RECENSION: Lock and Key, The Vaults ✭✭✭

Evelyn Hoskins och Tiffany Graves i Lock and Key Lock And Key

Vaults Festival

14 mars 2018

3 stjärnor

Nadia Fall har nyss tagit över Theatre Royal Stratford East, och det första hon behöver göra – med tanke på denna föreställning – är att förklara hur hennes beslut att slopa deras Musical Theatre Workshop ska hjälpa framväxten av nya kvinnliga musikalskapare som Barlow och Smith.  För ett tag sedan satt jag i teaterns foajé och njöt av fantastisk mat från deras härliga Caribbean Kitchen (ett annat offer för Falls flitiga yxa), medan jag lyssnade på det briljanta hantverket i deras eleganta, melodiösa och medryckande låtar med så kvicka och välformulerade texter.  Bella Barlow (musik) och A C Smith (text) är uppenbarligen skapare med både skicklighet och energi, och en föreställning av dem är något man bör se fram emot med stora förväntningar. Det var underbart att de hittat en plattform att visa upp sina utmärkta alster på – vilket är extra viktigt med tanke på att långt ifrån alla har varit lika välkomnande eller uppmuntrande.

Hur intressant är det då inte att hitta denna föreställning, ett timslångt stycke för två skickliga sångerskor och skådespelerskor, Evelyn Hoskins och Tiffany Graves, som presenterar något helt oväntat.  De har tagit det modiga och vågade steget att lämna sin katalog av fristående låtar eller temasamlingar bakom sig, för att istället omfamna ett helt nytt och äventyrligt teaterspråk.  Vem såg den vändningen komma?  Återigen, detta måste vara kreatörer av högsta rang för att ta sig an en sådan utmaning.  Vad i hela friden tänker Nadia på när hon slänger ut dem från sin teater?

Evelyn Hoskins i Lock and Key

I 'Lock And Key' möter vi en klassisk situation: Hoskins spelar Jess, en hunsad praktikant på ett litet bokförlag, och Graves är hennes tyranniska chef Samantha (evonentuella liknelser med Miranda från 'Djävulen bär Prada' beror helt och hållet på den verkliga världen, är jag säker på: Smith upplevde själv denna mardröm i ett jobb hon inte har bråttom tillbaka till).  I detta intressanta möte mellan karaktärstyper introducerar författarna ytterligare mytiska element: Samantha måste åka iväg på affärsresa och lämna kontoret i händerna på sin junior, en scen som genererar ett av de mest gnistrande musikaliska ögonblicken vid överlämnandet av 'den lilla röda nyckeln' – ett fantastiskt nummer som bara 'växer fram' ur den dramatiska väven (det låter alltid så 'naturligt' när det händer, men det är så oerhört svårt att skriva). Det resulterar i en drift med 'Trollkarlens lärling'-temat eftersom Jess naturligtvis inte kan motstå förbudet att röra nämnda nyckel.  Detta förvandlas sedan till en annan legend när Jess använder nyckeln för att upptäcka husets mörka hemligheter, i en lek med den gamla sagan om Riddar Blåskägg.

Det är med andra ord tunga grejer.  Mot sagans starka symbolism är dock iscensättningen nästan lugnande traditionell och naturalistisk: scenografen Alice Simonato fyller den lilla spelplatsen med den förtryckande röran av ett trångt kontor.  Detta skapar en olycksbådande effekt, men det begränsar också rörelseutrymmet för skådespelarna, som ser märkbart obekväma ut när de nervöst tassar hit och dit, desperata att inte välta något eller ramla av den branta scenen.  Det behöver knappast sägas att föreställningen saknar koreografi.  Det lämnas åt Richard Williamsons ljussättning att stå för stämningsvariationerna, men han behöver inte göra särskilt mycket.  Detta har fördelen att det förstärker trovärdigheten i det vi ser och hör, men det bidrar inte till att dra oss djupare in i situationens mytiska resonans.  I den meningen är det raka motsatsen till vad regissören Adam Lenson uppnådde med sina storslagna, operaliknande grepp i 'Whisper House' på The Other Palace.

Tiffany Graves i Lock and Key

Jag tror att den jämförelsen är lärorik.  Många förstod inte riktigt den uppsättningen.  Jag inkluderad.  Men när man ser tillbaka på den – och det måste man, för den var så kraftfullt, ja närmast majestätiskt uttänkt och så utsökt genomförd att den helt enkelt vägrar lämna minnet – så måste man reflektera över att Lenson (och jag tror att jag kan ha sagt detta i något annat sammanhang) ligger så långt före alla andra att vi ständigt försöker komma ikapp honom och hänga med i hans föränderliga uppfinningsrikedom och konstnärliga uttryck.

I så fall kan det hända att man om några veckor eller månader ser på och känner för denna uppsättning av 'Lock and Key' på ett helt annat sätt än vid det första mötet.  Det är en stor bedrift: att ett verk har en bestående inverkan på publiken.  Det är dock något man måste vara vaksam på när man ombeds ge sitt utlåtande.  Brasklappar måste läggas till.  Många kulturskapare kämpar med att förena spänningen mellan sitt arbete, som innebär månader eller år av fördjupning i ett projekt, och publikens omedelbara och tillsynes godtyckliga reaktion.  Kritikerna tillhör den andra gruppen.  De försöker formulera ett rimligt svar, men de är bara mänskliga och har lika lätt att missförstå det de ser eller hör som vilken annan besökare som helst.

Det som stannar kvar av denna föreställning tills vidare är den rörliga, bubblande och Janáček-liknande musiken från kammarorkestern, som leds expertmässigt av kapellmästare Tamara Saringer, samt den överraskande rikedomen och komplexiteten i de musikaliska texturerna som trollats fram av Bella Barlow, vars egna orkestreringar vi får höra här – och de är briljanta (även om förstärkningen i den lilla, klangfulla akustiken i The Pit var en aning överväldigande).  Smiths texter är perfekt sammanvävda med hennes talade text och drar aldrig uppmärksamheten till sig själva, samtidigt som de ständigt bygger upp karaktärerna inför våra ögon.  Som tidigare studenter från Stratford East har dessa två mycket att fira, och vi har mycket att se fram emot från dem.  De är på väg mot stora ting.

LÄS MER OM LOCK AND KEY