RECENSION: Tick Tick... BOOM!, Park Theatre ✭✭✭✭

Gillian Saker och Chris Jenkins i Tick Tick BOOM! Tick Tick BOOM!

Park Theatre 90

8 maj 2017

4 stjärnor

Boka biljetter

Bronagh Lagan, regissör vid Finsbury Parks fantastiska nya kulturhus för denna formstarka nyuppsättning av Jonathan Larsons ”generalrepetition” inför hans epokgörande musikalikon ”Rent”, håller snabbt på att bli en av landets mest innovativa och eftertänksamma regissörer.  Hon ligger faktiskt så långt före sin tid att vi på ett sätt tvingas spela ikapp med henne, medan hennes egen fantasi rusar vidare för att skapa nya typer av uttryck.  Första gången jag märkte henne var på den lilla Tristan Bates Theatre med en iögonfallande uppsättning av Tim Connors och Susannah Pearses ”The Stationmaster”.  Medan jag fortfarande smälte det intrycket, plogade hon väg in i den stora salen på Southwark Playhouse med en rakryggad och mästerlig ”Promises, Promises” – en så briljant produktion att det först nu går upp för mig hur genomtänkt och effektiv den faktiskt var.  Jag visste det inte då, men månader efter att den slutat spelas ser jag fortfarande hennes scenlösningar och personregi framför mig, jag kan följa karaktärernas rörelser, höra deras repliker, se deras ansiktsuttryck och – framför allt – minnas exakt hur det kändes att sitta i publiken och uppleva det evenemanget.  Det är inte alla regissörer som är välsignade med denna extraordinära förmåga att ”resonera” med sin publik på detta sätt, att fortsätta relationen mellan sig själv, sin omsorgsfullt sammansatta ensemble och sina detaljrika produktioner så att de lever vidare långt efter sista föreställningen.  Jag tror att Lagan kan vara en av dessa märkvärdiga regissörer.

Jordan Shaw, Gillian Saker och Chris Jenkins i Tick Tick BOOM.

Om så är fallet förtjänar Katy Lipson på Aria Entertainments all heder; Lagan är hennes adept och tillsammans med Joe C Brown styr hon nu denna nätta version av den charmiga lilla musikalen för tre personer. Verket växte fram ur Larsons egen kvicka softrock-monolog, där han testade många av de idéer, troper och gester som senare skulle blomma ut i full skala i den betydligt större och mer genomarbetade moderniseringen av ”La Bohème”.  För sin första produktion på denna adress har teamet rekryterat en charmig trio till den mindre scenen: Chris Jenkins, som gjorde stor succé här nyligen i ”The Burnt Part Boys”, återvänder som Larsons alter ego Jonathan, som kämpar med att skriva det stora amerikanska musikalverket i form av sin (troligen ganska ospelbara) ”Superbia”; och som hans trogna följeslagare ser vi Gillian Saker – som kommer direkt från den seriösa dramascenen – i rollen som Susan, samt Jordan Shaw som tillför West End-glans som Michael.  Alla tre får chansen att spela en hel rad mindre biroller, ibland delat mellan sig, vilket ger pjäsen en lekfull och improvisatorisk prägel.

Chris Jenkins i Tick Tick BOOM!

Deras rollprestationer präglas av kärlek, ömhet, kvickhet och en mjuk, ironiskt självutplånande men också passionerat självupptagen humor.  Det är prestationer som växer inifrån karaktärerna och utåt mot oss.  Jag är övertygad om att de kommer att mogna ytterligare under spelperioden.  Tekniskt sett finns det kanske en eller två smådetaljer att fila på, särskilt gällande ljudet (och jag litar på att Jamie Woods löser detta i ljuddesignen): bandet är förstärkt men – åtminstone under premiärkvällen – lät det inte som att skådespelarna var det.

Manuset i sig är en tilsynes enkel ”bakom kulisserna”-berättelse av typen ”Och sen skrev jag...”, men iklädd en rejäl postmodern skrud.  Sångerna drar mer åt revy-hållet än åt den traditionella musikalteatern.  Det lilla livebandet (skickligt lett av Gareth Bretherton, en expert på Larson) verkar faktiskt spela ”innanför väggarna” i hans lilla lägenhet i New York.  Och möblerna i Nik Corralls collage-liknande scenografi kan flyttas runt för att skapa en mängd olika rum och miljöer, liksom stämningar och ramar för de individuella ”numren” som utgör historiens scener.  Ben M Rogers ljussätter det hela med fingertoppskänsla för udda och märkliga detaljer, med allt från Broadway-glimmer till små fladdrande Puccini-liknande ljuslågor.  Den urbana atmosfären förstärks genom det återkommande nynnandet från luftkonditioneringen eller utsläpp av konstgjord rök.  Denna utpräglat urbana värld antyder både centraliteten och den förgängliga kvaliteten hos det mänskliga flödet på gatorna, i vardagsrummen, på diner-restaurangerna, kontoren och i bilarna i ”Larson-land”.  Philip Michael Thomas står för de sömlösa övergångarna till rörelser som är både intressanta och tidstypiska.

Chris Jenkins, Jordan Shaw, Gillian Saker i Tick Tick BOOM!

Lagan återskapar musikalen som ett skådespel.  Hon tar sig an manuset, inte som en handbok för lättköpta spektakel, snabba skratt och förutsägbar sentimentalitet, utan som en utmaning för både hennes och publikens intellekt.  Hon tar ett verk som inte bara är välkänt utan nästintill legendariskt, och tycks säga till oss: ”Ni tror att ni kan det här... men gör ni verkligen det?”  Och jag har precis insett att hon gjorde samma sak i ”Promises, Promises” och ”The Stationmaster”, och jag är glad att jag kom till den insikten.  Effekten här blir att föreställningen bär på en rejäl tyngd: man knuffas ständigt bort från bekvämlighetszonen och tvingas lyssna – ytterst noga och koncentrerat – till varje yttrande från dessa dyrbara och underbara människor som, likt hägringar, skimrar framför våra ögon i all sin mänskliga skörhet.  Det erbjuder en ovanlig sorts engagemang, där publiken metaforiskt balanserar på gränsen till att verkligen upptäcka något bestående och betydelsefullt om dem, samtidigt som man är medveten om att bilden av den uppenbarelsen glider allt längre bort, och blir starkare och tydligare ju mer distanserad och svårnådd den blir.  För en show som i själva verket är en repetition inför den betydligt större och mer färdiga ”Rent”, är detta tillvägagångssätt helt rätt.  Den må vara kaotiskt konstruerad, med scener skrivna i vilt skilda stilar där det ibland är omöjligt att se någon enhetlig ton eller avsikt.  Icke desto mindre är jag glad att kunna säga att jag redan har bokat in mig för att se den igen senare under spelperioden för att brottas vidare med dess fascinerande estetiska pussel.  Det är den sortens produktion som belönar sådan uppmärksamhet.

Foton: Claire Billyard

Tills 27 maj 2017

BOKA BILJETTER TILL TICK TICK BOOM! PÅ PARK THEATRE 90