RECENSION: Mad House, Ambassadors Theatre, London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Theresa Rebecks Mad House med Bill Pullman och David Harbour i huvudrollerna på Ambassadors Theatre i London.

David Harbour, Bill Pullman och Akiya Henry. Foto: Marc Brenner Mad House

Ambassadors Theatre, London.

24 juni 2022

5 stjärnor

Temat om den splittrade familjen som återvänder till barndomshemmet när patriarken ligger för döden har varit grogrund för dramatik i århundraden. Theresa Rebecks pjäs sällar sig till en förnäm skara verk av namn som Miller och Tracey Letts, och i den omedelbara fientligheten mellan huvudkaraktärerna påminner den om den giftiga klaustrofobin i tidig Martin McDonagh. Michael har nyss skrivits ut från det lokala mentalsjukhuset – "dårhuset" – och vårdar nu sin far Daniel, en man som alla bara väntar på ska dö och som hyser, låt oss säga, en hel del politiskt inkorrekta åsikter. Palliativa sjuksköterskan Lillian skickas dit för att se till Daniel, varpå syskonen Nedward och Pam dyker upp med siktet inställt enbart på faderns fastigheter och arvet. Krydda med ett par prostituerade för en improviserad hemmafest och hemligheter som bubblar upp till ytan, så känner vi igen oss i den första akten – som naturligtvis fungerar som en metafor för dagens USA. Men tack vare Rebecks vassa dialog och skickliga intrigbygge, parat med en ensemble som verkligen frossar i sina roller, bjuds vi på en majestätisk andra akt som tillhör det absolut bästa som går att se på West End just nu.

Stephen Wright, David Harbour och Sinead Matthews i Mad House. Foto: Marc Brenner

Prestationerna i centrum är fängslande. David Harbour levererar en både bokstavligt och bildligt talat monumental rolltolkning; en sårad björn som vrålar av raseri och törstar efter tröst, där insikten om hans egen situation ger näring åt sorgen och ilskan. Samspelet med Bill Pullman som Daniel är pjäsens motor. Pullman försöker inte släta över Daniels osympatiska sidor, men är briljant när rollfiguren till slut tvingas konfrontera sina tidigare gärningar i ett försök till försoning. Men kvällen tillhör ändå den enastående Akiya Henry i rollen som Lillian. Som en pelare av styrka från första stund, och utan att någonsin förlora karaktärens värdighet, förmedlar hon så mycket med bara en blick – hon har genomskådat den här familjen från dag ett. Det skriks kanske en aning för mycket ibland, särskilt när den ”onda” Pam (mitt ordval – jag ville skrika åt henne, så hatten av för Sinead Matthews) dundrar in i huset.

Akiya Henry och Bill Pullman i Mad House. Foto: Marc Brenner

Det som dock verkligen dröjer sig kvar är en vacker, öm och lågmäld scen mellan Michael och Lillian i andra akten. Medan referenser till att ”vi alla ser samma stjärnor och måne” balanserar på gränsen till kliché, lyfter manuset och skådespeleriet till högre höjder när Lillian berättar om sitt förlorade barn och de två finner en genuin kontakt. Den scenen är värd biljettpriset i sig. Hotet om att skickas tillbaka till mentalsjukhuset hänger över Michael och växer allt eftersom, där Stephen Wight är lysande som Nedward som desperat försöker bygga broar och kämpa för rättvisa – trots att han svikit sin bror.

Frankie Bradshaws klaustrofobiska scenografi gör det tydligt att detta är en kamp om utrymme även i utomhusmiljöerna. I den här föreställningen blir en enkel penna en så stark symbol att publiken drar efter andan – inga spoilers, men det är en hyllning till regeln att ”mindre är mer”. Stranger Things-fans kommer inte att bli besvikna på Harbour, och de som älskar dramatik och skådespeleri av högsta klass kommer att minnas den här uppsättningen länge.

Läs även: First Look: Mad House på Ambassadors Theatre med Bill Pullman och David Harbour

Läs även: David Harbour och Bill Pullman klara för världspremiären av Theresa Rebecks Mad House

Prenumerera på vårt nyhetsbrev