RECENSION: Kenny Morgan, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

Paul Keating (Kenny) och Pierro Niel Mee (Alec). Foto: Idil Sukan Kenny Morgan

The Arcola Mike Poulton,

23 september 2016

5 stjärnor

Boka biljetter

Kenny Morgan var dramatikern Terence Rattigans verkliga älskare – ett förhållande som var en djupt bevarad hemlighet i 1940-talets London. När Kenny föll för en yngre skådespelare, Alec Lennox, raserades hans tillvaro och han hamnade i en nedåtgående spiral av förtvivlan som slutade med att han tog sitt liv genom att gasa ihjäl sig framför en kamin. Historien förtäljer att när Rattigan nåddes av beskedet om sin tidigare älskares självmord, förblev han stum i tjugo minuter. När han väl fann orden sa han: ”Jag har intrigerna till min nästa pjäs. Den ska inledas med en kropp som ligger framför en gaskamin.” Den pjäsen blev Den djupblå askan (The Deep Blue Sea), och karaktären på golvet var Hester Collyer. Mike Poultons introduktion till pjäsen innehåller nyktra fakta. Under 1949, det år då pjäsen utspelar sig, försökte omkring 3 000 personer begå självmord med stadsgas. De omkring 300 som överlevde riskerade åtal och fängelse, då självmordsförsök var polissak och ett brott enligt lag.

Simon Dutton (Terence Rattigan) och Paul Keating (Kenny). Foto: Idil Sukan

Det är i denna värld av hemligheter, dubbelspel, olaglighet och återhållsamhet som Kenny Morgan lever. Produktionen återskapar tidsepoken med kirurgisk precision genom karaktärsteckning, etikett, miljöer och det mest utsökta skådespeleri som setts i London i år. Robert Innes Hopkins ruffiga scenografi av en ungkarlskvart ”osar misslyckande” och Lucy Baileys känsliga regi skalar tålmodigt av fasaden av trevlighet och god fason för att blottlägga förödelsen undertill. I rollen som Kenny Morgan är Paul Keating enastående; han bär upp en ihållande förtvivlan och hjärtesorg, samtidigt som han kraftfullt porträtterar en man som vägrar att återgå till att vara Rattigans ”skamliga” hemlighet i en separat lägenhet där allt är betalt men den egna värdigheten saknas. Som Rattigan ger Simon Dutton en häpnadsväckande och nyanserad tolkning av en man fångad av sin framgång, sin sexualitet och samhällets oförlåtande dömande (särskilt hans mors). Rattigan säger: ”Den offentliga versionen av mig finansierar den privata”, och här ser vi hans dubbelliv, där hans perfekta manér och självdistans kontrasteras mot hans längtansfulla blickar på Kenny, vilket blottar djupet av hans kärlek och saknad.

Detta är en ensemble med lysande prestationer. Som den ansvarslösa Alec har Pierro Neil-Mee det tyngsta lasset i rollen som en burdus, självisk och känslokall bisexuell suput, men han lyckas synliggöra de samhälleliga påtryckningar som gör honom olycklig och får honom att gå till attack mot Kenny. Öppningsscenen är en underbar hyllning till början av Den djupblå askan, med Marlene Sidaways förträffliga hyresvärdinna Mrs Simpson som levererar åsikter som om de vore fakta och summerar situationen med ogillande repliker. Hon balanseras av Matthew Bulgos vackra rollprestation som den snälla och inkännande grannen Dafydd Lloyd – samhällets omtänksamma sida visavi Mrs Simpsons dömande domslut. George Irving är briljant som den legitimerade läkaren Mr Ritter, med lakonisk humor och ett tyst raseri över Kennys självmordsförsök, i skuggan av att så många av hans judiska fränder inte ägde valet mellan liv och död under kriget. Lowenna Melrose gör det mesta av sin lilla roll som Alecs ragg Norma, och punkterar hans egoistiska självförnekelse med sanningens pilar.

Simon Dutton (Terence Rattigan) och Paul Keating (Kenny). Foto: Idil Sukan

Mike Poultons vackra pjäs kan mycket väl vara verket Rattigan egentligen ville skriva, och att ge dessa karaktärer en röst är ett gripande ställningstagande. Genom hela stycket fälls kommentarer om skådespelare och hantverket, om det teatraliska och rollspel – och detta understrykande av att leva dubbelliv är utsökt skapat. Folk frågar ständigt Kenny om han behöver något, men det enda han faktiskt behöver – att få leva sitt liv öppet och fullt ut – är det enda han kommer att nekas. Hans andra, fullbordade självmordsförsök avslutar pjäsen och känns oundvikligt. Det är lite ironiskt att i en tid av köns- och åldersöverskridande rollsättning, multimedia och när teatern desperat söker efter ”nästa stora grej”, så kan en välstrukturerad bit naturalistiskt drama ändå visa sig vara 2016 års bästa nya pjäs. Ett måste för teaterälskaren.

Spelas till den 15 oktober 2016

BOKA NU FÖR KENNY MORGAN PÅ ARCOLA THEATRE