RECENSION: Romeo och Julia, Shakespeare's Globe ✭✭✭✭

Kirsty Bushell (Julia) och Edward Hogg (Romeo). Foto: Robert Workman

Romeo & Julia

The Globe

Fyra stjärnor

Boka nu

Går det fortfarande att göra något nytt och fräscht med en story så välkänd och ofta spelad som Romeo och Julia? Daniel Kramer har bevisat att det är fullt möjligt med sin bullriga och energiska uppsättning på The Globe. Även om vissa av pjäsens subtiliteter riskerar att dränkas i dånet, sprudlar den av skådespel, uppfinningsrikedom och den interaktiva spelglädje som denna utomhusscen behärskar till perfektion.

Forskare har ofta påpekat hur den första halvan av Romeo och Julia påminner mer om en komedi än den tragedi som komma skall. Som så ofta på The Globe tas varje chans att locka fram skratt i historien om de två fejdande familjerna och deras kärlekskranka tonåringar. Ensemblen är klädd för en vild maskerad med ansiktena målade som cirkusclowner, fast med en mörkare underton som för tankarna till alternativ kabaré och bandet The Tiger Lillies. Den stora festen där ungdomarna möts inleds med en publikfriande tolkning av Village Peoples YMCA, framförd av stora delar av ensemblen under ledning av Julias pappa, Lord Capulet, iklädd en dinosauriedräkt.

Harish Patel (Broder Lorenzo) och Edward Hogg (Romeo). Foton: Robert Workman

Trots skratten förebådas tragedin, främst genom det återkommande motivet med barnkistor, svarta svepningar och vad som ser ut som en hängande bomb ovanför Soutra Gilmours i övrigt sparsmakade scenografi. Den första stora känslostormen träffar när Romeo och Julia till slut möts, till tonerna av Dinah Washingtons perfekt valda låt This Bitter Earth, som proklamerar att livet är som stoft utan kärlek.

Tonläget skiftar snabbt när Romeos vän Mercutio och Julias kusin Tybalt dör. Genom snabba scenbyten vävs dessa händelser ihop med det unga parets vigsel och Julias väntan på Romeo i bröllopssängen. Detta är en del av uppsättningens höga tempo som sällan slår av på takten, vilket ibland distraherar från Shakespeares text, även om det finns lugnare stunder – särskilt i de gripande och intima scenerna mellan de två älskande.

Trots att de två huvudrollsinnehavarna är gamla nog att ha egna tonårsbarn, lyckas Edward Hogg och Kirsty Bushell suveränt förkroppsliga sina karaktärers lynnighet och nervösa intensitet. Romeo börjar som en snarstucken emo-ungdom med hörlurar på huvudet, medan Julia längtar efter kärlek och en flykt från sina dominanta föräldrar. Valet av skådespelare i sena 30-årsåldern känns mer logiskt i andra akten, när tonåringarna snabbt tvingas växa upp och möta sitt tragiska slut med mer mognad och insikt än sina krigande föräldrar.

Gareth Snooks Lord Capulet är passande despotisk och gränsar till våldsam mot sin familj, medan Martina Laird är märkligt ömklig som hans nyckfulla, alkoholiserade fru. Ricky Champs Tybalt är en bulldoggsliknande mobbare som utstrålar hot trots sitt clowneri. Han gör dessutom dubbelrollen som Capulets hund – i komplett hundkostym – vilket utmanar Tybalts traditionella koppling till katter. Andra starka insatser står Blythe Duff för som en utmärkt Amma med rapp skotsk accent som får ut varenda uns av skärpa och komik ur replikerna. Jonathan Livingstone är också bra som en sympatisk Benvolio som tillbringar delar av tiden hoppandes runt i en Långben-dräkt.

Gareth Snook (Stående) som Lord Capulet och Ricky Champ (På marken) som Tybalt. Foto: Robert Workman

Med så mycket som pågår har det faktum att Mercutio spelas av en kvinna, och som en kvinnlig karaktär, väckt förvånansvärt lite debatt i jämförelse med Tamsin Greigs Malvolia i Trettondagsafton på National Theatre. Det tillför en extra dimension till vänskapen med Romeo och antyder en tillgivenhet som gränsar till romantisk kärlek, vilket kanske understryker att könsbyten i Shakespeare håller på att bli normaliserade. Golda Rosheuvel spelar henne som en tuff pojkflicka som inte är rädd för att visa sin sexualitet, och hennes initiala vägran att erkänna sig dödligt sårad av Tybalt gör hennes död än mer rörande. Rosheuvel leder också slutscenen med en hemsökande version av Sinéad O’Connors In This Heart som garanterat inte lämnar ett öga torrt i publiken.

Med regelbundna inslag av rock och house samt den intensiva regin känns föreställningen stundtals som en rockopera, inte minst tack vare musikaliska ledaren Laura Moody, producenten Ben de Vries och ljuddesignern Paul Groothuis. Kramer har gjort ett par udda val, som att ersätta gift och svärd med leksakspistoler där skådespelarna måste säga ”pang” som lekande barn, vilket ger en skärande komisk ton till det som normalt vore sorligt. Men på det stora hela förtjänar Kramer och ensemblen beröm för att de tagit en vältrampad historia och gett den en fräsch, intressant och spännande ny vinkel.

Spelas till den 9 juli 2017

BOKA BILJETTER TILL ROMEO OCH JULIA PÅ THE GLOBE