RECENSION: King Kong - A Comedy, The Vaults ✭✭✭✭

Samuel Donnelly och Rob Crouch i King Kong King Kong: A Comedy

The Vaults Theatre

5 juli 2017

4 stjärnor

Boka nu

Detta är en av de mest kraftfulla av moderna myter, en som hämtar sin kraft ur mänsklighetens uråldriga drivkrafter och placerar dem djärvt och storslaget i centrum för vår industrialiserade civilisation. Berättelsen uppstod i början av 1930-talet som ett koncept av producenten Merion C Cooper och utvecklades sedan till ett första manusutkast av Edgar Wallace, den store deckarförfattaren. Det kom att bli äventyrsförfattarens sista, ofullbordade verk före hans död, och det är ingen överdrift att säga att han därmed skapade sitt eget slag av samtida ”mysterium” av nästan religiös karaktär, som fick sin slutgiltiga form genom James Ashmore Creelmans och Ruth Roses talang, med bidrag från specialeffektspionjären Wills O’Brien.

Brendan Murphy och Samuel Donnelly i King Kong

I denna berättelse är mänskligheten antingen den myllrande massan i dåtidens mest avancerade ekonomiska och kulturella huvudstad, New York, eller den stam av öbor som betalar en fruktansvärd tribut till den vilda inkarnationen av naturen – ”besten” i Wallaces romanbygge. Det är en jättegorilla vid namn Kong, en sjudande, okontrollerbar närvaro av själva livets massiva och oförskräckta energi, som de försöker hålla på säkert avstånd bakom en enorm vägg. Människor, fångade i slaveri under sina byggnader och maskiner och sina ordnade, mekaniska liv – nästan varje tänkbar form av modernitet kastas in i handlingen – eller de som lever i den skräckslagna utkanten av en naturvärld som de blivit omöjligt främmande för, ställs mot naturen i en elegant konstruerad, vackert varierad titanisk kamp, som bara kan få en, fruktansvärt tragisk, utgång.

Benjamin Chamberlain och Rob Crouch i King Kong

Som tragedi betraktat ropar den efter en komisk parodi, och det är precis vad den får här. Daniel Clarksons komiska geni riktas som en strålkastare in i den dystra världen av förlorade öar och exotiska varelser, där resterna av den stora depressionen spolas upp för att ta strid med – och förvandlas av – naturens urkraft, brutalt ”röd i tand och klo”. Genomsyrad av tidens humoristiska texter, och mycket av det som följt sedan dess, har Clarkson skapat ett manus fyllt till brädden med den typ av kvickheter och verbal akrobatik som har förtjust parodipubliken fram till idag. För det mesta är regissören Owen Lewis helt vuxen utmaningen att få dessa sketcher och skämt att leva och andas idag; det finns stunder då vi faktiskt tror att vi ser Bröderna Marx i arbete, eller ser ett klipp från ”Hellzapoppin”. Det finns även gott om moderna referenser: Monty Python utnyttjas flitigt – till och med ett slagsmål där någon blir slagen i ansiktet med en fisk. Ibland är det svårt att få dessa skämt att fungera fullt ut (det slipas säkert på detaljerna under spelperioden som sträcker sig in i september), men merparten av showen flyter på vackert.

Benjamin Chamberlain i King Kong

Längs dess anarkistiska och galna väg hjäls den fram av den orädda kvintett som utgör den komprimerade ensemblen: den jovialiske Rob Crouch, med en röst som för tankarna till portvin och stilton, gör Carl Denham mer lik Orson Welles än den stilige Robert Armstrong från 1933; å andra sidan är Sam Donnelly, senast sedd i ”The Boys in The Band” och här helt oigenkännlig i fullt sjömansskägg som skeppare på SS Venture, betydligt sexigare än Frank Reicher i originalfilmen; Fay Wray-rollen som Ann Darrow axlas med en gänglig, Katharine Hepburn-liknande ihärdighet av Alix Dunmore, i en roll som kanske hade kunnat broderas ut lite mer – det hade varit roligt att se henne vinna på sina egna villkor och inte bara foga sig i männens chauvinism; hennes kärleksintresse – av ett slag – Jack Driscoll parodieras på ett Woody Allen-doftande vis (jag sa ju att det var eklektiskt, eller hur?) av Ben Chamberlain (bland många andra roller han briljant antar); och Brendan Murphy tar hand om rollerna som ”Token Guy”, Marv och Larry, alla utsökta på sitt eget sätt. Faktum är att alla får spela flera olika roller. Det måste råda ett fantastiskt kaos bakom kulisserna med travar av kostymer och rekvisita (tack till Sophia Simensky) för att ro varje föreställning i hamn. I likhet med filmen är rollen som Kong själv mästerligt underdimensionerad; egentligen bara antydd, där huvudet, handen och en modell alla gör sina framträdanden – tillbehör som på ett passande sätt hyllar hantverket från RKO Studios verkstäder. Denna återhållsamhet med att visa monstret i all sin prakt påminner oss om Harrison Birtwistles vackra opera ”The Second Mrs Kong”, som – precis som denna återberättelse – egentligen handlar om människorna.

Rob Crouch och Alix Dunmore i King Kong

I denna värld skapas ordning främst genom den vackert enkla men suggestiva art déco-doftande ekpanelen i Simon Scullions ziggurat-liknande scenografi (han har även designat rekvisitan). Detta, kombinerat med den noggrannhet som Lewis regi uppvisar och precisionen i Tim Mascalls fantastiska ljussättning, som leker med nyanser, djup och densitet för att skapa en mängd olika effekter, gör underverk för att levandegöra den episka resa vi får följa med på. Allt detta levereras till oss av det kapabla sällskapet ”Monkey Live”. Inga uppgifter i programmet om vilka eller vad de är, men om de inte i sista hand siktar på en längre turné och en flytt till West End skulle jag bli förvånad. Som det ser ut nu är det nästan helt färdigt. Uppmärksamheten dalar något i andra akten, där förmodligen för mycket tid ägnas åt prat, när berättelsen snarare behöver tempo och dramatik: det finns mycket mer utrymme för det på Skull Island än vad författaren hittills gett oss, så kanske sker omskrivningar i detta nu. Vilken spännande tanke!

Samtidigt, som Clarkson påpekar i ett klipp på nätet: det här är faktiskt ganska roligt och du borde nog gå och se det själv. Jag är i alla fall glad att jag gjorde det.

Spelas till 27 augusti 2017

BOKA BILJETTER TILL KING KONG