RECENSION: Möss och människor, Longacre Theatre ✭✭✭✭

Chris O'Dowd och James Franco i Möss och människor. Foto: Richard Phibbs Möss och människor

Longacre Theatre

11 april 2014

4 stjärnor

John Steinbeck vann i stort sett alla litterära priser man kan tänka sig. Hans romaner och noveller är skolboksexempel på perfekt berättande, och bland dessa rankas Möss och människor som en av hans absolut främsta bedrifter. Hans egen dramatisering av detta litterära mästerverk spelas just nu på Broadway på Longacre Theatre.

Marknadsföringen kring uppsättningen fokuserar främst på rollistan, men den sanna stjärnan här är Steinbeck själv. Detta är en briljant bearbetning av romanen – en unik scenisk berättelse som är ömsom lyrisk och poetisk, ömsom rå och osminkad. Här finns symbolism, förebud, existentiella frågor om gott och ont, fantastiska karaktärsporträtt, lågmäld komik och djup tragik. Allt ryms inom en obeveklig cirkel av hopplöshet, pulserande av mänsklighet, hjärta och en stark livsgnista.

Många dramatiker ägnar ett helt liv åt att skriva utan att komma i närheten av den fulländade form som Steinbeck uppnår här. Det är en helt underbar pjäs.

Som väl är lever produktionen upp till textens löfte. Anna D Shapiro regisserar med stor fingertoppskänsla och en imponerande tydlighet. Från öppningsscenen till det tragiska slutet rör sig allt obönhörligt framåt; spänningen stiger i takt med att vi lär känna karaktärerna och känner av den inneboende sprängkraften i deras situation.

Todd Rosenthals scenografi fångar vackert atmosfären – hettan, instängdheten och desperationen i en tid då lantarbetare tvingades kämpa för sin existens. Man kan nästan känna värmen från plåtväggarna, lukten av hö och djur, och höra ljuden från det omgivande landskapet. Japhy Weidemans känsliga ljussättning och David Singers originalmusik förstärker de visuella bilder Shapiro så omsorgsfullt målar upp.

Berättelsen handlar om George och Lennie, två dagdrönare som söker säsongsarbete på en bondgård. Lennie är kognitivt funktionsnedsatt, en godhjärtad jätte som saknar insikt om sin egen styrka och förmågan att kontrollera sina handlingar, särskilt under press. Han råkar döda smådjur, som möss och valpar, när han klappar dem för hårt. George är hans beskyddare och vän, som ständigt försöker hålla Lennie nöjd men under kontroll. Paret tvingades fly från sin förra arbetsplats efter att Lennie blivit förvirrad i mötet med en ung kvinna och råkat skada henne.

På gården möter de ett galleri av udda karaktärer och en potentiellt explosiv situation. Bondens son, Curley, har nyligen gift sig men misstror sin fru och anklagar henne för att vara en flörtkula. Hustrun å sin sida känner sig försummad och törstar efter sällskap, vilket gör att hon ständigt söker upp arbetarna. Oundvikligen kolliderar hon med George och Lennie, med katastrofala följder för alla tre.

James Franco är en idealisk George – fåordig, intensiv, beslutsam och vaksam. Han har lagt på sig inför rollen och ser ut som en väderbiten, hårdhudad lantarbetare i varje rörelse. Hans omsorg om Lennie känns uppriktig, samtidigt som han etablerar en naturlig kontakt med Slim och Candy, gårdens två mest förnuftiga män. Han är helt trovärdig både som en farlig motståndare och en lojal vän.

Som hans utmanande följeslagare är Chris O'Dowd en ren fröjd. Han bygger tålmodigt upp ett helt sammanhängande och genuint porträtt av ett förlorat barn, stor nog att kunna döda vem som helst med ett impulsivt slag. Hans hållning, händernas placering, ticsen, skiftena i röstläge, de förvirrade ögonen – varje detalj är noggrant komponerad för att visa den sanna bilden av den fascinerande och särpräglade jätte som är den enfoldige Lennie.

Samspelet mellan Franco och O'Dowd är anmärkningsvärt. Det är lätt att tro att de har delat sitt liv i årtionden. Deras rytm, tystnaderna, avbrotten, tröttheten, den gemensamma längtan efter stabilitet och frihet, deras interna humor och de febrila försöken att tillsammans navigera det svåra vatten som Lennie ständigt simmar i – det är ett djupt och givande sceniskt samarbete.

Allt detta tjänar till att göra pjäsens tragiska slut precis så hemskt och överväldigande som Steinbeck avsåg, samtidigt som det blir det yttersta uttrycket för kärlek och acceptans. Kraftfull teater i ordets rätta bemärkelse.

Jim Norton är lysande som Candy, den gamle enhandade arbetaren som fruktar att få sparken snart. Han utstrålar sårbarhet och ett liv av samlat slit. Ögonblicket då hans hund sedan många år tas ifrån honom för att avlivas är nästan outhärdligt att se, så äkta spelar Norton scenen. Och den glädje han sprider när George och Lennie bestämmer sig för att inkludera honom i planerna på ett "eget ställe" är omedelbar och påtaglig. Norton gör tragedin än mer drabbande.

Det finns fler förstklassiga insatser: Alex Morf är fantastisk som den vidrige Curley, vars usla behandling av sin fru och alla andra tänder stubinen till krutdurken; Jim Ortlieb gör Bossen lagom obehaglig och petig; Jim Parrack är utmärkt som Slim, den raka realisten som säger som det är men som är rättvis och aldrig hämndlysten; och Ron Cephas Jones porträtterar Criggs med en balans av rädsla, smärta och stolthet.

Den enda svaga länken är Leighton Meester i rollen som Curleys fru. Hennes prestation blir för lättviktig, både utifrån karaktärens förutsättningar och i jämförelse med den övriga rollbesättningens styrka. Hon hade behövt vara en eldig, utmanande motvikt, men här känns hon tyvärr som den svagare parten i sällskapet.

Trots detta bryter inte denna svaga länk den kedja av komplexitet som omger, slukar och till slut avgör karaktärernas öde.

Detta är en mästerlig nyuppsättning av en perfekt konstruerad pjäs.