RECENSION: I Do! I Do!, Upstairs At The Gatehouse ✭✭✭

Ray Rackham recenserar Tom Jones och Harvey Schmidts musikal I Do! I Do! som just nu spelas på Upstairs At The Gatehouse.

I Do! I Do! Upstairs at the Gatehouse

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

”Äktenskapet är fantastiskt, även om det knappast är enkelt” – så sjunger karaktärerna Agnes och Michael i Harvey Schmidt och Tom Jones sällan spelade musikal I DO! I DO!, som hade nypremiär igår kväll på Upstairs at the Gatehouse. Att skriva bra om äktenskap är inte heller det en enkel match, och I DO! I DO! träffar inte alltid mitt i prick. Anledningen till att verket så sällan sätts upp är förmodligen att den trollformel som gav Mary Martin och Robert Preston en rejäl succé 1961 numera – trots ett reviderat manus – känns tunn, daterad och lite banal. Det finns dock mycket att glädjas åt i producenten Joseph Hodges skickligt regisserade (och får man anta, koreograferade) uppsättning; särskilt Gemma Macleans och Ben Morris vackert nyanserade rollprestationer som Agnes respektive Michael, samt kapellmästare Henry Brennans virtuosa ackompanjemang. Han lyckas få ett ensamt piano och lite spridd slagverk att låta som en hel kammarorkester.

Vi får följa ett par under femtio år av deras liv, från bröllopsnatten i början av föreställningen till att de, något förvånande, fortfarande håller ihop när ridån går ner. Det bjuds på bröllop, barnafödslar, en utomäktenskaplig affär, flera försoningar, karriärbekymmer, existentiell ångest och ännu fler giftermål. Det låter nästan som COMPANY, och däri ligger problemet; till skillnad från Sondheim och Furths mästerverk från 1970 (som genomgick en rejäl modernisering efter millennieskiftet), känns I DO! I DO! i hög grad som ett museiföremål från tiden före den sexuella revolutionen. Den granskar relationer utan att våga utforska det faktum att två människor som lever ihop oundvikligen hamnar i konflikt. Faktum är att i de avgörande stunder då saker och ting hade kunnat bli intressanta, så flyr musikalen nästan från sig själv; som om Schmidt och Jones var medvetna om äktenskapslyckans mörkare sidor, men inte hade tid eller ork att hantera dem innan nästa paus eller final.

Där I DO! I DO! verkligen briljerar är i Hodges och hans teams arbete med att skapa en rapp och slipad produktion som är självsäker, välljudande och rolig. Humor är huvudingrediensen här, och när musikalen fokuserar på äktenskapets komiska egenheter lyfter den verkligen. Inledningen av akt två, där föräldrarna debatterar sina olika metoder att hantera ett ostyrigt barn, är en ren fröjd; välregisserad fysisk komik där huvudrollernas lysande tajming möter ett slagfärdigt manus.

En musikal med bara två roller står och faller med skådespelarnas talang, och I DO! I DO! kunde inte ha hoppats på ett bättre par. Särskilt Maclean får chansen att visa vilken musikalartist av rang hon är (en vackert dansad ”Flaming Agnes” matchar hennes komiska skärpa och fantastiska röst), medan Morris är som bäst när han finkänsligt parodierar den privilegierade mannens medfödda uppblåsthet. Det gör att den moderna publiken inte ogillar karaktären fullt så mycket som man kanske borde i första akten, och i andra akten kan man äntligen skratta med honom. Båda sjunger strålande, äger scenen och väcker sympati genom hela spelet.

Finstämda prestationer, ett tryggt sceneri och en ambitiöst genomförd musikalisk ledning lyfter denna söta men daterade föreställning, som bjuder på mycket njutning.

Spelas till 16 november – Upstairs at the Gatehouse