RECENSION: The Last Ship, Neil Simon Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblen i The Last Ship. Foto: Joan Marcus. The Last Ship

Neil Simon Theatre

31 oktober 2014

5 stjärnor

Det är Halloween på Broadway. En man med en hästmask sätter sig tre rader framför mig. Kvinnan bakom honom frågar om han kan ta av den under föreställningen. Hans vän svarar kort att Mr Ed var en fiktiv karaktär och att hästar inte kan prata. En av de tre Elphabas som sitter bredvid kvinnan skrattar. Stämningen i salongen är skämtsam men förväntansfull – det här är trots allt en ny musikal. Kommer det att bli ett spratt eller en riktig godbit?

Hoppa fram till ridåfallet: när publikens entusiasm börjar klinga av, stiger en ensam gestalt klädd helt i svart upp från diket. Han är flintskallig men prydd med två perfekta svarta horn på sitt glänsande huvud, och med ett glas whisky i handen skålar han mot publiken. Det är Sting. En fantastisk Halloween-överraskning.

Han är där i egenskap av kompositör och textförfattare till The Last Ship, en ny musikal med manus av John Logan och Brian Yorkey, som nu har sin premiärsäsong på Broadway på Neil Simon Theatre. Uppsättningen är regisserad av Joe Mantello med koreografi av Steven Hoggett.

Om du är den typen av teaterbesökare som bara vill ha glättig underhållning med storslagen dans och hits som sjungs för allt vad tygen håller, då är The Last Ship inget för dig. Om du gillar flashiga effekter, öronbedövande rocklåtar och intriger som inte kräver någon eftertanke, då är The Last Ship inte din kopp te. Om du bara vill se musikaler som fokuserar på komedi, romantiserar kärleken och har stora lyckliga slut, då bör du välja något annat.

Men...

Om du däremot tror att musikalteater kan åstadkomma vad som helst i rätt händer; om du gillar svåra teman och komplexa karaktärer; om du uppskattar sånger som belyser personligheter, relationer och känslor; om du inte har något emot mörka, bistra teman som speglar verkligheten; om du uppskattar en analys av svåra frågor, innovativ iscensättning och ett partitur med en kraftfull, sammanhållen helhet; om du vill se din musikal framföras av människor som faktiskt kan gestalta sina roller och sjunga sina sånger – då är The Last Ship en riktig Broadway-triumf i en helt oväntad form.

I grunden handlar The Last Ship om kärlek, identitet och acceptans. Handlingen utspelar sig i en liten engelsk stad byggd kring varvsindustrin, där generationer har byggt fartyg åt köpare över hela världen. En ung, envis kille vägrar följa i sin fars fotspår på varvet och bestämmer sig för att se världen som sjöman. Han vill att hans flickvän ska följa med, men hon tvekar och är osäker på om det är det livet hon vill ha. Han lovar att komma tillbaka för henne. Vilket han gör… femton år senare. (Idiot.)

När han återvänder är hans far begravd, varvet är stängt, männen i staden vägrar överge sitt kall som skeppsbyggare, och hans flammma lever lyckligt med en annan man (en svikare i skeppsbyggarnas ögon) som har hjälpt henne att uppfostra hennes son – sonen hon fick efter den unge sjömannens avresa, sonen han aldrig visste att han hade.

Berättelsen fokuserar på om sjömannen och hans gamla flickvän ska återförenas, om en son kan acceptera sin far (i båda fallen), och om staden kan hitta sig själv igen efter att ha förlorat det levebröd som försörjt generationer. Det är en dyster, modig och fängslande historia som, om man tar den till sig, är både insiktsfull och minnesvärd.

Mantello och Hoggett iscensätter handlingen fantasifullt och med ett fantastiskt flyt; scenerna glider in i varandra precis som karaktärerna gör. Christopher Akerlinds suveräna ljussättning förstärker upplevelsen oerhört. Det är förståeligt nog en pjäs med en mycket maskulin känsla, fylld av barkräl, fackliga tvister, arbetarsolidaritet och en präst som kan dricka med de bästa av dem. Hoggetts rörelsespråk reflekterar detta; det är mycket stampande, bultande och slagkraft, vilket är mycket effektivt.

Allt detta kontrasterar läckert mot de mer intima ögonblicken – övergångarna från tonår till vuxenliv, de tunga besluten om framtiden, en begravning, scenen där den frånvarande pappan lär sin son att dansa, och moderns smärtsamma minnen.

Dessutom tillåter David Zinns underbara, föränderliga scenografi över ett dussin platser med lätthet och stil, och slutbilden av fartyget som seglar iväg är så kraftfull och spännande som man kan önska. Allt görs väldigt enkelt; känslan av plats etableras precis lika mycket genom skådespelarnas interaktion med miljön som genom själva designen.

Det mest intressanta är att trots en tydlig brist på kvinnor i produktionsteamet (castingen verkar vara det enda undantaget), så är det kvinnoödena som är mest nyanserade, komplexa och sensationellt framförda. Faktum är att hela föreställningen, oavsett hur det verkar, handlar om Meg Watson. Hon blir lämnad och prästen tar hand om henne; de män hon älskar kommer alla från varvsvärlden; triangeldramat mellan de tre viktigaste männen i hennes liv har henne i centrum; hon jobbar på puben och lever i staden. På ett eller annat sätt kretsar varje aspekt av The Last Ship kring den märkvärdiga kvinnan Meg.

