RECENSION: The Motherf**ker With The Hat, Lyttleton Theatre ✭✭✭

The Motherf**ker With The Hat

Lyttelton Theatre

24 juni 2015

3 stjärnor

Boka biljetter

Ärligt talat, vad är poängen med de där tre asterisker? Alla som ser affischen förstår ju direkt och utan tvivel att pjäsens titel innehåller ordet Motherfucker. Om man nu skulle bli chockerad av att se ordet utskrivet i sin helhet, blir man då seriöst inte lika chockerad av den här taffliga censuren? Är den brittiska publiken verkligen mer konservativ än den amerikanska? På Broadway kunde pjäsen visas på reklampelare utan att U och C ersattes med stjärnor. Så om det inte handlar om att undvika att väcka anstöt, vad är då syftet? Cynikern skulle kunna ana att en sådan titel är det enda sättet att locka publik till en ny pjäs av en relativt okänd puertoricansk-amerikansk författare.

Det är oklart vems beslutet var, eller vad det grundades på, men det framstår sannerligen som märkligt av National Theatre att sätta upp en pjäs med titeln The Motherfucker With The Hat, låta den spelas utan att censurera ett ord av den grova dialogen, men konsekvent använda en annan titel i allt reklammaterial. Man undrar ju vad de gjorde i radio- och TV-intervjuer? Rodnade och pep över svordomarna?

Med tanke på hur många gånger ordet Motherfucker slungas runt i Stephen Adly Guirgis pjäs, som nu spelas på Lyttelton Theatre i regi av Indhu Rubashingham, tillsammans med diverse andra grovheter (inklusive en mycket dråplig kommentar om ett "nunne-fitta"), känns denna missriktade anständighet ärligt talat pinsam. Det är som om National Theatre skäms lite över sitt eget val.

Och det med viss rätt, för Guirgis pjäs är knappast revolutionerande, banbrytande eller ens särskilt uppseendeväckande. Guirgis vann Pulitzerpriset 2015 för sin senaste pjäs, Between Riverside And Crazy, men The Motherfucker With The Hat gav honom inga utmärkelser. När den sattes upp på Broadway floppade den och fick i bästa fall blandad kritik.

Med tanke på att det finns färska Pulitzer-vinnare som National Theatre har valt bort – som Annie Bakers The Flick, Quiara Alegría Hudes Water By The Spoonful eller Kitt och Yorkeys Next To Normal – för att inte tala om Tony-vinnare som Christopher Durangs Vanya and Sonia and Masha and Spike, så borde man kunna förvänta sig något alldeles extra av Guirgis verk.

Men där bedrar man sig.

Det är inte så att det är en dålig pjäs; det är mer att det inte känns som en pjäs överhuvudtaget. Det är en serie fristående scener, främst dialoger mellan två personer, som mestadels kretsar kring huvudpersonen Jackie. Den saknar ett bärande tema, språket har ingen lyrisk eller politisk tyngd, och den gör inga ansatser att belysa samhället eller kulturen på något betydelsefullt sätt. Den ser ut och låter som en kortfilm – inte som det sammanhängande, storslagna drama som Lyttelton-scenen förtjänar.

På sätt och vis utforskar pjäsen olika former av beroende och konsekvenserna av att leva med eller fly ifrån det. Den ifrågasätter absolut om de självupptagna ex-missbrukarna som "följer planen" har högre moral än de som kämpar för att bli rena men faller tillbaka i korta återfall. Men räcker det för att rättfärdiga 105 minuter i en av National Theatres salonger?

Inte enligt min mening.

Skådespelarinsatserna är engagerande, och ett par av dem är direkt häpnadsväckande i sin detaljrikedom och kraft. Men det här är en pjäs som helt litar till sina grova förolämpningar och hot, samt den ständigt närvarande våldet. Men ärligt talat, när man väl hört ordet Motherfucker en gång, gör de följande femtio inget större intryck. Och när det, som här, bjuds på ett testosteronstinnat och våldsamt slagsmål mellan två tuffa män (om kvinnan båda har legat med) som helt enkelt inte är i närheten av så brutalt och realistiskt som det krävs, då rasar de grundpelare som berättelsen vilar på.

Ricardo Chavira, känd från Desperate Housewives, är hotfull, tuff och förvånansvärt sympatisk som den våldsamme alkoholisten som tror att flickvännen är otrogen med den beryktade hattbäraren. Han visar sig ha rätt, men han tar fel på vem som äger hatten. Chavira är i högform och kramar verkligen ur varje droppe intresse ur sin karaktär. Det är rått, mörkt och lysande skådespeleri.

Yul Vázquez är fängslande i rollen som den märklige kusinen Julio. Trots ett passionerat matintresse och en smått feminin framtoning är han pjäsens hårding, som kan skaffa fram vapen eller få folk mördade vid behov. Hans monologer om lojalitet och vänskapsband är värda hela kvällen i sig. Det är en fantastiskt finstämd prestation.

Flor De Liz Perez är sexig, aggressiv och ordentligt grov i munnen som Veronica, tjejen som delas av Jackie och titelfiguren. Hon spottar ur sig grovheter med samma kyliga precision som Julie Andrews artikulerar i Sound of Music, även om Veronicas relation till nunnor (se ovan) är av ett helt annat slag. Perez satsar allt, och när hon drämmer till Jackie i huvudet med ett basebollträ kan man bara hoppas att ersättaren står redo i kulisserna. Det är en laddad rollprestation i full fart.