RECENSION: Rockets and Blue Lights, The Dorfman National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Winsome Pinnocks pjäs Rockets and Blue Lights som just nu spelas på National Theatre.

Ensemblen i Rockets and Blue Lights. Foto: Brinkhoff Mogenburg Rockets and Blue Lights

The Dorfman Theatre

National Theatre

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

I maj 1840 ställde J.M.W. Turner ut två nya målningar vid Royal Academy: ”Rockets and Blue Lights (Close at Hand) to Warn Steamboats of Shoal Water” och ”Slavers Throwing Overboard the Dead and the Dying – Typhon Coming On”. Den senare är numera allmänt känd som ”Slavskeppet”, medan den förstnämndas vistelseort är okänd. Inga kroppar eller färgade personer syns i ”Slavskeppet”; där finns virvlande moln och ett turbulent hav, badande i ett gyllene sken från vilket mänskliga händer nästan omärkligt dyker upp nära skeppet. Det är ur detta perspektiv som Winsome Pinnock väver samman en fascinerande, virvlande och angelägen pjäs om representationen av svarta människor inom kultur, konst och historia.

Cathy Tyson och Paul Bradley i Rockets and Blue Lights. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Vår guide genom detta är Lou/Oli, i en prestation präglad av vacker skörhet och styrka i lika delar av Kiza Deen – en framgångsrik skådespelerska som återvänder från USA för att spela i filmen ”The Ghost Ship”, om Turner och slaveriet på skeppet The Glory. Rollfiguren är känd för att ha spelat kapten på ett annat slags skepp, ett stjärnskepp, i en enormt populär science fiction-serie. (Ett framstående avsnitt handlar om en last med drönare, där en av dem försöker fly, vilket lägger ännu ett lager till berättelsen.) Hon ser rörelse i Turners målning, och Pinnock går mästerligt mellan fakta och fiktion, dåtid och nutid, inbillad och verklig historia.

Ensemblen i Rockets and Blue Lights. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Att historia och kultur ägs av vita män poängteras skickligt genom repliken ”Det handlar alltid om Turner!”. Detta understryks ytterligare av Paul Bradley, som gör en fantastisk och mångbottnad rollprestation som både Turner och den falskt blygsamma skådespelaren Roy. Precis som alla stora konstverk är texten vackert skiktad; scenerna skiftar så listigt att man vid flera tillfällen är osäker på om man bevittnar verklig historia eller inspelningen av ”The Ghost Ship”. Ensemblen är lysande: Rochelle Rose är utmärkt som Essie och i synnerhet som Lucy, som bär sin historia på kroppen i form av brännmärken och ärr från sin tid som slav, och Karl Collins berättar Thomas historia på ett ypperligt sätt. Han leder oss fram till en avslutning fylld av enorm medkänsla och vrede som rundar av pjäsen på en känslomässig topp, där den nyligen aktuella Black Lives Matter-kampanjen vävs in.

Karl Collins och Rochelle Rose. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Det hela hade kunnat förvandlas till kaos (berättelsen om den unga eleven Billie är till exempel möjligen ett lager för mycket), men Miranda Cromwells starka regi låter tydligheten lysa igenom samtidigt som hon ger pjäsen dess lättare, njutbara och fria stunder. (Utmärkt rörelseregi av Annie-Lunnette Deakin-Foster.) Det är ett passionerat inlägg i debatten om rätten till representation – om vem som äger historien och kulturen, vem som berättar den, och vad som händer när den kulturen rättmätigt återtas. Detta understryks av Laura Hopkins vackra kostym och scenografi, där vattnet sipprar in men aldrig tar över handlingen eller samtalet, utan alltid förblir en olycksbådande närvaro.