RECENSION: In The Heights, King's Cross Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblet i In The Heights. Foto: Johan Persson In The Heights

King’s Cross Theatre

15/10/2015

5 stjärnor

Boka biljetter När Duke Ellington och Billy Strayhorn uppmanade oss att ”ta A-tåget” var det Harlem de hade i åtanke. Det var dåtidens hetaste område på Upper Manhattan. Det är en symbol för hur tiderna förändras att när man först får en skymt av scenografin i In the Heights, så kräver tunnelbaneuppgången för A-tåget ingen förklaring. Det är den självklara porten till det latinamerikanska samhället i Washington Heights – den nya, sjudande kulturella smältdegeln som så minnesvärt fångas här i Lin-Manuel Mirandas pulserande fusion av latinopop, salsa och hiphop. Föreställningen anländer redan höljd i priser. Efter att ha vunnit flera Tony Awards vid Broadway-premiären 2008, gjorde den också stor succé på Southwark Playhouse förra året (en del av den scenens 최근a guldålder av välvalda hitproduktioner), och flyttar nu till en betydligt större lokal med de flesta av skådespelarna och det kreativa teamet intakta. Hur klarar den sig på den enorma, tennisbanestora traverse-scenen på King’s Cross Theatre? Hur starkt lyser den utan Mirandas dominerande och mångsidiga närvaro, han som nu skördar ytterligare framgångar med Hamilton på Broadway?

Föreställningen är stark på karaktärer men tunn på handling. Det händer inte särskilt mycket i Quiara Alegría Hudes manus: det finns spår av West Side Story i krocken mellan äldre och yngre generationer, men utan den utdragna konflikten inom gruppen, och alla karaktärer står inför hotet om vräkning från sitt ”barrio” i takt med att gentrifieringen tar fart. Sommarhettan darrar, ett strömavbrott orsakar kaos, och avsked och nystarter övervägs. Men karaktärerna är redan fullgångna och rikt varierade med stort utrymme för kreativ komisk interaktion, rivalitet, jakten på drömmar och karriärer samt romantiska upplösningar.

Sam Mackay som Usnavi i In The Heights. Foto: Johan Persson

Usnavi (Sam Mackay), som driver den lokala livsmedelsbutiken, är för godhjärtad för att tjäna pengar och drömmer om att antingen återvända till Dominikanska republiken eller få ihop det med den skenbart oåtkomliga Vanessa (Jade Ewen), som inte kan få krediter för den lägenhet i city som hon suktar efter. Frisörsalongen där hon arbetar hotas av stängning, även om de först måste ta sig förbi chefen, den eldiga Daniela (Victoria Hamilton-Barritt). Taxifirman vägg i vägg, Rosario’s, som drivs av Kevin (David Bedella) och hans fru Camila (Josie Benson), är också ekonomiskt osäker, trots ansträngningarna från den ambitiösa trafikledaren Benny (Joe Aaron Reid) och framgången för den begåvade dottern Nina (Lily Frazer), som lämnat området för en plats på Stanford. Över alltihop vakar gemenskapens farmor, Abuela Claudia (Eve Polycarpou), med varm hand.

