RECENSION: Vi betalar inte! Vi betalar inte!, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭

Paul T. Davies recenserar They Don't Pay? We Won't Pay!, en samtida uppdatering av farsen av Dario Fo och Franca Rame.

Tesni, Marc Pickering och Laura Doddington. Foto: Pamela Raith They Don’t Pay? We Won’t Pay! Mercury Theatre, Colchester.

23 mars 2023

3 Stjärnor

BOKA BILJETTER

Det krävs en modig teater för att sätta upp en komedi om levnadskostnadskrisen mitt under en pågående sådan. Den italienska politiska farsen Vi betalar inte, vi betalar inte! av Dario Fo och Franca Rame har fått en samtida uppdatering av Deborah McAndrew. Fruarna (pjäsen är väldigt könsstereotyp i sina rollfördelningar) vägrar betala ockerpriserna i den lokala butiken, stjäl mat och förnödenheter och försöker gömma varorna för såväl sina äkta män som polisen. Ensemblens skicklighet märks tydligt i den snabba, farsartade stilen, men risken är att en sådan här föreställning inte når ut till de som faktiskt behöver höra budskapet, utan istället predikar för de redan frälsta. Och jösses, vad det predikas. Långa sjok av retorik om våra nuvarande ledare och nationens tillstånd blandas med skämt som får en att sucka högt, pantomim-liknande tilltal till publiken och ett ändlöst, ja verkligen ändlöst, jagande runt på scenen.

Jack Shalloo, Marc Pickering och Joseph Alessi. Foto: Pamela Raith

Skådespelarna gör sitt bästa med de ganska platta karaktärerna, och det finns många utmärkta sekvenser (även om de flesta infaller i andra akten; den första är väldigt trögkörd). Uppsättningens givna stjärna är Marc Pickering, som är hysteriskt rolig när han kastar sig mellan flera olika karaktärer. Det bäddar för lysande metateater, särskilt när han bryter karaktär och läxar upp resten av ensemblen för att de inte förstår hur krävande hans många rollbyten är. Utan honom skulle föreställningen hamna ännu mer snett; han är en fröjd att skåda. Joseph Alessi gör en bra rollprestation som Jack, den enda laglydiga medborgaren, och Laura Doddington driver handlingen framåt med stor energi i rollen som hans fru Anthea. Jack Shalloo och Tensi Kujore gör vad de kan med de yngre, mindre skarptänkta grannarna, men stereotyperna tar överhanden och jag blev aldrig riktigt övertygad.

Joseph Alessi och Jack Shalloo. Foto: Pamela Raith

Regissören Ryan McBryde spelar på sina styrkor, och det finns många grepp som Mercury-publiken känner igen (löpning i slow motion genom rökridåer, att bryta den fjärde väggen och en utmärkt fysikalitet), men dessa knep gör nu att produktionen känns besvärande trygg. Som politisk satir saknar den tillräckligt bett. För mig blev detta tydligast mot slutet: en ganska kuslig sekvens där karaktärerna känner att de tynar bort och inte blir hörda hade kunnat skicka ut publiken i en eftertänksam stämning. Detta undermineras dock omedelbart av ett slutnummer med en lokalkör som försöker uppmuntra oss att känna oss stärkta av att protestera. Det är en blandad kompott, mest för de som älskar fars. De som söker mer skärpa lär lämna salongen besvikna.

Spelas till den 31 mars.