RECENSION: The Man Who Had All The Luck, King's Head Theatre ✭✭✭✭✭

Jamie Chandler och Alex Warner i The Man Who Had All The Luck. Foto: George Linfield The Man Who Had All The Luck

Kings' Head Theatre

03.09.2015

5 stjärnor

The Man who had all the Luck är inte riktigt Arthur Millers första pjäs, men absolut den första som sattes upp professionellt. Den skrevs 1941 och rönte ingen lycka vid urpremiären tre år senare, varpå den föll i glömska i decennier; Miller själv betraktade den som ett hopplöst misslyckande. Här i Storbritannien återupplivades den på Bristol Old Vic 1990, och sattes senare upp på Donmar 2008. Pjäsen går stick i stäv med den bild vi vanligtvis har av Millers dramatik. Från All my Sons och framåt ser vi hans verk som utforskningar av tragiska teman där stora samhällsfrågor dramatiseras genom familjeenheten. Här möter vi samma interna familjekonflikter och fonden av politiska och metafysiska debatter, men den övergripande dynamiken präglas av ohejdad framgång, inte katastrof, för huvudkaraktären. Det är just detta som är kärnpunkten. Detta är en studie i den ångest och självtvivel som följer med en ihållande god tur som karaktären själv anser är helt oförtjänt. David Beeves (Jamie Chandler) börjar som en enkel bilmekaniker med få talanger, men allt faller på plats för honom – i arbetslivet, i kärleken och i vänskapen. Han når framgång utan att trampa på andra. Men det räcker inte, för det saknas fortfarande identitet och mening: för att citera Miller själv, ”han samlar på sig skatter som rostar, från vilka hans själ har flytt.” Samtidigt tvingas de runt honom, främst brodern Amos (Michael Kinsey), utstå misslyckanden som är lika fullständiga och till synes slumpmässiga som Davids framgångar.

Jamie Chandler och Michael Kinsey i The Man Who Had All The Luck. Foto: George Linfield

Måste det inte finnas någon form av rättvisa i livet? Eller är allt bara slumpmässigt, likt en manets rörelse i tidvattnet – ”Tidvattnet går in och tidvattnet går ut. Människan har väldigt lite att säga till om vad som händer henne.” Det räcker väl inte med att säga att folk lyckas eller misslyckas på grund av tur eller otur, eller ett enda misstag? Var finner man mening utan det inramande (och tröstande) ramverket av grekiska gudar eller den kristne Guden?

Millers dramatiska svar på denna eviga fråga är inte lika rannsakande eller skoningslösa som i hans senare pjäser, men de föregriper mycket av samma tematik. Förmågan att anstränga sig, ödmjukhet och ett ständigt sökande efter integritet i förhållande till andra valideras, men inte på ett naivt sätt. Bekanta teman används som motorer för karaktärernas samtal – är den amerikanska drömmen en lögn eller verklighet under depressionen där pjäsen utspelar sig? Är ambition och individuella prestationer vad de utger sig för att vara? Gäller olika regler för det privata och det offentliga? Kan fäder, söner och bröder samarbeta eller är de dömda till konflikt?

Vid sidan av David finns välutvecklade roller för hans fästmö och sedermera stöttande hustru Hester (Chloe Walshe), hans far Pat (Keith Hill) och hans bror, samt ett galleri av småstadsbor från Mellanvästern. Den viktigaste av dessa är Gus (Alex Warner), en skicklig österrikisk invandrad mekaniker, som är en av få som verkligen når fram till Davids inre ångest. I den andra akten förs diskussionen till stor del mellan dessa två.

Jamie Chandler, Chloe Walshe och Alex Warner i The Man Who Had All The Luck. Foto: George Linfield

Pjäsen är mycket bra, och absolut en viktig del av Millers samlade verk; men den är inget mästerverk. Jämte de exceptionella signumdragen måste det sägas att det finns en viss klumpighet i dramaturgin. Vissa passager är förvånansvärt tunt skrivna och hastas förbi – till exempel det plötsliga dödsfallet för den monstruöse patriarken som är det största hindret för David och Hesters förening. Varför bygga upp denna spänning för att sedan avfärda den så abrupt? Likaså känns det som ett missat tillfälle att vi ser så lite av brodern Amos i andra akten, efter att den didaktiska poängen med hans misslyckade karriär som basebollpitcher har gjorts.

Kanske är det grundläggande problemet att pjäsen aldrig riktigt hamnar i skarpt fokus utan gör utflykter i olika genrer. Den hotar att bli en tragedi, och flera av karaktärerna går mycket riktigt under. Men genom att aldrig riktigt bekänna färg trasslar andra hälften in sig i lite för många melodramatiska vändningar, som om Miller själv inte kan bestämma sig.

Miller skriver i sin självbiografi Timebends (1987) att kritikern John Anderson gav honom en insiktsfull förklaring till varför pjäsen inte fungerade. Han sa att det fanns en skuggvärld av tragedi som lurade i pjäsen: ”Du har skrivit en tragedi, vet du, men i form av en folklig komedi”. Detta var uppenbarligen en viktig läxa för Miller, för hur svårt det än är att generalisera kring hans senare verk, råder det aldrig någon tvekan om vilken genre han rör sig i.

Chloe Walshe och Jamie Chandler i The Man Who Had All The Luck. Foto: George Linfield

Det fanns mycket att beundra i produktionen. Den sparsmakade scenografin fungerade väl för att tvinga oss att fokusera på texten och karaktärernas dilemman. Jag förstod inte varför pjäsens sista sida fanns inskriven på scengolvet i andra akten, likt lagens tavlor, men i övrigt var detta en njutbart rak och okonstlad uppsättning. Scenbytena gick dessutom snabbt, något som jag tidigare noterat som ett problem vid denna teater.

Rollbesättningen höll hög klass och de få osäkerheter som fanns är oundvikliga så här tidigt i spelperioden. Accenterna satt för det mesta och alla navigerade den lilla ”thrust”-scenen med självförtroende och naturligt flöde – all heder åt regissören Paul Lichtenstern. Huvudrollerna spelades av unga skådespelare vars intensitet och engagemang är precis vad som krävs för att göra Millers ambitiösa dialog rättvisa. Detta fina ensemblspel bådar gott för framtida produktioner från det prisbelönta kompaniet End of Moving Walkway.

Arthur Miller föddes för hundra år sedan. Ett hundraårsjubileum bör handla om att upptäcka verk på nytt, och King’s Head förtjänar beröm för att de valt att hylla denna gigant, inte genom en av de mest kända pjäserna, utan med ett mindre bekant men ack så kraftfullt verk.

The Man Who Had All The Luck spelas på King's Head fram till den 27 september 2015