RECENSION: The Rivals, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

The Rivals

Arcola Theatre

16 oktober 2014

5 stjärnor

Recensent - Tim Hochstrasser

Uppsättningar av Sheridans två storslagna pjäser, The Rivals och The School for Scandal, verkar bli allt sällsyntare nuförtiden. Det är djupt beklagligt med tanke på de fantastiska möjligheter varje pjäs ger för högklassigt scenberättande och för skådespelare i alla åldrar, med roller av lika stor tyngd och kvickhet för både herrar och damer. När alla Wildes pjäser, till och med hans mindre kända verk, spelas regelbundet, är det gåtfullt att dessa två mästerverk – så lika i sina stilistiska utmaningar – syns så sällan. Det är därför mycket glädjande att få hylla en utmärkt ny version av Sheridans första stora succé, som spelas ytterligare några dagar på Arcola Theatre i Dalston. Se den medan ni fortfarande kan…

The Rivals är inte en perfekt pjäs. Den floppade vid urpremiären 1775, och även efter omfattande strykningar och omskrivningar kan den andra akten kännas seg. Mycket av intrigen har redan nystats upp vid det laget, och publikens uppmärksamhet kan lätt svikta om texten inte framförs med högt tempo och med ett uppfinningsrikt scenspråk. Produktioner löper också risken att bli för bekväma och behandla verket som ett harmlöst kostymdrama – en ren plattform för skådespelarna som tar sig an Mrs Malaprop, Sir Anthony Absolute och de två kärleksparen. Men i själva verket bör det vara en vass pjäs som bara motvilligt landar i en harmonisk avslutning.

Ständiga utbrott av vrede, sexuell frustration, motsättningar mellan stad och land, engelskt och irländskt, samt konflikter mellan son och fader, tjänare och herrefolk löper som en röd tråd genom varje scen. Olika former av fåfänga, både misogyn och misantropisk, utgör grunden för humor som ibland är obehagligt grym och hånfull. Det var pjäsens råhet, inte dess elegans som en komedi om fina seder, som dominerade det skandalomsusade mottagandet vid debuten. Varje uppsättning måste fånga dessa egenskaper om den ska lyckas få oss att se på pjäsen med nya ögon.

Det är mycket tack vare ensemblen och det kreativa teamet att de har modet att motstå frestelsen att modernisera pjäsen bara för sakens skull, och istället gräva djupt i texten för att hitta nya, övertygande svar.

Regissören Selina Cadell skriver i programbladet att ”dagens skådespelare är vana vid att pådyvla innehållet en stämning då deras relation till språket är långt mindre trygg. Utmaningen i en 'Restoration Comedy' är därför att finna hur karaktären existerar genom språket och enbart språket.” Istället för en falsk naturalism antar de utmaningen att hitta naturen i det konstlade, som vore det redan Wildes ”allvarliga komedi för opretentiösa människor”. Skådespelarna spelar sina roller med ett djupt allvar, vilket gör humorn naturligtvis ännu större. Dessutom hittar de exakt rätt tempo genom att inte stressa fram Sheridans vackert utmejslade repliker. Att styra dessa långa meningar, med sina balanserade bisatser, kräver samma skicklighet som en surfare på toppen av en våg… håller du tillbaka för mycket tappar du publiken; pladdrar du på för fort missar du poängen.

Hela ensemblen var exemplarisk när det gällde att ta sig tid där det behövdes och driva på tempot när scenen krävde dynamik och fysiskt samspel. Genom att lita på det skrivna ordet och noggrant mejsla fram karaktärerna genom språket, blev utdelningen destu större i slutscenerna när intrigens tempo saktar ner. Varje skådespelare insåg att i en tid där beröring och mänsklig kontakt var strikt begränsad, måste språket – i hela dess spektra från subtil kvickhet till grov humor – förmedla de känslor och den svartsjuka som i en modern pjäs skulle ha uttryckts genom kroppsspråk. Det är fullt tänkbart att bryta ”den fjärde väggen” ofta och påminna oss om att vi befinner oss i en pjäs – precis så såg 1700-talets publik på upplevelsen – men för att detta ska fungera måste språket behandlas med total respekt och spelas med livet som insats. Det var ett sällsynt nöje att höra text framföras med sådan självsäkerhet och tredimensionell njutning.

Det finns inga svaga länkar i denna välslipade ensemble och det är oundvikligen orättvist att lyfta fram enskilda prestationer. Men för deras tekniska skicklighet att få oss att tänka nytt kring en välkänd text, måste jag prisa Iain Batchelors Jack Absolute och Nicholas Le Prevosts rollprestation som hans far. Genom att hota med vrede men hålla inne med den tills man minst anar det, gav Le Prevost en mästarlektion i komisk timing; och Batchelor fyllde ut varje aspekt av sin mångfacetterade roll som både kapten Jack och fänrik Beverley med elegant uppfinningsrikedom.

Gemma Jones huserade effektivt som Mrs Malaprop, som ett moln av grått silke och rosa tyll, och förtjänar beröm för att hon INTE betonade sina språkliga missar för tydligt. Hennes klassiska grodor föll på plats som kulmen på fantastiska stycken, snarare än som lösryckta skämt.

Jenny Rainsford poserade elegant som Lydia, med mer bett och kampvilja än vad som är brukligt, och Justine Mitchell var en mönsterbild av lågmäld men precis återhållsamhet som den hårt prövade Julia. Adam Jackson-Smith spelade Faulkland som vore han John Cleese, vilket gav oss en användbar referenspunkt för karaktärens tröttsamt självdestruktiva tvivel.

Rollerna som den irländska besökaren och bonden på besök i stan är mindre utvecklade i manus, men gjordes väl denna kväll. Samtliga tjänare tog sina chanser till inhopp och kommentarer med bravur.

Om jag ska ha någon invändning så rör det iscensättningen. Arcola är en svårhanterlig lokal som kräver fingertoppskänsla om scenerna ska flyta smidigt in i varandra. Här var det lite väl mycket stök mellan scenerna, oavsett om det gällde scenografi som flyttades eller musikaliska mellanspel. I en pjäs som är så här lång och där språket satt så perfekt, var det synd att flödet inte var sömlösare, särskilt i den strukturellt svagare andra hälften. Även om historien utspelar sig i Bath behöver vi inte se staden rent bokstavligt i varje detalj.

Trots detta är uppsättningen en minnesvärd och tankeväckande tolkning av en gammal favorit och en av de roligaste teaterkvällarna man kan uppleva just nu. Ni behöver inte hålla med om min recension, men se till att inte missa den…