RECENSION: Outlying Islands, King’s Head Theatre ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar David Greigs pjäs Outlying Islands som nu spelas på King's Head Theatre i London.

Foto: Jack Sain Outlying Islands

King’s Head Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka nu

Öar har en alldeles särskild plats i fantasin. För Shakespeares Prospero är ön en plats för magi och självinsikt, medan den lockar fram människans grymmaste instinkter i William Goldings Flugornas herre. Det är också en plats för förvandling i David Greigs pjäs Outlying Islands från 2002, som tack vare teaterkompaniet Atticist nu får sin första nypremiär i Storbritannien sedan urpremiären på Edinburghs Traverse Theatre och Royal Court i London. Den namnlösa ön ligger i Yttre Hebriderna, bara en engelsk mil lång och en halv mil bred, belägen ute i Atlanten sex mil från fastlandet. Ön är obebodd, men besöks av de två unga forskarna Robert och John, som anlitats av regeringen för att inventera djurlivet, däribland klyvstjärtade stormsvalor. De bor i ett övergivet kapell och är ensamma så när som på öns vresige gamle ägare, Kirk, och hans hunsade vuxna dotter Ellen. De ska tillbringa sommaren i en enkel stuga i närheten för att hålla ett öga på de nyanlända inkräktarna.

Foto: Jack Sain

Långt ifrån civilisationen börjar ön utöva sin kraft på de unga männen, som påverkas djupt av det brutala beteendet hos den enorma fågelkoloni som fyller klipporna och himlen. Naturens amoraliska grymhet omfamnas av Robert, som ser världen som ett laboratorieexperiment och redan föredrar fåglar framför människor, medan John kämpar emot och klamrar sig fast vid sin brittiska anständighet. Ellen genomgår den största förvandlingen; hon frigör sig från sin puritanske fars kontroll och upptäcker sin egen kraftfulla identitet, lika mycket en naturkraft som ön själv – som sägs ha skapats av en kvinnlig jätte som slungade ut en sten i havet. Landskapets mystik förstärks av dess ”hedniska” historia och framtoningen som en annan värld där tiden har upphört att existera.

Som i många av Greigs verk utforskar pjäsen hans intresse för individer i miljöer där de känner en blandning av samhörighet och främlingskap. Berättelsen utspelar sig sommaren 1939 och fångar känslan av hur historien håller andan inför krigets grymma verklighet som väntar dessa tre unga människor. Atmosfären förstärks av Christopher Preeces utmärkta ljuddesign, som fyller rummet med dånet från flockar av stormsvalor och vinande vindar. Sluter man ögonen ett ögonblick känns det nästan som om man befinner sig på en avlägsen stormpiskad ö med hundratals fåglar som flockas ovanför. Anna Lewis scenografi fyller teaterrummet och frammanar både den ödsliga ön och det karga skyddet i kapellet.

Foto: Jack Sain

Jack McMillan ger John – en stel skotte från Edinburgh som är helt ur sitt rätta element ute i Hebridernas vildmark – både djup och humor, medan Tom Machell ger Robert en vinnande charm som döljer en psykopatisk intensitet. Ken Drury är föredömligt sträng som den puritanske extremisten Kirk, som trots sina påstådda kristna värderingar bryr sig mer om pengar och materialistiska ting än den natur som omger honom – en central etisk fråga i pjäsen. Rose Wardlaw är särskilt imponerande som Ellen; hon utvecklas trovärdigt från en tystlåten, lydig dotter till en självständig och passionerad kvinna i takt med att hennes situation förändras.

Några år efter att han skrivit Outlying Islands konstaterade Greig att han ville skapa teater som ”rev i verklighetens väv och öppnade upp fantasins möjligheter”. Denna nya uppsättning, intelligent regisserad av Jessica Lazar, fångar just den viljan att utmana verklighetens gränser för att utforska teman kring vår plats som individer i förhållande till samhället och naturen. Det är en frisk och levande nypremiär som varit efterlängtad, och den bäddar väl för Greigs arbete med den kommande scenversionen av Bill Forsyths film Local Hero, där ännu en utomstående förvandlas av Skottlands närmast magiska landskap.

Spelas på King's Head Theatre till och med 2 februari 2019

BOKA BILJETTER TILL OUTLYING ISLANDS