Scenografins layout speglar karaktärerna med butiken och Claudias lägenhet och balkong dominerande i ena änden av scenen, och frisörsalongen och taxikontoret i den andra. Karaktärer utan fast punkt – Sonny (Cleve September), Usnavis kusin, en grafittikonstnär (Antione Murray-Straughan), en piragua-försäljare (Vas Constanti) och en ensemble av grannar rör sig däremellan. Bakom en skärm på ena sidan finns den snärtiga, mässingstunga och knivskarpa orkestern under ledning av Phil Cornwell, där Gavin Malletts trumpet svävar högt och ansträngningslöst när det behövs. Det finns ett dussin nummer i varje akt med en flytande gräns mellan dialog, raptexter och fullt orkestrerade stycken, vare sig det är solo, duett eller ensemble. Jag nämner alla dessa lager dels för att ge en skiss av kvällen, men också för att betona hur framgången för en musikal som denna beror på så många sammankopplade delar snarare än på en enskild prestation. Tiden då publiken förväntades gå hem med ett par minnesvärda melodier och paradnummer som kvällens enda behållning är förbi. Istället får vi en holistisk upplevelse av en show som inte längre kan delas upp i separata delar. I det avseendet är In the Heights en enorm succé, både tekniskt och konstnärligt. När jag såg mig omkring på den främst unga publiken, som log och stampade takten till de obevekliga beatsen, den akrobatiska koreografin och de bländande fyndiga raptexterna, fick jag en tydlig känsla av att det är här musikalteaterns absoluta framkant befinner sig, och kommer att förbli under lång tid framöver. Som ett signifikant tecken på ett vaktombyte är det talande att Miranda nyligen också samarbetat med Sondheim och Laurents på en spanskspråkig version av West Side Story.

När nivån är så hög bland både artister och kreatörer och när helheten är så beroende av kollektiv prestation, känns det nästan orättvist att lyfta fram individer, så det som följer är helt enkelt ett urval av mina egna subjektiva höjdpunkter.

Vi måste börja med rörelsen och dansen som är helt fängslande genomgående, tack vare den mycket erfarna koreografen Drew McOnie. Oavsett om blicken faller på enskilda individer eller sveper över ensemblen finns det ingen svag länk; här finns så mycket detaljrik fantasi och fysisk elegans. Jag slogs särskilt av hur två flyttbara brandstegar användes för att skapa både höjd och djup i folkmassescenerna.

Det är svårt att överskatta prestationen i att förmedla så många ord så tydligt och intelligent med helt övertygande accenter. Medvetna om att de har en historia att berätta och juveler till oneliners att leverera, har sångarna lyckats med en framgångsrik balansgång mellan rappens kulsprutesmatter och en tydlighet som är uppiggande att höra, särskilt hos de mest erfarna artisterna som Sam Mackay och Joe Aaron Reid. Men det finns också stillsammare stunder av vila som inger respekt.

Sam Mackay och ensemble i In The Heights. Foto: Johan Persson

Kostymerna, skapade av designern Gabriella Slade, är en färgsprakande explosion av primärfärger och bling. Det bjuds på spektakulära och finurliga ljuseffekter från Howard Hudson – till exempel take away-kaffemuggar som lyser i mörkret och ett speciellt ögonblick av mörker som endast lyses upp av dussintals mobiltelefoner som rör sig. Regissören Luke Sheppard håller tempot elegant och ser till att den stora lokalens alla resurser utnyttjas maximalt. Min enda invändning är att den första akten känns aningen för lång med sina sjuttiofem minuter. Ingen låt behöver klippas bort, då alla fyller sin funktion, men vissa upprepningar skulle med fördel kunna trimmas något.

Som jag nämnde är låtarna inte främst tänkta att stå ut var för sig, men ett ögonblick som fick föreställningen att stanna upp av applåder i andra akten var Josie Bensons trotsiga framförande av ”Enough” – ett transcendent ögonblick av självbevarelsedrift och vägran att bli förbisedd som verkligen förtjänade sin plats i rampljuset.

Sammanfattningsvis är detta en show som förtjänar alla lovord den fått och som bör spelas länge både på King’s Cross Theatre och på ännu större scener i West End. När jag begav mig till Coliseum kvällen därpå för en opera kunde jag inte låta bli att tänka på hur framgångsrik denna föreställning skulle vara på att fylla de två tusen sex hundra platserna med entusiastiska ungdomar, där ENO för närvarande kämpar. När ska London äntligen lyckas matcha rätt lokaler med rätt genrer och göra Coliseum till hemvist för de stora musikalerna?

Boka biljetter till In The Heights på Kings Cross Theatre