RECENSION: Code 2021: Autumn Secret Theatre Project, Bethnal Green ✭

Code 2021: Autumn Secret Theatre Project

Bethnal Green

11 oktober 2016

1 stjärna

Man vet att en uppsättning är illa ute när scenografin är showens stora stjärna. Och när den scenografin består av en enorm, praktfull byggnad – ett labyrintiskt edwardianskt stadshus i Bethnal Green, numera förvandlat till ett storslaget hotell med marmortrappor och välvda salar, (kopior av) Angus McBean på väggarna och palmer som vajar i de svala korridorerna – då är problemen minst sagt stora. Och precis så kändes det med Secret Theatres senaste bidrag.

Den modiga, om än ytterst diskreta, ensemblen Secret Studio Lab tog över det tidigare fullmäktigerummet för merparten av föreställningen – en lokal bevarad nästintill intakt, med paneler i australisk valnöt och grönt läder på de rymliga bänkraderna, även om den strikta atmosfären nu dämpats av en mjuk, krämfärgad heltäckningsmatta. Här bjöds vi på ett ganska ordinärt rättegångsdrama, med tydliga kopplingar till O.J. Simpson-fallet. Nu är ju rättsskådespel en genre med långa och anrika anor. Publiken är välbekant med spelets regler i en domstol, och när de placeras i juryn under en mordrättegång, som vi här, kliver de inte direkt in i rollen med bindel för ögonen.

Det krävs därför ett djärvt och vågat teatersällskap för att placera sin publik i en sådan position. När man väljer ett så hypernaturalistiskt grepp måste detaljerna sitta perfekt; varje felsteg blir genast uppenbart och urholkar trovärdigheten och meningen i det man försöker åstadkomma.

Sådana betänkligheter verkar tyvärr inte ha bekymrat skaparna av detta 'Trial TV'-opus. Författaren och regissören (den kanske inte helt disciplinerade Richard Crawford) har smitit från alla krav på verklighetstrogen skildring genom att förlägga handlingen fyra år in i framtiden. På så sätt har han befriat sig från behovet att hålla sig till fakta. Till att börja med förväntades vi köpa att hela affären inte leddes av en pålitlig auktoritet, utan av en slibbigt klädd spiv vid namn Rip Love – frontfigur för någon smaklös dokusåpa. Och det i en domstol, mina damer och herrar i juryn! Jag vill hävda att genom att överge de förväntningar den teaterintresserade publiken har, har upphovsmännen bakom detta drama – ur ett konstnärligt integritetsperspektiv – kapitalt misslyckats med sitt ansvar.

Medan vi tröskade oss igenom rättegångens förutsägbara mekanik (ihopklämd på knappt tre väl tilltagna timmar), följde vi vissa av spelets mest grundläggande regler, medan lika många ignorerades helt. Plötsligt vallades vi iväg till en annan av byggnadens magnifika salar (en högrest möteslokal numera omvandlad till ett enda ”rum”: en yta bred nog att rymma rader av publikplatser, en spelplats kring en överdimensionerad soffa och en rejäl skänk, kompletterad med en Steinway-flygel). Där blickade vi ut genom en glasvägg, likt en myrstack på ett zoo, mot en serie hotellslika rum i modern stil som skulle föreställa en ”rekonstruktion” av brottsplatsen. Där fick vi se två olika versioner av mordet spelas upp: en för åklagarsidan och en för försvaret. Och det var här Secret Studio Lab begick ännu ett allvarligt misstag.

Mina damer och herrar, som tidigare nämnts var anklagelsen mot den tilltalade (trots att ingen anklagelsebänk fanns och den åtalade satt vid sin advokats sida enligt amerikansk modell) mord. Ändå presenterade åklagarsidan här helt ogenerat ett oplanerat och provocerat affektdråp – med andra ord, dråp. Ingen i rättegången verkade märka det. Däremot gjorde hela publiken det. Ack ja. Där försvann en stor del av vårt engagemang för utgången.

Väl tillbaka i salen presenterades vi för en lång rad vittnen, som alla inledde helt korrekt med sina fullständiga namn (även om de inte svor att tala sanning, hela sanningen och... äsch, varför bry sig?). Inget av dessa vittnen hade någonsin ett andranamn. Inte omöjligt, men statistiskt sett högst osannolikt. Manuset var fullt av sådana irriterande små missar som urholkade vår förmåga att stå ut med den sega och ibland nyckfulla vandringen genom juridikens banalitet. Ska vi ens nämna avsaknaden av protokollförare, notarier, press eller åhörarläktare...? Var det ens någon som brydde sig?

Nåväl, cirka 80 personer hade dykt upp för att bevittna detta spektakel. Många av dem drack, hur mycket tänker jag inte spekulera i, men de tycktes visa mer tålamod än jag. Men å andra sidan var jag nykter. Dessutom hade jag inte betalat för en biljett, och om de nu gjort det, så är det ju ibland en motiverande faktor för att åtminstone försöka ha trevligt. Det fanns ett sätt att acceptera dårskapen utan bitterhet: som en sorts middagsteater utan middag var det trots allt inte lika illa som att vara med om ett faktiskt mord. (Och vad kostade biljetterna? Finansierade dessa hela det påkostade projektet? Det vore intressant att veta.)

Det var en ENORM lättnad när det hela var över. Inte minst för den anklagade, kanske, som tillsammans med resten av ensemblen haft den nästintill omöjliga uppgiften att framföra ett av de sämst skrivna rättegångsmanus det har varit deras olycka att behöva bemästra. (Jag vet inte om, eller hur väl, de fick betalt.) För ordningens skull bestod rollistan av: Domare Goldsmith – den välartikulerade och smått läraraktige Paul Beech; Rip Love – den slemmige Monty Jones; Rupert Grove (försvarare) – den ständigt allvarlige Nichols McBride; Emma Knight (åklagare) – den lidelsefullt hängivna Rowena Farrington; Mike Lewis (anklagad) – den mot alla odds övertygande Eliot Rodriguez; Alice Duvall (offret) – den pigga Sarah Roy; Isobella Escobar (hembiträdet och ättling till den kända colombianska drogkartellen. Billiga skämt? Här? Nej!) – den innerliga Jessica Alonso; Johnny Drake (en journalist placerad bland oss, som plötsligt dök upp i andra akten för att leda juryns diskussion om fallet) – den ettrige Oliver Gower; Viola Lewis (den anklagades mamma) – den lugna Olivette Cole Wilson; Mark Burns (den ”bästa vännen” som egentligen gjorde det) – den energiske Ged Forrest; Dr Lewis Pinkman (expertvittne) – den mycket korrekte Nico Kaufman.

Målet ogillas.

För mer information om Secret Theatre, besök deras webbplats