RECENSION: Romeo och Julia, Garrick Theatre ✭✭✭✭

Lily James som Julia och Richard Madden som Romeo. Foto: Johan Persson Romeo och Julia Garrick Theatre

8 juli 2016

4 stjärnor

Mer info | Boka biljetter

”Romeo och Julia”, William Shakespeares tragiska berättelse om förbjuden kärlek, återförenar Lily James och Richard Madden. Här möter de ett bittrare öde än i sin Askungen-saga från 2015, i Kenneth Branaghs näst sista uppsättning under hans säsong på Garrick.

Med osviklig stilkänsla och klass förflyttar Branagh och Rob Ashford denna bearbetning till ett passande 1950-tals-Verona – ett land som fortfarande lider av krigets efterverkningar medan familjer strävar efter att bygga en tryggare framtid. Servitörer serverar espresso till välklädda herrar i kostym och kvinnor i moderiktiga prickiga klänningar. De strödda utropen av ”ciao” och det italienska sorlet, parat med Christopher Orams höga marmorpelare och Howard Hudsons ljusdesign, skapar en övertygande scen: du kan nästan känna medelhavssolen i nacken och doften av kaffe som sveper över torget. Känslan av annalkande undergång är dock aldrig långt borta då pjäsen är klädd i nyanser av vitt, svart och grått; sorgsna kyrkklockor och sporadiska begravningshymner förstärker den annalkande tragedin medan vi ser de olycksaliga älskarna (varning för spoilers!) gå sitt ödesdigra öde till mötes.

Derek Jacobi som Mercutio, Richard Madden som Romeo och Jack Colgrave Hirst som Benvolio. Foto: Johan Persson

”O Romeo, Romeo! Varför är du Romeo?” fick en ny innebörd då Richard Madden på grund av en fotledsskada var frånvarande, vilket ledde till en märkbar besvikelse i salongen. Som ett Game of Thrones-fan ville jag inget hellre än att se ”The King in the North” reinkarneras som en kärlekskrank Romeo. Samtidigt som jag kan känna medlidande med den besvikelse som uppstår när ett stjärnnamn får förhinder, har vi en tendens att göra kändisar till något mer än mänskliga när de i själva verket bara är just det. Ibland blir de förkylda – precis som oss andra. Och ibland blir de skadade.

Lily James som Julia i Romeo och Julia. Foto: Johan Persson

Tom Hanson, som vanligtvis spelar Paris i uppsättningen, är en medmänsklig Romeo och tillför karaktären en grabbig kvalitet. Mot honom ser vi Lily James (Downton Abbey), en innerlig Julia som är mer än bara en yrslig, förälskad tonåring; hon är en relaterbar ung tjej som, först helt ointresserad av romantik, blir trollbunden vid första ögonkastet av Romeo. Det finns en brist på kemi mellan James och Hanson – jag ville återvända hem fylld av suckar och rörelse över älskarnas passion, men jag kände inte denna starka kontakt. Trots detta är den berömda balkongscenen lekfull och begåvat regisserad, där Julia sveper ur en champagneflaska, berusad av både bubblor och de nya känslor som vaknat inom henne. Scenen är full av den klumpiga undertext och de flörtiga imperfektioner som hör till nya romantiska möten. Kanske kan idén om att ett ungt par blir så fullkomligt besatta av varandra efter sitt första möte kännas lite otrolig idag, så för mig är detta ett intelligent val som är relevant för en modern publik. Dessa versioner av Romeo och Julia är inte sentimentala och mer än bara Innamorati från Commedia Dell’arte. De är (särskilt James) uppriktiga och relaterbara tolkningar av två förälskade.

Ansu Kabia som Tybalt och Derek Jacobi som Mercutio. Foto: Johan Persson

Och så har vi Sir Derek Jacobi som Mercutio. Han är trollbindande och vältalig, och hans tal om drottning Mab är utsökt fantasifullt – det shakespearianska språket känns så naturligt att det skulle kunna vara hans modersmål. Jag fäste ingen vikt vid åldersskillnaden mellan Mercutio och hans yngre kamrater, då han lätt skulle kunna vara en äldre släkting – en våghalsig (och tidvis camp) morbror, kanske. Jacobi är för mig höjdpunkten, med sin anmärkningsvärda kvickhet och de stråk av sarkasm som skickligt vävts in i hans repliker. Hans Mercutio är nonchalant och tar sig an duellen med Ansu Kabias Tybalt med en lekfull oskuldsfullhet, vilket gör hans död än mer gripande – mer så än de älskandes död. Derek Jacobi, en man som skulle kunna göra alfabetet spännande, äger scenen med sin bara närvaro och är märkbart saknad i andra akten.

Meera Syal som amman och Lily James som Julia. Foto: Johan Persson

William Shakespeares mångsidiga texter är som modellera, redo att formas till nya skapelser. För mig är Branagh och Ashfords version läckert snygg och modernt sofistikerad. Shakespeare är utmanande för både skådespelare och publik med sin svävande poetiska dialog, och det finns stunder där texten levereras med en bruten känsla. Detta är dock förlåtet tack vare sådana som James i rollen som en ångestfylld Julia, rädd för sitt förgiftade öde, och kvickheterna från Meera Syals (nästan menopausala) amma. Det är väl värt biljettpriset, och jag skulle gladeligen återvända enbart för Jacobi och för att besöka det eleganta 1950-tals-Verona ännu en gång, hur mörkt ödet än må vara.

”Romeo och Julia” spelas på Garrick Theatre till och med den 13 augusti 2016.

BOKA NU FÖR ROMEO OCH JULIA

Ensemblen i Romeo och Julia. Foto: Johan Persson