RECENSION: Wink, Theatre 503 ✭✭✭✭✭

Foto: Savannah Photographic Wink Theatre 503.

12 mars 2015

5 stjärnor

Det intima scenrummet på Theatre 503, beläget ovanpå The Latchmere i Battersea, hyser just nu en enastående och djupt tankeväckande debutpjäs av Phoebe Eclair-Powell. Med Jamie Jacksons fingertoppskänsla för regi och två skådespelarinsatser i absolut toppklass som bultande hjärta, är WINK i grunden två sammanflätade monologer. Tillsammans utforskar de de verkliga och virtuella kopplingarna mellan tonåringen Mark (Sam Clemmett) och hans lärare John (Leon Williams), som bara är drygt tio år äldre.

Vi får följa en vecka i deras liv som till en början skildrar vardagliga interaktioner på skolgårdar, i korridorer och klassrum, varvat med de tunga rytmerna i deras olyckliga hemförhållanden. Men pjäsen öppnar snart upp för en oväntat mörk och oroande undersökning av hur skör den personliga identiteten är, och hur grumliga och provisoriska alla typer av relationer har blivit i sociala mediers tidsålder.

Mark framstår först som en helt vanlig tonårskille – vare sig det gäller utseende, begåvning eller social förmåga – med undantag för hans fenomenala förmåga att finkamma nätet efter pornografi. John är å sin sida en bekant typ: en kaxig och cynisk ung lärare som är plågsamt medveten om sitt klassiska snygga utseende och mer än gärna solar sig i beundran från de lättpåverkade, både i verkligheten och digitalt.

Initialt verkar pjäsen utforska det välkända temat om en elevs oförtjänta dygdighet av sin lärare, men vi rör oss snabbt in i grumligare vatten när det står klart att båda parter lever största delen av sina känsloliv genom interaktioner på sociala medier. Mark försöker komma närmare Johns liv genom att hacka sig in på hans flickvänns Facebook-profil och skapa en fantasiprofil som han tror ska locka henne.

Ovetande för Mark sitter John – som redan är otrogen mot sin flickvän – och övervakar samt manipulerar hennes profil han också. Han börjar snart tro att hon bedrar honom med denna mystiska vän. En alltmer explicit och intim dialog med många stunder av genialisk humor spårar snabbt ur innan den krockar med verkligheten i ett spänt, obehagligt och alltmer dystert slutskede som lämnar alla inblandade sargade på olika plan.

En sådan här förenklad sammanfattning kan inte göra rättvisa åt den kaxiga, komiska fingertoppskänsla i manusarbetet som bygger upp karaktärer och lager av ironi med stor omsorg och skicklighet. Phoebe Eclair-Powell har ett fantastiskt öra för naturalistisk dialog som samtidigt är konstnärlig och träffsäker, fylld med bravur och retorisk tyngd, men också en trovärdig sårbarhet.

Levande bildspråk ger pjäsen färg, men det förblir hela tiden trovärdigt i karaktärernas munnar. Jargongen från nätdejting, skolpojksnaivitet och unga mäns grova men hjärtliga humor blandas med stor skicklighet. Det finns en smart växling mellan referat, inre reflektion och faktiskt dialog, med en fin dynamik i tempot mellan monologer och snabba, överlappande röster. Sammanfattningsvis visar texten samma emotionella djup och öga för vardagens små detaljer som man finner i ”Jumpers for Goalposts” och andra moderna realistiska pjäser.

Här finns både psykologisk insikt och briljant komik, som blir än mer effektiv då den saknar pekpinnar. Vi bjuds in att reflektera över hur bräcklig den unga manliga psykologins tuffa yta faktiskt är. Det handlar inte bara om temat oförtjänt hjältestatus som oundvikligen leder till besvikelse, eller frågan om vad som egentligen skiljer en pojke från en man.

Ännu mer talande är hur ett undertryck av outtalad sorg hos båda karaktärerna hindrar en genuin emotionell mognad. I slutändan är det erkännandet av en bakgrund med dysfunktionella familjeförhållanden och förlust som gör att Mark kan växa, medan John tynar bort till ett ihåligt, om än vackert, skal. Hans självbedrägeri, byggt på gamla osäkerheter, visar sig vara roten till pjäsens mest egoistiska och skadliga beteenden – ett självbedrägeri som John förblir fången i.

Pjäsen har också mycket att säga om internet och dess växande påverkan på vår självbild. Den fångar känslan av sammankoppling, räckvidd och den berusande känslan av kontroll som finns tillgänglig för varje användare bakom skärmen. Som Mark säger: ”Jag är uppkopplad, vaken, mitt huvud är fullt, mina ögon ännu fullare. Jag kan inte ens blinka längre men jag kan inte sluta titta, stirra in i det här rummet där alla andra är.” Den ställer den obekväma frågan om hur vi skiljer på sanning och fiktion i nätdejtingens värld, och om vi faktiskt väljer att blunda för verkligheten.

Framför allt visar dramat hur en snabb, ogenomtänkt ansamling av ogrundade antaganden på nätet kan röra om i huvudet som en film på snabbspolning. Man skulle kunna kritisera pjäsen för att handlingen blir mindre och mindre trovärdig, men det är på sätt och vis hela poängen. I den direkta kommunikationens parallellvärld raderas de pauser för eftertanke som är nödvändiga och oundvikliga i andra mänskliga möten.

Detta är en högst reell fara, inte bara en teoretisk sådan, och vi lämnas med frågan om vad allt detta betyder för våra personliga relationer när så mycket av vår informationsinhämtning och kommunikation numera är virtuell snarare än fysisk. Dramats slutpunkt är dock mänsklig: att internet i sig inte skapar svek och bedrägeri, men det fungerar som en katalysator för existerande psykologiska brister och ger större utrymme för social skada än tidigare.

Detta hade kunnat bli en statisk produktion fokuserad enbart på de redan starkt övertygande rösterna, men det är till det kreativa teamets stora heder att så mycket kraft har lagts på att integrera rörelse, ljuseffekter och träffsäker musik. Vid nyckelpunkter i berättelsen skapar skådespelarna symboliska tablåer som destillerar och fångar handlingens emotionella kärna. Det handlar inte bara om att det alltid finns något vackert att titta på utöver det utmärkta skådespelet; det handlar snarare om att det visuella medvetet adderar en dimension av estetisk hyperrealitet. Det tar oss bortom textens råa realism och in i en cinematisk värld där man får tid att stanna upp och verkligen ta in tyngden i det man just bevittnat.

Det finns inget bättre exempel på detta än ett ögonblick nära slutet när aska sakta singlar ner över John medan han sträcker ut sina armar. Är detta en symbol för hur hans hopp och planer bränns upp, eller bara en sorglig, tyst kommentar om den hopplöshet som har drabbat honom – och som säkert kommer att drabba Mark och i slutändan oss alla – när ungdomens glada hopp förbyts i kompromissad frustration? Det är ett bevis på det djupa intryck pjäsen gör att dess bokstavliga och symboliska betydelser lämnade en lång stund av vördnadsfull tystnad i salongen innan vi kunde applådera ensemblen.

Denna anmärkningsvärda 80-minuterssevens förtjänar sannerligen att sättas upp igen snart, men under tiden bör man göra allt för att se den i slutfasen av spelperioden.

Wink spelas på Theatre 503 fram till den 4 april 2015