RECENSION: The Importance Of Being Earnest, Harold Pinter Theatre (0 stjärnor)

Mister Ernest (The Importance Of Being Earnest). Foto: Tristram Kenton Mister Ernest Harold Pinter Theatre 19 juli 2014 0 stjärnor Just nu på Harold Pinter Theatre spelas en pjäs, skapad och regisserad av Lucy Bailey med benäget bistånd av scenografen William Dudley och författaren Simon Brett, som utger sig för att vara Oscar Wildes Mister Ernest.

Det är den inte.

I själva verket är den lika långt ifrån det perfekta, absurda mästerverk som Wilde skapade som Adolf Hitler är från Nelson Mandela.

Människor som har köpt biljetter i tron att de ska få uppleva Wildes genialiska, djupsinniga komedi bör kräva pengarna tillbaka. Bailey har nämligen inte ens försökt regissera den pjäsen. Att tillskriva Wilde något av det som sker på Harold Pinter-scenen är att föra folk bakom ljuset – detta är inte Mister Ernest.

Det är en enfaldig och intetsägande pjäs om en grupp äldre amatörskådespelare som repeterar Wildes storverk. Som koncept är ordet "uselt" en underdrift.

I programbladet citeras Bailey och Dudley när de påstår sig ha hämtat inspiration från, av alla saker, Tom Stoppards magnifika Arcadia:

"I Arcadia finns två skilda världar i ett och samma oföränderliga hus, separerade av ett gap på nästan 200 år. Båda upptar scenen, omedvetna om varandras närvaro. Vi minns hur det gjordes så sömlöst och briljant – hur en generation dök upp precis när den andra lämnade scenen. Det var djupt rörande, och vi hoppas uppnå något liknande när vi flyttar handlingen från 2014 tillbaka till 1895".

Detta är så befängt att det gränsar till det obegripliga. En dumdristig och ofattbar form av plagiat.

Arcadia skrevs specifikt för att ett hus skulle delas av två distinkta grupper, där den ena – forskarna – ständigt var medvetna om och reflekterade över den andra gruppen, Lord Byrons samtida.

Wilde skrev en pjäs om fiktiva karaktärer. Bailey och Dudley har skapat en pjäs och en scenografi med sina egna karaktärer – en grupp amatörer som övar på Wildes pjäs. Det är inte två skilda grupper på samma scen: det är en grupp på samma scen som gör två olika saker. Det har ingenting med Arcadia att göra och det är absurt att ens antyda det, som ett svagt försök att vinna respektabilitet genom Stoppard-dörren.

Den begåvade Michael Frayn har redan levererat ett komiskt mästerverk om hur kaos bakom kulisserna påverkar teatern. Den heter Rampfeber (Noises Off). Simon Bretts tarvliga och fullständigt poänglösa smörja i den här uppsättningen utgör inget hot mot Frayns arv.

Så – det är inte Wilde, inte Stoppard och definitivt inte Frayn.

Det är bara skräp. Som maskerar sig som Mister Ernest.

Dessutom är det åldersfixerat och horribelt nedlåtande mot alla de eldsjälar som gör ett fantastiskt jobb inom landets amatörteatrar.

Bailey borde bara ha låtit ensemblen göra sitt jobb och spela de roller Wilde skrev. Som Judi Dench så enkelt bevisade i En midsommarnattsdröm på Rose Kingston, så betyder inte ålder nödvändigtvis att en artist är förhindrad att spela en roll som vanligtvis rollbesätts med yngre förmågor.

Det finns glimtar av briljans i flera av skådespelarinsatserna, men eftersom de tvingas spela amatörer som spelar Wildes karaktärer, får publiken aldrig faktiskt se Wildes karaktärer. Amatörkaraktärerna står i vägen.

Siân Phillips hade kunnat vara en lysande Lady Bracknell, precis som Cherie Lunghi. Lunghi hade kunnat vara en magnifik Gwendolyn, men inte när hon tvingas utföra det trams Bailey gett henne som den före detta National Theatre-skådespelerskan Maria. Både Nigel Havers (Algernon) och Martin Jarvis (Jack) hade kunnat fungera om de bara fick spela Wilde, och detsamma gäller Niall Buggy (Canon Chasuble) och Rosalind Ayres (Miss Prism). De andra... inte så värst.

Men detta är inte Wilde – och det är sannerligen inte Mister Ernest.

Mer korrekt vore att kalla den "Bunbury-sällskapets desperata försök att spela Mister Ernest".

Publiken bör kräva pengarna tillbaka.

Lucy Bailey har ansvarat för en ren bluff – det här är inte Wildes pjäs, och den låtsas inte ens vara det när du väl sitter där på din dyra plats.

Men för att locka dig att betala för biljetten maskerar den sig som Wildes underbart kvicka och praktiskt taget perfekta pjäs.

Det är en ren och skär skam.

Boka biljetter till Mister Ernest