RECENSION: Insignificance, Arcola Theatre ✭✭✭✭

Simon Rouse och Alice Bailey i Insignificance. Foto: Alex Brenner Insignificance

Arcola Theatre

23 oktober 2017

4 stjärnor

Boka nu

Terry Johnsons pjäs, som först sattes upp på Royal Court 1982, har sitt ursprung i att dramatikern läste att ett signerat fotografi av Albert Einstein hittats bland Marilyn Monroes tillhörigheter efter hennes död. Hans briljant utformade manus placerar Einstein i ett hotellrum i New York, bara några kvarter från där Monroe spelar in den numera klassiska scenen med den vita klänningen i Flickan ovanpå. Einstein pressas av Joe McCarthy att inställa sig inför kommittén för oamerikansk verksamhet, och en svartsjuk Joe DiMaggio dyker upp, rasande efter att ha bevittnat inspelningen och den lystna publiken som samlats för att titta. Ingen nämns vid namn; de är Skådespelerskan, Professorn, Senatorn och Basebollspelaren, och genom detta grepp utforskar pjäsen identitet, berömmelse och yta. Ingen är den person som omvärlden ser, förutom möjligen Senatorn.

Alice Bailey-Johnson, Tom Mannion och Simon Rouse i Insignificance

Regissören David Mercatalis uppsättning känns till en början något tam; det tar en stund innan den landar och skådespelarna behöver tid att leka med texten. Som Senatorn verkade Tom Mannion inledningsvis nervös och saknade det sliskiga och passionerade hat man förväntar sig. Men när han återvänder i andra akten börjar dessa drag verkligen komma fram, och hans vrede gör sig bäst när han får mer utrymme. Som Professorn är Simon Rouse utmärkt, en fantastisk studie i lugn och förvirring. Han verkar både förvånad och oförvånad över besökarna och händelserna i hotellrummet medan han förgäves försöker räkna ut universums form. Alice Bailey-Johnson växer i rollen som Skådespelerskan – här handlar det inte om någon ”dum blondin”. Hon förklarar relativitetsteorin för Professorn (och får den rätt!), men förblir osäker på Heisenbergs osäkerhetsrelation, ett av de många utmärkta skämt som punktterar pjäsen. När alla påpekar att hon är ”hon”, hade Johnson kunnat skapa en tydligare kontrast mellan filmstjärnan och privatpersonen, särskilt i rösten, men hon fångade perfekt Monroes bräckliga skönhet och tragik. Oliver Hembrough speglar också denna tragik i ett komiskt men rörande porträtt av Basebollspelaren, rummets verkliga medelmåtta, som mäter sin berömmelse i antalet samlarkort han pryder i tuggummipaketen han tuggar sig igenom. Parets längtan efter barn, faktumet att ett slag från Senatorn orsakar Skådespelerskans missfall och sammanbrottet i deras äktenskap är skildrat med fingertoppskänsla.

Alice Bailey-Johnson och Oliver Hembrough i Insignificance

Trettiofem år senare bländar Johnsons pjäs fortfarande med sin kvickhet, intelligens och ordlek. Det finns ett suveränt skämt om en katt som Professorn ”vaktar åt en vän”, och när han pressas av Senatorn vägrar han skriva under dokument ”eftersom det är mitt namn”. Han avslöjar sedan att han hörde repliken i en pjäs några kvällar tidigare, räcker programbladet till Skådespelerskan och råder henne att se Häxjakt. (Skriven av Monroes nästa man, Arthur Miller.) Även om det inte är exakt den produktion som pjäsen förtjänar, finns det mycket att njuta av i en kväll som garanterat kommer att höja tempot under spelperiodens gång.

BOKA BILJETTER TILL INSIGNIFICANCE PÅ ARCOLA THEATRE