RECENSION: Tartuffe, Theatre Royal Haymarket ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Molières Tartuffe som nu ges på Theatre Royal Haymarket.

Ensemblen i Tartuffe. Foto: Helen Maybanks Tartuffe

Theatre Royal Haymarket

29 maj 2018

4 stjärnor

Boka nu Let's parler Molière!  (Som man skulle kunna uttrycka det...)  Det här är en charmig och ganska underbar raritet som intagit Haymarket, som en sorts bohemisk bredsida mot isolering och kulturell efterblivenhet. Det är en blandning av Jean-Baptiste Poquelins mest älskade – och sista – verk, med skärvor av Christopher Hamptons friska översättning nedskakat i en ”franglaise”-mix, regisserat med okonstlad entusiasm av Gerald Garruti.  I ena stunden talas det äkta alexandrin, i nästa.... Hampton-doftande översatt vers.  Textningsskärmar kantar salongen för de som hinner med i de snabba replikskiftena – och jag skulle vilja veta vem som faktiskt gör det.  Samtidigt finns det mycket enkel glädje i att bara gapa åt den tvåspråkiga föreställningen och låta den skölja över en.  Med lite franska i bagaget hänger man med i det mesta, och en snabb blick på textningen räcker gott för att hålla koll på intrigens vändningar.  Skådespelarna växlar mellan språken med en nästan omärklig lätthet; vissa håller kvar vid sina modersmålsaccenter, men de flesta är så gott som flytande i båda, vilket skapar en underbart förvirrande effekt: hur kan man vara säker på vad man hör – är folk verkligen de de utger sig för att vara?  Och det, kära amis, är väl hela poängen med dramat, eller hur?

Ensemblen i Tartuffe. Foto: Helen Maybanks

Pjäsens upplägg är otroligt enkelt och glasklart.  Den nyrika haute-bourgeoisen Orgon (Sebastian Roche, i storstilat självgod form som en man som låtsas besitta en bildning han egentligen saknar) känner att något fattas i hans eleganta, minimalistiska och väldigt Philippe Starck-inspirerade hem (tack vare Andrew D Edwards scenografi). Han saknar den upphöjda närvaron av en andlig man, en guru... en Tartuffe, som dyker upp och fyller tomrummet med sin ”Boudu räddad ur vattnet”-akt, här i form av Paul Andersons skäggiga amerikanska bedragare tillika simpel tjuv.  Orgons hushåll är charmigt, väluppfostrat och välklätt – uppfyllt av sin egen självbelåtenhet – och från första början vill vi nästan se Tartuffe lyckas ta över, vilket han gör, och vi vill nästan att han ska segra, även till det fruktansvärda pris han sedan kräver ut.

Paul Anderson och George Blagden i Tartuffe. Foto: Helen Maybanks

Det geniala sättet Molière skriver på – och som Hampton så perfekt förstår och återskapar för oss på engelska – är att hans moraliska övertramp alltid formuleras så att deras farliga innebörd faktiskt uppstår ur vår tolkning av dem. Han talar oftast på ett intetsägande, nästan servilt sätt som gör allt för att skilja hans vilja från någon medveten skuld, vilket gör offret för hans onda avsikter till den skenbara motorn bakom dem.  Trots att övergångarna mellan språken inte alltid är så smidiga eller logiska som de hade kunnat vara, är detta sinnrikt och djupt oroande.  Den avslutande seduktionsscenen med Orgons fåfänga, ränkfulla hustru Elmire (Audrey Fleurot, i perfekt couture och fläckfritt hår) är höjdpunkten av detta grepp, likväl som pjäsens moraliska bottennotering – inte undra på att verket förbjöds av de franska myndigheterna.  Här trampar Molière nästan ner alla accepterade sociala normer, samtidigt som han påpekar att det är andra – och inte han – som attackerar dem.  Det slutgiltiga nådastöten levereras när en sorts anti-deus (en diabolus?) ex machina anländer: Loyal, spelad med en obehaglig Sam Shepard-liknande intensitet av John Faulkner.  Denna scen får oss fortfarande att hoppa till i våra bekväma stolar, skrämda över hur lätt vi gjorts medskyldiga till att heja på en sådan bedragare, någon vars främsta mål är att störta allt vi, respektabla teaterbesökare, håller heligt: pengar, egendom, hierarki och familj.

Olivia Ross, Claude Perron och Jaz Deol i Tartuffe. Foto: Helen Maybanks

Det är ett sorts Molière-mirakel att det inte slutar där, om än ett ganska konstlat sådant.  Finalen är inte så mycket en slutsats som ett uppskjutande av en oundviklig katastrof, sparad till en annan dag (eller ett annat sekel – kanske vårt eget?).  Hampton har sparat några av sina roligaste och mest moderna skämt (i ett manus han började arbeta på för många år sedan) till dramats sista minuter.  Det är oerhört underhållande och uppskattades stort av det fina folk som dök upp på premiärkvällen.  Hur den tas emot av den breda publiken återstår att se.  Men under tiden, om du vill uppleva ett riktigt härligt evenemang med anmärkningsvärd dristighet och panache, kommer du inte att hitta något bättre än detta på ett bra tag.  Jag kom att verkligen älska sällskapet av så begåvade skådespelare som Annick Le Goffs Madame Pernelle, George Blagdens Damis, Olivia Ross Mariane, Jaz Deols Valere, Vincent Winterhalters Cleante, Claude Perrons Dorine, Sophie Duez tiggare, Zachary Falls officer, Nadia Cavelle som Flipote och Paikan Garuttis Laurent.  I denna värld, så graciös, vackert ljussatt av Paul Anderson och med en fyllig ljudbild av David Gregory (kompositör Laurent Petitgrand), skulle de vara fantastiska grannar.  Så underhållande.  Men jag skulle inte vilja vara i deras kläder.

BOKA BILJETTER TILL TARTUFFE NU