RECENSION: The Painkiller, Garrick Theatre ✭✭✭✭

Kenneth Branagh och Rob Brydon i The Painkiller. Foto: Johan Persson The Painkiller

Garrick Theatre

4 stjärnor

Boka nu Kenneth Branaghs teaterkompani har varit ett värdefullt tillskott till West End de senaste månaderna, där deras hyllade uppsättning av En vintersaga förra året var den första i en rad spännande produktioner.

The Painkiller, Sean Foleys bearbetning av en fransk fars, är ett ovanligt val, särskilt för Kenneth Branagh som man snarare förknippar med Shakespeares epos än med slapstick. Pjäsen har uppdaterats något sedan den senast spelades i London (det finns till och med en referens till ”Netflix and chill”), men grundpremissen är densamma.

Brian (Rob Brydon) är en desperat fotograf som planerar att ta sitt liv eftersom hans fru har lämnat honom för sin psykiater. I hotellrummet intill bor Ralph (Branagh), en hemlig agent-typ som ska använda sitt rum för att utföra ett diskret lönnmord. Efter att ha hört ett tumult i rummet bredvid tvingas Ralph ingripa, vilket leder till oundvikligt kaos när han injiceras med det lugnande medel som var menat för Brian.

Upplägget med två personer i ett hotellrum påminde mig mycket om The Mentalists, som spelades bara ett stenkast bort på Wyndham’s förra året. Men där den Stephen Merchant-ledda pjäsen lämnade mig något sval, är detta betydligt vassare och roligare, främst tack vare de två huvudrollsinnehavarnas enastående insatser. Trots de första tio minuterna som är osannolikt mörka, tappar pjäsen aldrig farten när väl premissen är etablerad, utan levererar en rapp och underhållande fars.

Rob Brydon, Kenneth Branagh och Claudie Blackley i The Painkiller. Foto: Johan Persson

Kenneth Branagh bjuder på en överraskande mästarklass i fysisk komedi som Ralph och lockar till stora skratt trots att han är stum under stora delar av pjäsen. Han är, som väntat, briljant som den smidige agenten, men hans rörelsemönster och komiska tajming är också exceptionella. Att se en av vår generations främsta skådespelare hänge sig åt ren buskis är nästan värt biljettpriset i sig.

Rob Brydon är lika skicklig som den rörande sorgsne Brian. Karaktären är sympatisk men i grunden tragisk, och Brydon balanserar dessa drag perfekt för att skapa en trovärdig rollprestation. Kemin mellan de två karaktärerna är helt avgörande för pjäsens framgång, och Brydon och Branagh är ett nöje att se tillsammans. Det finns en gemensam ensamhet mellan dem, trots deras olika bakgrunder, och det förmedlas skickligt mitt i allt kaos.

Kenneth Branagh och Marcus Fraser i The Painkiller. Foto: Johan Persson

Bland birollerna är jag vanligtvis ett stort fan av Alex MacQueen, men jag tyckte inte att han var helt trovärdig som den hetlevrade psykiatern med sina skrikiga utbrott. Däremot gjorde Mark Hadfield en fin insats som den karaktärsfulla portiern som blir alltmer förvirrad av sina gäster.

Som i alla farser bjuds det på den vanliga blandningen av folk som snubblar, går in i väggar och tappar byxorna. Dialogen var dock tillräckligt vass för att hålla intresset uppe, även om det fanns en period i mitten där det nästan nådde The Play That Went Wrong-nivåer av överdriven slapstick.

Alex Macqueen och Rob Brydon i The Painkiller. Foto: Johan Persson

På det stora hela var det dock mycket underhållande; jag ska inte avslöja för mycket, men ett par fysiska scener (oftast med Branagh) fick publiken att vika sig av skratt och tappa andan.

Alice Powers scenografi visar effektivt den grå vardagen på moderna hotell, med två rum sida vid sida som ändå ger publiken god sikt. Sean Foleys regi är också utmärkt, då han lyckas krama ur varenda droppe komik ur sitt eget manus.

The Painkiller är helt klart ett av de mer vågade inslagen i Branaghs säsong, men det är en risk som lönar sig. I det rådande vintermörkret levererar pjäsen en underhållande kväll med några av Storbritanniens bästa skådespelare. Vad mer kan man begära?

The Painkiller spelas som en del av säsongen Plays At The Garrick fram till den 30 april 2016