RECENSION: Seth Rudetsky gästas av Audra McDonald, online ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Seth Rudetskys streamade konsert med Audra McDonald, som sände live under söndagen och måndagen som en del av Seths populära konsertserie online.

Audra McDonald

The Seth Concert Series: Audra McDonaldMåndag 13 juli, online 5 stjärnor För er som hade turen att se Seth Rudetsky och Audra McDonald på Leicester Square Theatre för inte så länge sedan är den magiska kemin mellan dessa gamla vänner från New York ingen nyhet.  De kompletterar och kontrasterar varandra på så många förtjusande sätt, samtidigt som båda visar ett totalt engagemang och passion för musikal, att det är svårt att tänka sig ett mer underhållande eller meningsfullt samarbete.  Så, hur översätts detta till den digitala etern i den virtuella världen?  Jo, igår och idag fick vi andra ta del av deras onlinesamarbete. Det kickstartade med en rejäl Shirley Bassey-känsla i en dunkande ”I Am What I Am” från ”La Cage Aux Folles”. Inledningsvis fanns en del ljudproblem där musiken lät som om den kom från botten av ett djupt akvarium.  Ljudet vid pratet var dock betydligt klarare, och snart piggnade hela ljudbilden till.  Vi fick också en påminnelse om vikten av säkerhetsåtgärder för att kontrollera covid-19-pandemin.  När det väl var avklarat rörde vi oss snabbt vidare mot andra teman.  Rasism och Audras konfrontation med den tog snabbt stor plats, med minnen av karriärmöjligheterna för svarta kvinnor i USA när hon startade (runt tiden för den första vändan av ”Dreamgirls”).  Kören var det högsta hon vågade hoppas på; hon drömde aldrig om något mer vid den tidpunkten. Seth och Audra. Nästa nummers text, ”Being good just isn’t good enough” (från ”Hallelujah, Baby”, en musikal från 1967 av Jule Styne/Betty Comden/Adolph Green om afroamerikaners kamp), sammanfattade väl hur hon kände inombords.  Samtalet flöt på och täckte stora delar av deras karriärer. Vi fick höra en gripande anekdot om hur de sjöng på en aids-avdelning där Seth höll i en veckovis kabaré och Audra var en av hans sångerskor.  Detta gled snyggt över i ett medley av Rodgers, Hammerstein och Sondheim: ”You’ve Got To Be Taught”, kanske Hammersteins mest kraftfulla text mot fördomar, och ”Children Will Listen” från ”Into The Woods”. Detta förenade två textförfattare som har förvandlat musikalscenen och som var som en surrogatfar och son, vilket perfekt illustrerar det nära bandet mellan hantverket i branschen och de personliga banden som gör att det känns som en familj. Aktivism är ordet för sådant här, och det pratade de också om.  Vi fick höra hur Robert Marshall fixade omtagningen av den sista scenen i filmen ”Annie”, där alla skulle ”twista” så att de delstater som kunde ha invändningar mot att se en vit man fria till en afroamerikansk kvinna ”inte skulle ha problem med det”.  Marshall gjorde egentligen bara en medvetet dålig tagning och gick sen vidare: hans ”omtagning” var oanvändbar, så originaltagningen var tvungen att godkännas av Disney-koncernen.  Vilket den blev. Snyggt.  Så ibland ler gudarna mot oss.  Detta ledde oss vidare till den betydligt tuffare ”The Scottsboro Boys” (Kander och Ebb), en verklig händelse om falska våldtäktsanklagelser mot en grupp svarta män som, trots att anklagelserna senare drogs tillbaka, dömdes till döden.  En mardröm av lidande följde, där alla blev involverade och vanliga människor klämdes i mitten tills trångsynthetens tåg slutligen fick slut på ånga. Audra visade oss också hur man tar sig igenom katastrofer med ”Ordinary Mothers” (en låt av Sondheim bortklippt från ”A Little Night Music”, som har mer än en liten likhet med ”Children Will Listen”, men vi låter det passera… för nu).  Seth var med på varje nyans, inte bara i låtarna utan också i samtalets riktning – ett samtal som uttryckte en gemensam, positiv livssyn: ”Teatern kommer tillbaka och den kommer vara bättre… mer inkluderande… vi kan skapa möjligheter… varför inte?”  Hon uppmanade oss att sätta upp egna framträdanden som kan streamas till den publik man vill nå.  Allt detta verkar drivas av de uppdämda känslor vi alla bär på, men som i denna tid av stillhet och reflektion har fått komma fram i ljuset. Seth ledde oss in i Kate Millers ”Are you F***ing Kidding Me?”, och Audra gav den sin rösts fantastiska rikedom och lade en lockande fernissa över den vassa texten.  ”Your Daddy’s Son”, Sarahs sång från musikalen ”Ragtime” (Ahrens och Flaherty), följde härnäst i detta känsloladdade evenemang – en låt som är en unik blandning av vaggvisa och klagan.  Efter det lyfte de stämningen direkt med ytterligare en välvald låt av en kompositör som McDonald har stöttat: Jason Robert Browns ”The Stars And The Moon” från ”Songs For A New World”.  Men de riktiga fyrverkerierna kom med en version av Streisands medley ”Down With Love” (Arlen/Harburg), med en final av ”Summertime” (Gershwin).  Så vackert. Och kemin då?  Vänskapen var hela tiden varm och bubblande genom rappa svar och delade humanistiska värderingar.  Det fanns även tid för ett avslutande ord om två pandemier, covid-19 och rasism, som slutade med det hoppingivande budskapet: ”Vi kan ta oss ut och besegra dem”. Det spikades med ett dundrande extranummer, ”Climb Ev’ry Mountain” från Rodgers och Hammersteins ”The Sound of Music”.  Okej.  Jag antar att vi alla vet vad vi har att göra nu. MER INFORMATION OM SETH RUDETSKY CONCERT SERIES