RECENSION: The Glass Menagerie, Duke Of York’s Theatre ✭✭✭✭✭

Cherry Jones som Amanda och Kate O'Flynn som Laura. The Glass Menagerie (Glasmenageriet)

Duke Of York's Theatre

10 februari 2017

5 stjärnor

Precis som många andra läste jag Tennessee Williams The Glass Menagerie i skolan för drygt trettio år sedan. Jag föll pladask för pjäsen, men det dröjde ända tills i kväll innan jag faktiskt fick se en uppsättning – och vilken makalös uppsättning det var.

Detta är mer än bara en självbiografisk skildring; det är en utsökt detaljerad minnespjäs. Men är minnen rena fakta, eller bara en version av sanningen som skänker oss tröst? Pjäsen berättas ur sonen Toms perspektiv och befolkas av några av dramatikens bäst tecknade karaktärer. Amanda Wingfield, en falnad sydsstatsflicka som blivit lämnad av sin man, ägnar nu all sin tid åt att trygga barnens lycka. Hon är hängiven, men bär på en ständig panik över att dottern kommer stå helt handfallen inför livet när hon själv är borta. Dottern Laura är socialt skygg och haltar lätt efter en barnsjukdom; hennes enda glädjeämnen i livet är gamla vinylskivor och en samling små glasdjur (här gestaltat av en ensam enhörning). Tom Wingfield, brodern och sonen, håller långsamt på att kvävas av moderns krav. Han drömmer om att skriva men sitter fast på ett lager – hans nattliga eskapader till "bion" antyder dock en längtan efter något mer. Slutligen har vi Jim O'Connor, en kollega till Tom som Laura var djupt förälskad i under skoltiden. För Jim har åren efter gymnasiet inte blivit riktigt vad han hoppats på.

Cherry Jones och Kate O'Flynn.

Cherry Jones är helt magnifik som Amanda. I programbladet nämns att hon tvekade inför rollen, men tack och lov att hon tackade ja. Hon kliver in i rollen som den bleknande matriarken med en enorm grace. Hon dominerar scenen totalt, och hennes förvandling till den perfekta sydstatshöstinnan inför den ”beundrare” som ska komma på besök är en fröjd att se. Sättet hon lägger beslag på samtalet med Jim – av rädsla för vad han kan tänkas säga om han får en syl i vädret – är fängslande. När jag läste texten för alla dessa år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig en bättre Amanda. Hon är inget offer; hon är beslutsam, en naturkraft och en kämpe. Inget har varit enkelt för henne, men hon kavlar upp ärmarna och gör det som krävs.

Michael Esper, Cherry Jones och Brian J Smith.

Michael Esper gör rollen som berättaren Tom med stor fingertoppskänsla. Man är hela tiden medveten om att allt kanske inte gått till exakt som det skildras, och att Tom i sina egna minnen ibland framstår som väl felfri. Han är som mest äkta när han berättar för sin syster om sina nattliga utflykter, och i en kort sekvens på balkongen med Jim anas att han dras till män. Kroppsspråket mellan de två är subtilt men lämnar lite tvivel om att det finns underliggande spänningar – men minnet är som bekant skickligt på att släta över sådana detaljer.

Kate O'Flynn i The Glass Menagerie.

Som Laura är Kate O'Flynn isolerad, skör och nästan smärtsamt obekväm. Hennes närvaro, röstläge och fysik gör det tydligt att hennes framtidsutsikter är dystra. Hon lever upp ett kort ögonblick i Jims närhet, men faller snabbt tillbaka i sitt osäkra skal. Momentet efter en livsavgörande kyss visar henne som om hon blivit genomborrad av hornet på sin egen glasenhörning – en tyst och total förödelse.

Brian J Smith spelar ”kavaljeren” Jim. Han balanserar på gränsen till det pompösa men tycks samtidigt bära på en dold smärta. Genom hans mantra om självförbättring anas att hans självsäkra yttre döljer en djup olycka. Scenen med Laura är vackert spelad – engagerande, uppmuntrande och till slut helt förkrossande.

Brian J Smith

Var och en av dessa karaktärer är skickligt invävda i familjen Wingfields öde i St Louis. Det är rikt, levande och otroligt vemodigt. Bob Crowleys scenografi placerar familjen i en minnesbubbla – ett svart tomrum där karaktärer dyker upp som genom magi, men där varje rörelse speglas i en vallgrav av svart, oljeliknande sörja. Familjens begränsade tillvaro badar i en sepiafärgad, antik ton tack vare Natasha Katz fantastiska ljussättning. De enda färgklickarna kommer från glasenhörningen som fångar ljuset och skenet från danslokalen som skymtas från den lilla avsatsen.

Michael Esper, Cherry Jones, Kate O'Flynn och Brian J Smith

Regissören John Tiffany och rörelseansvarige Steven Hoggett använder texten och skådespelarnas fysik för att ge uppsättningen en eterisk kvalitet. Elegant, enkelt och vackert – det är en fröjd för ögat som fortfarande dröjer sig kvar i mitt medvetande.

Föreställningens två timmar swishade förbi lika snabbt som ett flyktigt minne. Jag lämnade teatern påmind om varför jag älskar den här pjäsen så mycket, och med en känsla av tacksamhet över att ha fått se en så enastående produktion. Jag skriver detta efter att redan ha bestämt mig för att ett andra, och kanske till och med ett tredje, besök definitivt är ett måste.

3 juni 2022 - Senaste nytt: En ny uppsättning av The Glass Menagerie med Amy Adams i huvudrollen har just haft premiär på Duke Of York's i London. Läs mer här.