RECENSION: The Past Is A Tattooed Sailor, Old Red Lion Theatre ✭✭✭

The Past Is A Tattooed Sailor

Old Red Lion Theatre

6 augusti 2016

3 stjärnor

BOKA NU Simon Blows ”The Past is a Tattooed Sailor” är en självbiografisk pjäs i regi av Jeffrey Mayhew. Det är en historia om ungdom, samhällsklass och tid, knuten med ett sjömansstek kring nostalgins boj. ”Jag hade en komplex barndom,” berättar Blow, ”jag förlorade båda mina föräldrar och ett arv tidigt i livet... När jag träffade min farmors bror Stephen Tennant kändes det som om jag hade kommit hem till det hem som för länge sedan gått förlorat. Jag fick höra om hans exotiska förflutna från honom som om det fortfarande existerade, och mycket annat också, vilket detta drama avslöjar.”

Jojo Macari gör en inkännande rollprestation som Joshua, en ung pojke som lever ett paradoxalt liv: överklass men fattig. Tillsammans med sin pojkvän Damien (Denholm Spurr), som arbetar inom byggbranschen, försöker Joshua bryta sig loss från klassamhällets bojor för att skapa ett bättre liv. Efter en uppväxt utan en trygg familjegemenskap, och fortfarande hemsökt av smärtsamma familjeangelägenheter, söker Joshua upp sin gammelmorbror Napier (Bernard O’Sullivan) – en privilegierad, excentrisk och högmodig äldre herre som nu är sängliggande med endast tjänare och spöken som sällskap. Genom hela pjäsen är morbror Napier uppslukad av dagdrömmar och berättar historier från flydda dagar – om tiden med Siegfried Sassoon och Virginia Woolf, och om hur de dansade till Igor Stravinskij. Men när hans spöke dyker upp (Nick Finegan) – en ung och vital version av hans nuvarande gråa och åldrande jag – plågas Napier av dödsångest och en desperat önskan att bevara sin ungdom. Samtidigt som Joshua och hans morbror bygger upp sitt band, uppmuntrar Damien tanken på ett kommande arv, något som endast utmanas av Joshuas redan förmögne kusin Patrick (John Rayment).

För mig för manuset tankarna till Oscar Wilde och hans Dorian Gray, och under föreställningens gång slog det mig att detta skulle bli en utmärkt roman. Även om det finns en del välskrivna, följsamma dialoger är manuset stundtals lite överlastat och vissa scener känns ganska ryckiga. Dessutom finns det stunder där intimiteten mellan karaktärerna känns konstlad, vilket skapar en viss brist på sammanhang i berättelsen. Trots detta är historien intressant och ofta lätt att relatera till, särskilt i diskussionen kring tanatofobi (dödsfruktan). Känslan av att vara bortkopplad från sin ungdom kan vara lika överväldigande för oss som för morbror Napier, medan vi försöker fördröja det oundvikliga som inte går att konservera. Vi är ju trots allt inte en marmelad.

Nick Finegans unge och romantiske Napier är en väl speglad prestation av den äldre versionen, och Denholm Spurr är helt hängiven rollen som Damien – en kaxig ”cockney whippersnapper” – samt den franske sjömannen Jean Baptiste. Gamle morbror Napiers minnen och hans desperata försök att fiska efter komplimanger framförs av Bernard O’Sullivan med äkta sentimentalitet och finess. Hans kamp mellan dåtiden och nuet är bitvis mycket rörande, när han försöker klamra sig fast vid fysiska föremål för att bevara sin ungdom, rädd för verkligheten att hans förflutna bara lever vidare i hans minnespuder.

Napier väcks till liv inte bara genom O’Sullivans skådespeleri utan även genom Rosie Mayhews scenografi. Karaktärens nyckfulla personlighet ges fysisk form genom excentrisk inredning: rosarymönstrade tapeter, en smaklös kristallkrona och en zebrarandig matta pryder sovrummet. Skärmväggar är prydda med skisser av sjömän och bilder som skulle kunna vara tagna direkt ur Napiers dagdrömmar. Ett skimrande silvertäcke och en förtjusande vit spetsfilt täcker schäslongen, och Napier pillar på pastellfärgade chiffonghalsdukar mellan sina nostalgiska monologer.

”The Past is a Tattooed Sailor” har en fin balans mellan seriösa samtal och kvicka repliker, framförda av en ensemble med god energi. O’Sullivans morbror Napier gav mig nästan hemlängtan till stunderna med min egen morfar och hur han, med en tekopp i handen och kexsmulor på hakan, berättade historien om hur han kom att äga ett par av Albert Finneys byxor. Vi har alla kära minnen som vi vårdar, och det finns versioner av oss själva som vi tyckte om att vara – för Napier handlar det om en desperat längtan efter Marseille och de tatuerade sjömännen, och jag ville verkligen att han skulle finna inre frid. Min enda önskan var att få höra fler av hans historier och se dem utspela sig ytterligare under föreställningen. Även om jag kände för att ge morbror Napier en kram mot slutet av pjäsen, kände jag inte för att hålla kvar för hårt. Oavsett vad man tycker om pjäsen har ett löfte hållits och Blows morbror lever vidare på Old Red Lion Theatre. ”Jag har gjort det han en gång bad mig om,” säger Blow: ”Lova att du inte glömmer bort mig när jag är borta.” ”The Past is a Tattooed Sailor” spelas på Old Red Lion Theatre fram till den 27 augusti 2016.

BOKA NU FÖR THE PAST IS A TATTOOED SAILOR