriet. Shaun Evans visar med all önskvärd tydlighet sin skicklighet – hans gestaltning av Alex är komplex, detaljrik och fullkomligt förtrollande. Varje nervöst ryck, varje justering av glasögonen, varje ryck i tröjan och varje tyst ögonblick för att dämpa spänningen samverkar till att skapa en helt trovärdig karaktär som försöker hantera en otrovärdig värld.

Evans är särskilt bra i samspelet med pjäsens två bikaraktärer, Luke och Amanda. Luke är Juliets bedragna ex-pojkvän som dyker upp efter hennes gälla krav på hjälp. Leo Starr, som hoppade in för en sjuk Luke Neal, var helt klockren som den snygge och schysste killen som Juliet kört över. Evans och Starr etablerar snabbt och enkelt den där typiska manliga jargongen som uppstår när två män träffas för första gången och inser att de har något gemensamt, men inte så mycket mer.

Bathsheba Piepe har den svårare rollen som en mystisk inkräktare i andra akten. I sin professionella scendebut är Piepe befriande engagerande och en frisk fläkt. När hennes rollfigur får sin förklaring ser man i efterhand hur skickligt hon har balanserat sitt agerande fram till dess. Hon och Evans har precis rätt kemi för att deras möte ska kännas helt äkta.

Att döpa den kvinnliga huvudpersonen till Juliet måste vara Souters idé om ett fyndigt grepp, då karaktären är så långt ifrån Shakespeares hjältinna man kan komma. Labil, självisk, gäll nog att spräcka trumhinnor, elak och sarkastisk – denna Juliet är spektakulärt vacker på utsidan men vidrig på insidan. Miranda Raison, en begåvad och fängslande skådespelerska, gör sitt yttersta för att ge liv åt denna karikatyr, men det är en rejäl uppförsbacke. Hon är som bäst i andra akten och lyckas ofta få materialet att framstå som bättre än vad det faktiskt är.

Men den största bristen, särskilt i första akten, är den totala avsaknaden av sexuell kemi mellan Raison och Evans. De når knappt upp till nivån för en skolgårdsvänskap, än mindre en genuin vuxenrelation byggd på åtrå och kärlek. Detta beror mer på manus än skådespeleriet, men det underminerar pjäsens chanser att lyckas.

Det underliggande budskapet i "romansen" i pjäsens mitt är att människor måste, eller bör, vara villiga att helt kasta bort eller ändra på det som gör dem till individer för att göra sin partner nöjd. Det är lika förvånande som det är obegripligt.

Hello/Goodbye är en besvikelse som pjäs, och i synnerhet som romantisk komedi. Evans och Raison gör sitt bästa, i synnerhet Evans, men deras insatser under Tamara Harveys regi lyckas inte övervinna de inneboende problemen i texten.

Oromantiskt och inte särskilt roligt

Hello/Goodbye spelas fram till den 28 februari 2015 på Hampstead Theatre