RECENSION: Skin In Flames, Park Theatre ✭✭✭✭

Skin In Flames

Park Theatre

13 maj 2015

4 stjärnor

Skin In Flames är den katalanske författaren Guillem Cluas mest prisbelönta och välkända verk. Pjäsen hade urpremiär i Barcelona 2004, men bortsett från en scenisk läsning 2007 har den aldrig tidigare satts upp i Storbritannien. Denna premiär, i en träffsäker översättning av DJ Sanders, är mycket välkommen och sannerligen efterlängtad. Tematiken – hur ikoniska våldsskildringar sprids i media, minnets medvetna och omedvetna bedrägerier, biståndsorganisationers tvetydiga roll och de olika narrativen kring utnyttjande – för tankarna till klassiker som Spindelkvinnans kyss och Döden och flickan. Pjäsen står sig dessutom osedvanligt väl i detta celebra sällskap.

Scenografin i Park Theatres mindre studio bjuder på ett tillrufsat och nött sovrum på ett billigt hotell, där gardinerna fladdrar vid ett öppet fönster. Vi befinner oss i en oidentifierad latinamerikansk huvudstad, tjugo år efter ett blodigt inbördeskrig där den nuvarande regeringen tog makten. Handlingen tar sin början när den framstående amerikanske krigsfotografen Frederick Salomon (Almiro Andrade) gör entré tillsammans med journalisten Hanna (Bea Segura) från en statlig dagstidning. Han var senast i staden under revolutionen då han tog en bild av en flicka som slungades genom luften av en explosion – ett foto som sedan spreds i världspressen som en symbol för krigets grymhet. Det var bilden som lade grunden för hans karriär. Nu är han tillbaka för att ta emot en utmärkelse från regeringen. Intervjun förväntas bli en harmlös hyllning av en legendarisk fotograf, fylld av fromma plattityder – ett möte mellan en beundrare och en branschnestor. Men vi rör oss snabbt mot ett förhör av Salomons förflutna, hans yrkesetik och vad det där ökända fotot egentligen kostade de inblandade.

Alltmedan skuggorna förlängs i hotellrummet, både bokstavligt och metaforiskt, börjar en andra berättelse utvecklas i samma rum. Ett annat par gör entré och det står snabbt klart att det rör sig om en sexuell transaktion, men här finns också en obehaglig maktbalans och ett utnyttjande som speglar den parallella dialogen. Ida (Laya Marti) är en ung mamma vars dotter ligger i koma på ett lokalt sjukhus. Hennes motpart är en högt uppsatt FN-läkare som har makten att ge dottern tillgång till mediciner eller vård utomlands. Han kräver dock allt grövre sexuella gentjänster från Ida i utbyte. Det visar sig att läkaren även ligger bakom Salomons utmärkelse – ett drag som gynnar båda deras karriärer på hemmaplan genom en aura av humanitär självgodhet. Under pjäsens gång flätas de två berättelserna samman i rummet, först symboliskt och sedan med en alltmer chockerande konvergens i realtid. Det vore fel att avslöja för mycket, men författaren förtjänar beröm för hur han obevekligt för samman historierna i finalen, samtidigt som han lämnar tillräckligt många trådar lösa för att publikens fantasi ska kunna fylla i luckorna.

För skådespelarna och regissören ligger utmaningen i att mejsla fram en trovärdig utveckling hos karaktärerna, från yttre självförtroende till emotionellt sammanbrott. Varje roll innehar ett brett känsloregister, men det krävs precision för att vreden och förtvivlan inte ska kulminera för tidigt. I denna känsliga balansgång är kvinnorna generellt mer framgångsrika än männen. Med Bea Segura och Laya Marti har produktionen turen att ha två välkända spanska skådespelerskor på toppen av sin förmåga. Särskilt Marti är utomordentligt rörande i sin gestaltning av den villkorslösa kärleken till dottern och desperationen att rädda henne till varje pris. Hon har betydligt mindre text än de andra, men förmedlar smärta och stolt förakt inför doktor Browns grymhet med stor vältalighet. Segura å sin sida navigerar skickligt genom ett kaos av känslor – från naiv journalist till hämnande ängel. David Lee-Jones fångar väl den utbrände karriäristen i doktor Brown, även om hans prestation hade kunnat bli ännu mer chockerande med fler nyanser i skildringen av hans privatliv. Almiro Andrade är trovärdig i sin framtoning, men behöver mer av den världsvana arrogansen i början för att vi helt ska förstå vidden av hans psykologiska sammanbrott senare. Salomon är en man som påminner om Graham Greenes antihjältar, som slutat tro på sig själv långt innan han faller samman framför oss. Vissa av dessa detaljer lär slipas fram ju längre föreställningen spelas och samspelet blir mer naturligt efter premiärnerverna.

Detta är en tuff och obehaglig men djupt givande teaterupplevelse. Vi tvingas reflektera över de blandade motiv som ligger bakom humanitära interventioner och pressfotografiets makt att forma vår omvärldsbild. Att krig skapar offer är en klyscha, men pjäsens stora framgång är att göra den sanningen konkret, komplex och meningsfull för samtliga karaktärer.

Skin In Flames spelas på Park Theatre till och med den 6 juni 2015