RECENSION: Strictly Ballroom, Piccadilly Theatre ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Strictly Ballroom, musikalen baserad på Baz Luhrmanns film som nu spelas på Piccadily Theatre i Londons West End.

Zizi Strallen (Fran) och Jonny Labey (Scott) i Strictly Ballroom. Foto: Johann Persson Strictly Ballroom

Piccadily Theatre

25 april 2018

4 stjärnor

Boka nu

Strictly Ballroom började som ett teatermanus som Baz Luhrmann arbetade fram, baserat på hans egna erfarenheter som tävlingsdansare i Australien. Det är en värld där sceniska utsvävningar, färgstarka karaktärer och arrangörernas egon passar perfekt för Luhrmanns hjärtliga och komiska berättelse.

Föreställningen hade sin brittiska premiär på West Yorkshire Playhouse i december 2016, i en uppsättning regisserad och koreograferad av Drew McOnie. Någon tog dock beslutet att göra omfattande ändringar i den versionen, och det som nu presenteras på Piccadilly Theatre – även om kärnan finns kvar – är en helt annan typ av skapelse.

Will Young i Strictly Ballroom. Foto: Johann Persson

Där uppsättningen i Leeds kändes som en musikal, har vi nu något som inte riktigt är en musikal utan snarare har en struktur och ett soundtrack som påminner om en film. Resultatet känns aningen obalanserat, och det är nog det bästa ordet för att beskriva upplevelsen.

Will Young spelar den nyskapade rollen som Wally Strand. Som en komisk berättare och sångare av föreställningens popinspirerade musik, framstår Strictly Ballroom nu som jukeboxmusikalen som egentligen inte är en jukeboxmusikal. Will äger scenen och möts av stor värme från publiken, men man kan inte låta bli att undra vad som låg bakom förändringen? Var det behovet av ett stort affischnamn?

Jonny Labey och ensemblen i Strictly Ballroom. Foto: Johan Persson

Jonny Labey glänser som den rebelliske dansaren Scott Hastings, medan Zizi Strallen spelar Fran (bara Fran), den nördiga nybörjaren som blir katalysatorn för de konflikter som driver handlingen framåt. Kemin mellan dem är påtaglig. Det är en fröjd att se dansen och Strallens förvandling från "ful ankunge" under föreställningens gång.

Anna Francolini (Shirley Hastings), Richard Grieve (Les), Gerard Horan (Barry) och Stephen Matthews (Doug) representerar etablissemanget i form av föräldrar, familj och ordföranden för dansförbundet. De är medvetet överdrivna och nästan groteska i sina framtoningar, vilket skapar en snygg kontrast till de unga huvudrollerna. Stephen Matthews fångade särskilt mitt intresse med sin subtila tolkning av Doug Hastings; nyanserna i hans prestation, karaktärsutvecklingen, den rena glädjen i flashback-sekvensen och hans sätt att återta makten i slutet är briljant observerat och framfört.

Ensemblen i Strictly Ballroom. Foto: Johan Persson

Självklart är det ingen ballroom-show utan dansarnas exotiska och extravaganta flärd, och likt mängden paljetter på deras pråliga kostymer (signerade den briljanta Catherine Martin) är de inget mindre än bländande. Michele Bishop, Gabriela Garcia, Charlotte Goch, Liam Marcellino, Lauren Stroud, Gary Railings, Chrissy Shunt, Dale White, Jacon Maynard, Selina Hamilton, Freya Rowley, Luke Jackson, Tinovimbanashe Sibanda och Justin-Lee Jones ger verkligen allt. Det är frenetiskt, trollbindande och genomfört med en teknisk skicklighet som bjuder på fantastisk underhållning. Magi!

Fernando Mira (Rico) dominerar scenen i den Paso Doble (Habanera) som avslutar första akten. En rejäl dos testosteron kombinerat med otrolig timing och precision gör Miras insats till en av kvällens absoluta höjdpunkter. Eve Polycarpous tolkning av Abuela görs med komisk ärlighet och massor av hjärta.

Soutra Gimours scenografi har tappat en del av den enkla, rustika charm som i originalversionen så väl matchade den australiska landsbygdens färger. Den har ersatts av en mängd rörliga delar som emellanåt får scenen att se ut som en vältrafikerad motorväg där en masskrock lurar runt hörnet. Jag upplevde det som aningen rörigt, vilket tog fokus från den enkla historien och prestationerna.

Charlotte Gooch (Tina Sparkle) och Gary Watson (Ken Railings) i Strictly Ballroom. Foto: Johan Persson

Ben Atkinsons suveräna orkester framförde Simon Hales dynamiska arrangemang till perfektion. När blåssektionen verkligen tar i är det något utöver det vanliga. Se till att stanna kvar en stund efter finalen för att höra deras outro. Wow!

Strictly Ballroom har potential att vara en fantastisk show, och skulden ligger enligt mig inte hos den hårt arbetande ensemblen som ger 110 %, utan hos manusförfattarna Baz Luhrmann och Craig Pearce som har skapat en hybrid av film, musikal och konsert som inte riktigt verkar veta vad den vill vara längre.

Slutligen måste jag lyfta på hatten för regissören och koreografen Drew McOnie. Ännu ett väl utfört arbete innan han nu drar vidare för att sätta upp King Kong på Broadway. Det är underbart att se att nästa generations kreativa talanger i detta land är redo att bli lika ikoniska som de stora namnen från Broadway eller West End som gått före dem.

Strictly Ballroom är en rolig utekväll. Det är bara synd att den tappade den där speciella gnistan på vägen till West End.

BOKA BILJETTER TILL STRICTLY BALLROOM HÄR