RECENSION: Rotterdam, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭✭

Alice McCarthy och Anna Martine i Rotterdam. Foto: Piers Foley Photography Rotterdam

Trafalgar Studios 2

28 juli 2016

4 stjärnor

Boka biljetter Det är alltid spännande när en mindre uppsättning får nytt liv i en ny spelperiod. Jon Brittains Rotterdam är just en sådan produktion, som nu spelas på Trafalgar Studios minimala andra scen. Med knappt tillräckligt med utrymme för att svänga med en metaforisk katt är lokalen märkligt nog perfekt för denna pjäs; med publiken på tre sidor och så nära karaktärerna att man hör varje andetag, blir pjäsens intima natur oundviklig.

Efter sju år i Rotterdam står Alice i begrepp att komma ut för sina föräldrar – visserligen via e-post. Men bara sekunder innan hon trycker på sänd släpper flickvännen Fiona en bomb: hon har aldrig känt sig bekväm i sin kropp och vill börja leva som Adrian, en man. Detta kastar in Alice i en identitetskris – är hon en homosexuell kvinna, eller om hon nu är i ett förhållande med en man, betyder det att hon är heterosexuell?

Alice McCarthy och Anna Martine i Rotterdam. Foto: Piers Foley Photography

Vi blir voyeurer i dessa människors liv från det ögonblick vi kliver in. Alice sitter vid sin bärbara dator och skriver ängsligt. Fiona vandrar in och ut i mjukisbyxor och strumpor, och växlar mellan att retas och oroa sig för Alice. Många i publiken måste gå rakt genom detta rum för att nå sina platser. Vi invaderar redan parets existens.

Brittains manus är faktiskt så fantastiskt naturalistiskt att det ofta uppstår ögonblick där vi som publik känner oss nästan som om vi tjuvlyssnar på privata samtal. Det ska medges att det finns ett par stunder då det gränsar till att bli lite väl pedagogiskt, där publiken får en nybörjarguide i genusfrågor, men dessa tillfällen är sällsynta.

Ed Eales-White och Anna Martine i Rotterdam. Foto: Piers Foley Photography

En välvald spellista med Europop-covers, inklusive Robyn och Christine and the Queens, ramar in scenbytena. Pjäsen hade dock kunnat klara sig utan den instrumentala bakgrundsmusiken vid spänningsladdade moment, då den distraherar från dialogen som är stark nog att stå på egna ben.

Den mångsidiga scenografin, som hindras något av ett par svårhanterliga dörrar, skiftar från lägenhet till kontor och nattklubb med hjälp av flyttade stolar och rekvisita. De kvadratiska hyllorna och de mönstrade väggarna med bilder av staden antyder den generiska anonymiteten i en backpacker-lägenhet – en påminnelse om att Alices sjuåriga vistelse i Rotterdam bara var tänkt att vara tillfällig. Tillsammans med pop-soundtracket betonas det tillstånd av förändring som alla i pjäsen befinner sig i, med Adrians transition och Alices försök att anpassa sig. Josh (Ed Eales-White) kommenterar detta när han refererar till Rotterdams status som hamnstad, där alla antingen anländer eller avreser, men aldrig stannar.

Jessica Clark och Alice McCarthy i Rotterdam. Foto: Piers Foley Photography

De fyra skådespelarna är perfekt rollsatta och helt hängivna. Höjdpunkten är Anna Martine som Fiona, senare Adrian. Helt fängslande gör Martine Adrians smärta tydlig; en mästerlig berättare. Alice McCarthy som den kluvna Alice gör en mycket fin insats som den strama, garderobshängda flickvännen. En strålande utläggning mot slutet av första akten avslutas med ett underbart levererat understatement: "I'm a bit of a mess", vilket framkallar kvällens största gensvar från publiken.

Ingenting är definitivt i Rotterdam, men å andra sidan är inget konstant heller. I denna hamnstad, där alla är på väg till eller ifrån något, får publiken helt enkelt en inblick i fyra människors liv. Fyra människor som inte nödvändigtvis vill förändra hela världen – bara sin lilla del av den. Omväxlande hysteriskt rolig och hjärtkrossande; Rotterdam är ett starkt och mycket sevärt stycke dramatik.

Rotterdam spelas till och med den 27 augusti 2016.

BOKA BILJETTER TILL ROTTERDAM NU