Rachel Tucker är spektakulärt imponerande som Meg Dawson, flickan som Michael Espers Gideon lämnade efter sig. Hon har en tuff, pragmatisk utsida som döljer ett krossat hjärta. Men som en tigrinna låter hon ingen skada ske hennes son. Hennes sång är fenomenalt bra, vare sig hon river av den roliga "If You Ever See Me Talking To A Sailor" eller med fingertoppskänsla hanterar balladerna "When We Dance" och "It's Not The Same Moon".

Hon förmedlar perfekt den förvirring som uppstår när någon man älskat, pappan till ens barn, plötsligt dyker upp igen och bedyrar sin eviga kärlek. Hennes intensiva, beskyddande kärlek till sonen är glasklar, och ärligheten i hennes obeslutsamhet är vackert gestaltad. Denna Meg är en tuff, helt verklig kvinna som har uthärdat ett hårt liv med värdighet och medkänsla.

Sally Ann Triplett sjunger fantastiskt i rollen som Peggy White, den lojala frun till Jackie som leder skeppsbyggarna. Hennes tolkning av "Sail Away" är utsökt. Hon är tydligt en av ryggraderna i lokalsamhället, och det hjärta hon tillför rollen är både levande och bultande. Hon är som allra bäst när hon leder de sörjande vid en begravning i en medryckande hymn som är både hisnande och livsbejakande: "Show Some Respect".

Shawna M Hamic har riktigt roligt i rollen som den hårdföra, cricketträviftande pubägaren som kan sätta vilka berusade bråkstakar som helst på plats, och "Mrs Dee's Rant" drar igång andra akten med en smäll. Dessutom gör Dawn Cantwell ett fint jobb som Meg som ung flicka; en välavvägd och charmig prestation som sätter tonen för kvällen.

I dubbelrollen som den unge Gideon som rymde till sjöss och Megs son Tom, är Collin Kelly-Sordelet i sin Broadway-debut helt förtjusande. Rollen är komplex – han måste visa spår av den man Gideon ska komma att bli, och samtidigt spåren av den man Gideon har skapat. Han gör det mycket väl, med stor charm och den där tonårsaktiga rebelliskheten. "The Night The Pugilist Learned How To Dance", Toms duett och dans med Gideon, är ren magi, liksom balladerna där de finner frid: "Ghost Story" och sedan "August Winds".

Jimmy Nail bjuder på extraordinär sång och gör en klockren insats som Jackie White, den klippa till man som leder skeppsbyggarna. Han skapar en tuff, orubblig karaktär som det är omöjligt att inte tycka om, och föreställningens suggestiva slutbild fungerar i hög grad tack vare hans stabila insats. Hans röst är som ett mistsignal – ett under av rå kraft.

Fred Applegate lär vara en stark utmanare till en Tony Award för sin suveräna insats som Father O'Brien, samhällets andlige ledare som tar hand om sin församling med en passion och en respektlöshet som för vissa kan verka närmast ogudaktig. Han dricker, röker och drar sig inte för lite förskingring när ett gott ändamål hägrar, och han fungerar som moralisk kompass för alla han möter. Det är en rik, rolig och djupt rörande prestation. Applegates röst är i topptrim – en strålande tenor med stor lockelse och styrka. Hans insats i titellåten "The Last Ship" och hans ömsinta final "So To Speak" är hemsökande vackra.

Som vanligt gör Aaron Lazar ett imponerande intryck med en precis och vinnande tolkning. Han spelar Arthur, Megs nuvarande pojkvän och mannen som har uppfostrat Tom som sin egen. Hatad av skeppsbyggarna för att han lämnade deras led, och förvirrad av Megs reaktion på Gideons återkomst, skulle det vara lätt att göra Arthur till en irrelevant, kall och olycklig man. Men Lazar går inte i den fällan; hans Arthur är lika komplex, varm och engagerande som Gideon, och det blir tydligt varför Meg är så splittrad i sitt val. Som grädde på moset sjunger han med en gyllene maskulin ton som är en ren fröjd att höra.

Michael Esper gör Gideon till en passande sexig, kaxig men totalt vilsen man. Att ha seglat jorden runt har inte gett honom frid, och Esper förmedlar detta på subtila sätt. Det är en prestation fylld av skicklighet och charm, och Esper klarar galant de betydande vokala kraven i Stings partitur. "All This Time" introducerar hans karaktär med bravur, men jag tyckte särskilt om hur hans sång genom föreställningen speglade karaktärens utveckling. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans insats i slutet av andra akten; allt är vackert avvägt, äkta och osentimentalt.

Hela ensemblen gör ett utmärkt jobb – ingen känns malplacerad och alla är helt fokuserade på att få denna nya musikal att segla med både glädje och känsla.

Rob Mathes musikaliska ledning är förstklassig och orkestern framför musiken med en klang som passar manuset perfekt. Det är ett sammanhållet och melodiöst partitur, fyllt av energi, och Mathes kramar ur allt, både med varsamhet och med eldig passion när så krävs.

Detta är verkligen en utmärkt ny musikal. Strålande ensemble, fantastisk musik, starka karaktärer och en historia full av livets råhet och den hårfina gränsen mellan lycka och tragedi. Det är inte Billy Elliot vid kusten och inte heller Once med fartyg. Det är en unik vision som kretsar kring kärlek, identitet och acceptans. En fantastisk kväll på teatern.