RECENSION: Violence and Son, Jerwood Theatre Upstairs ✭✭✭✭

Violence And Son

Jerwood Theatre Upstairs

8 juni 2015

4 stjärnor

Royal Court har inte haft det lättaste på sistone, så det är glädjande att kunna rapportera att de med Gary Owens nya pjäs har hittat ett riktigt fint stycke dramatik. Det är en minnesvärd uppsättning som helt går i linje med teaterns radikala och medvetet utmanande traditioner. Handlingen är bitvis både skakande och obehaglig att se, och fram till upplösningen känns den helt trovärdig. Skådespelarensemblen är genomgående utmärkt och produktionens genomförande speglar helt författarens vision och ambitioner. Det kreativa teamet som helhet har gjort ett fantastiskt jobb med att levandegöra detta omfångsrika verk (väl över 100 sidor i tryckt text) i en föreställning som aldrig tappar fart eller upphör att provocera och underhålla.

Föreställningen ges som teater i rundeln på Jerwood Upstairs. Vi befinner oss i ett slitet och solkigt vardagsrum i en arbetarstad i södra Wales. Det hela börjar med en ”Dr Who”-inspirerad fantasysekvens där lysrören ovanför scenen sänks ner för att bli en TARDIS-konsol, och Liam (David Moorst) gör entré utklädd till Matt Smiths version av doktorn. Liknande inslag med ljussablar och soniska skruvmejslar följer vid scenbytena. Dessa är inte bara där för syns skull; de etablerar ett av huvudtemana i denna mångbottnade pjäs – Liams behov av att hitta en plats i livet där han för ett ögonblick kan känna kontroll över sitt eget öde. Han är en karaktär där maktlöshet är normen, och hans utmaning är att hitta både medel för överlevnad och för att kunna hävda sig själv. Pjäsens utveckling styrs av de rivaliserande sätten som de andra karaktärerna lockar honom med förslag för att nå dessa mål, samtidigt som de själva lägger hinder i vägen för honom.

Liam är den sjuttonårige sonen till Rick (Jason Hughes), en vildsint far vars karaktär sammanfattas bäst av hans smeknamn ”Violence”, som kärleksfullt (eller inte) förkortas till ”Vile”. Liam har vuxit upp med sin mamma i norra England men har nyligen tvingats flytta till sin pappa i Wales efter mammans död i cancer, för att ha någonstans att bo medan han läser färdigt sina A-levels. Han har inga andra alternativ.

Han hanterar situationen dels genom att tyst acceptera den mobbartmosfär som råder hemma, dels genom eskapism – som att klä ut sig till Matt Smith, komplett med fez och allt. Rick har under tiden levt sitt liv med alkohol, kvinnor och plötsliga utbrott av våldsam aggression. Han är en dyster uppenbarelse som till en början är fåordig, men som mjukas upp något av flickvännen Suze (Siwan Morris), som delar hans förkärlek för sprit och stökiga utekvällar. In i denna hemmiljö kliver Jen (Morfydd Clark), en vän till Liam som han precis har besökt ett ”Dr Who”-konvent med. Handlingen utspelar sig oavbrutet under en kväll när Jen missar taxin hem och tvingas sova över.

Det saknas förstås inte starka, plågsamma pjäser som utforskar våld i hemmet, dess orsaker och konsekvenser. Men den här lyckas särskilt väl på tre sätt.

För det första är den anmärkningsvärt rättvis i sin presentation av konflikterna. Utan att någonsin försöka ursäkta fysiskt eller sexuellt våld är Gary Owen skicklig på att visa hur karaktärerna provocerar varandra, ibland medvetet, för att framkalla en reaktion som de vet kommer sluta illa. Detta gäller alla relationer: Liam både föraktar sin far och längtar desperat efter att bli sedd och vinna hans respekt; Suze törstar efter Ricks uppmärksamhet och går till destruktiva ytterligheter för att få den; och Jen presenterar sig för Liam som både en vän och något mer, på ett sätt som lämnar både honom och publiken förvirrade kring hennes verkliga avsikter.

För det andra visar manusförfattaren en sällsynt förmåga att illustrera hur karaktärerna interagerar så destruktivt eftersom de alla lever i sina egna bubblor utan att egentligen förstå varandra. Detta gäller särskilt Rick/Vile, som inte kan se bortom det dagliga drickandet, de enkla sexuella erövringarna och de våldsamma reaktionerna på motgångar. En av pjäsens poänger är att oviljan att lyssna på eller ens lägga märke till andra människor obevekligen leder till att man med våld tvingar på andra både sina åsikter och sina nävar.

Slutligen är det viktigt att betona att pjäsen inte enbart är mörker och misär. Det finns en motvikt av torr humor och uppfinningsrik grovhet som löper parallellt med det dova hotet om våld, vilket gör att alla karaktärer känns mänskliga under olika delar av pjäsen. Detta gäller även Vile, som har en skarp och satirisk kvickhet när han är nykter nog att använda den.

Skådespelarinsatserna från alla fyra är enastående, och regin är följsam och effektiv, där man utnyttjar det lilla scenrummet till max. Moorst är utmärkt på att förmedla Liams nördiga tafatthet, sorgen efter mamman och den kokande mixen av instabila känslor inför pappan.

Hughes rör sig på scenen med en sjudande intensitet som man känner kan explodera i våld när som helst. Morris tar vara på varje möjlighet i en roll som på vissa punkter är något underutvecklad, och Clark ger ett nyanserat porträtt av en karaktär vars verkliga intentioner förblir en gåta, till och med för henne själv.

Så varför hålla inne med den sista stjärnan för denna beundransvärda uppsättning? Det beror helt enkelt på att efter så mycket fint arbete med att bygga upp subtila karaktärer och situationer, känns slutet abrupt och svårt att koppla samman med det som föregått det. Framför allt tycks det finnas en diskontinuitet mellan den näst sista scenen, där Liam på ett skarpsynt sätt analyserar hur lite Jen faktiskt vet om kärlek och livet, och det som följer, vilket tvingar karaktärerna i riktningar som går emot allt vi tidigare sett.

Det finns med andra ord en olöst konflikt mellan den konsekventa karaktärsutvecklingen och behovet av ytterligare vändningar i intrigen. För mig blev slutet en vändning för mycket som varken gynnade resonemanget eller dramatiken.

Violence and Son spelas på Royal Court (Jerwood Theatre Upstairs) till och med den 11 juli 2015