RECENSION: Teh Internet Is Serious Business, Royal Court ✭✭

Teh Internet Is Serious Business. Foto: Tristram Kenton Teh Internet Is Serious Business Royal Court Jerwood Theatre Downstairs 4 oktober 2014 2 stjärnor

Förmodligen borde ledtråden ha funnits redan i titeln. När ordet "The" stavas fel som "Teh" måste det betyda något... eller hur? Ett uppror mot datorernas autokorrigeringsfunktioner? En indikation på att språklig korrekthet inte är nödvändig på internet? Ett förslag om att brådska är en del av den nya webbvärldsordningen? Tanken att stavning inte spelar någon roll?

Eller är det bara ett PR-trick? Fast om det vore det, så skulle man förmodligen förvänta sig att teaterpersonalen hängde på grejen, i sann gammal teatertradition.

Men inte på Royal Court, där personalen säger "The" istället för "Teh" vid urpremiären av Tim Prices pjäs Teh Internet Is Serious Business på Jerwood Theatre Downstairs.

Även om "Serious" (allvarlig) är en tydlig nog ledtråd för att ingå i titeln, frossar Hamish Piries regi och övergripande koncept i barnsliga fantasier, den "trygga" känslan i färgade uniformer och leksaker, den blinkande skölden av anonymitet och den genomgående känslan av att allt är ett spel. Men det finns inget nytt eller fantasifullt teatraliskt med det; världen har sett på internet och webben genom det prismat i åratal vid det här laget. Hur dåraktigt det än må vara.

Det finns inte heller något avslöjande eller belysande i Prices manus, och de teman eller frågor han försöker väcka är inte omedelbart uppenbara genom de korta, löst sammanhängande scenerna som utgör berättelsen. Internet är en plats där vem som helst kan utge sig för att vara vem som helst utan att någon någonsin får veta sanningen; det är en plats där smarta människor kan korrumpera eller förstöra för dem som inte är lika slipade; en plats där ungdomens friare fantasi kan ha den verkliga makten, snarare än sittande regering; en plats där laglöshet betraktas som en rättighet.

Det finns inget nytt i det.

Faktum är att Royal Court just har satt upp The Nether som, man kan hävda, behandlade dessa frågor på ett mer intelligent sätt.

Det mest intressanta här är utforskandet av korruptionens kärna.

I öppningsscenen blir förhörsledare långsamt korrumperade av sina fångar; vanligt folk korrumperas till ett slags gestalt-avatar-läge av sina likar; affärssystem korrumperas av hackare; och utredare/visselblåsare korrumperar hackare genom att beröva dem deras anonymitet.

Pjäsens mest fascinerande parti inträffar när två online-karaktärer (gestaltade som en nörd och en silkig katt) talar till varandra i källkod (eller åtminstone vad som verkar vara det) och försöker överlista och oskadliggöra varandra. Den segrande katten spinner nästan av sinnlig tillfredsställelse när hon vinner striden, men det är definitivt fascinerande att se detta udda, nästan utomjordiska utbyte och inse, med absolut säkerhet, att den här typen av saker pågår varje dag, kanske varje timme, på internet – ibland som ett skämt, ibland som en del av något djupt olycksbådande.

Den stora (och mestadels utmärkta) ensemblen ger liv åt olika troper och memes som genom åren har svept över internet: den nedlåtande Willy Wonka med sina smarta oneliners; Grumpy Cat; den socialt osmidiga pingvinen; den sorgsna Stormtroopern; aktivistgruppen Anonymous; och många fler. Detta är underhållande och smart till en början, men greppet når aldrig riktigt någon djupare insikt eller klimax.

En av svårigheterna med att presentera pseudomänskliga avatarer – skapelser av maskiner och den vetenskap som likt Atlas bär internet på sina axlar – är att det är väldigt svårt att känna empati för karaktärerna. De kan vara lätta att förakta eller identifiera, men de är svåra att älska eller bry sig om. Price löser inte detta problem i texten, och inte heller Piries regi lyckas överbrygga det.

Det hela blir ganska långtråkigt till slut.

Chloe Lamfords scenografi är ganska intressant och undviker lyckligtvis helt det uppenbara dator- och skärmlandskapet; snarare är det en underdimension, kanske en hybrid av bilder från spel som folk känner igen från bortslösade timmar på nätet. Det är en representation av det moderna livets tråkiga, grå block i kontrast till den frenesi, färg och det oväntade studsande som kan känneteckna internetupplevelsen för vissa. Det finns en sorts vallgrav fylld med färgade bollar, ett golv och halvvöggar gjorda av ett bikupeliknande mönster av grå kvadrater som används för entréer och sortier, och ovanför scenen hänger nätpåsar fulla av färgglada bollar som oundvikligen släpps ner på scenen i ett lyckligt kaos.

Många av skådespelarna är mycket bra, men det är inte helt lätt att identifiera dem. Ovanligt nog för Royal Court fanns inget tryckt manus (komplett med biografier över ensemblen) tillgängligt som programblad. "Pjäsen håller fortfarande på att skrivas" var förklaringen.

Jo, jag tackar ja.