RECENSION: You Won’t Succeed On Broadway If You Don’t Have Any Jews, St James Theatre ✭✭✭✭

Ensemblet i You Won't Succeed On Broadway If You Don't Have Any Jews. Foto: Pamela Raith You Won't Succeed on Broadway if You Don't Have Any Jews

St James’ Theatre

27 augusti 2015

4 stjärnor

Boka biljetter

Att få i uppdrag att sätta ihop en revy med stora judiska musikallåtar måste vara lite som att skjuta fisk i en tunna – det är nästan för enkelt.

Denna revy siktar på att plocka grädden från en extremt framgångsrik skörd, och vilken grädde det är – musikaler av judiska kompositörer inkluderar Oklahoma, Trollkarlen från Oz, Guys and Dolls, Spelman på taket, Skönheten och odjuret, Rent och Gypsy. Gershwin, Berlin, Hammerstein och Sondheim tar alla precis så mycket plats som man kan förvänta sig, tillsammans med några överraskningar – vem visste till exempel att Boublil och Schönberg, skaparna bakom Les Mis, var judar?

Med en sådan talangpool att ösa ur var låtlistan föga förvånande lysande, och ett igenkännande "ooo" hördes från publiken vid nästan varje inledande takt. Produktionen bjuder på 28 sublima låtar (medley-inslag ej inräknade) och jag är övertygad om att man skulle kunna fylla ett dussin fantastiska shower med det material som valdes bort. Det kändes dock som en stor miss att inte inkludera något från The Producers, en musikal som är ungefär lika judisk som challah-bröd och gefilte fish (karaktärerna heter trots allt Bialystock och Bloom!).

Föreställningen var kronologiskt uppbyggd och tog sin början vid den stora judiska migrationen till USA i början av 1930-talet för att sedan landa i nutid. Mellan varje årtionde visades ett videoklipp som gav historisk kontext och förklarade mer om låtarna. Dessa hade kunnat bli något långrandiga, men de ackompanjerande animationerna var vackra att se på. Dessa vinjetter backades dessutom upp av livemusik från Inga Davis-Rutters band, som var superb hela kvällen.

Showen sprudlar av liv och energi och undviker den statiska känsla som ofta kan tynga musikalrevyer. Varje sång har tydligt tänkts ut som ett eget teaterstycke snarare än bara en enkel allsång, och Chris Whittackers koreografi är avgörande för att detta ska lyckas. Dansen är som roligast när den omfamnar showens judiska rötter; "Tradition" från Spelman på taket och den sprudlande finalen ackompanjerades båda av energifyllda nummer. Det kändes som att vara gäst på ett judiskt bröllop – smittande hyperaktivt och glatt.

John Barr och ensemble i Be Our Guest. Foto: Pamela Raith

Övergångarna mellan låtarna, som ofta kan bryta rytmen i revyer, var snabba och vid ett tillfälle hysteriskt roliga. Jackie Marks, den första brittiska kvinnan att spela Fantine, levererade en fantastisk tolkning av "I Dreamed a Dream" från Les Mis. Precis när hon lämnade scenen, med darrande läppar, blev hon nästan överkörd av ett gäng neonlysande och lyckra-klädda fitnessfantaster som rusade in för att leverera en sprakande version av "Fame". Båda prestationerna var briljanta på sitt sätt; showens stora variation höll tempot uppe och gjorde att den aldrig kändes seg.

Även om koreografin generellt var mycket bra, hade den kunnat användas mer sparsamt ibland. De energifyllda ensemblenumren gynnades helt klart av truppen med sex utmärkta dansare. Men att använda dem under solonummer och videoklipp blev ofta distraherande när framträdandet egentligen talade för sig själv. Att ha ett dansnummer precis när man vill att publiken ska titta på en skärm på en annan del av scenen känns kontraproduktivt, särskilt när ämnena var så tunga som Förintelsen och 11 september. Likaså behövde Sophie Evans superba version av "Over the Rainbow" ingen balett under andra versen, i synnerhet som den stundtals skymde sikten av Evans för publiken.

Revyer är alltid en blandad kompott, men lyckligtvis fanns här betydligt fler fullträffar än missar. "There’s No Business Like Show Business" (från Annie Get Your Gun) spelades ut för full komisk potential och ett medley från My Fair Lady gav Mia Ormala chansen att visa upp sitt exceptionella höga register. Nykomlingen Danny Lane gjorde också ett fint jobb med "Everything’s Coming Up Roses" från Gypsy, framförd med äkta passion. Tidigare nämnda "Tradition" och finalen (titellåten från Spamalot) var de tveklösa höjdpunkterna som avrundade första och andra akten med rejäl stil.

Sophie Evans. Foto: Pamela Raith

Trots den generella kvaliteten fanns det några låtar som inte riktigt nådde upp till samma nivå. "Four Jews in a Room" från March of the Falsettos blev en succé hos publiken, men kändes i mitt tycke långt efter resten av låtlistan rent musikaliskt. "Big Spender" från Sweet Charity fungerar bäst som ett retfullt sensuellt nummer, men fick här en koreografi som kändes som om den vuxit fram efter ett besök på en strippklubb. I motsats till detta hade "La Vie Bohème" från Rent, som ska vara anarkistisk och bullrig, all udd av en kyrkbasar i ett ganska svagt Rent-medley (även om det inkluderade Natalie Lipin, som är nästan en kopia av Idina Menzel från originaluppsättningen av Rent).

Ensemblen på tolv personer var utmärkt genomgående – det känns nästan orättvist att peka ut individer då alla var fantastiska, men som Irving Berlin skulle ha sagt: "that’s show business". John Barr är en veteran i West End och han visade sin klass och komiska tajming i en underbar version av "Be Our Guest", samt när han ledde den strålande finalen. Ensemblen användes dock något ojämnt och Barr verkade försvinna under stora delar av andra akten; hans återkomst gav föreställningen ett rejält lyft.

Sophie Evans är också en riktig stjärna med en suverän röst – hennes versioner av "Fame" och "Over the Rainbow" var klockrena. Hon har ett mycket uttrycksfullt ansikte och dansade bra när det krävdes (vissa av hennes kollegor tycktes slippa den svåraste dansen). Sarah Earnshaw var också hysteriskt rolig som bruden i "Not Getting Married Today" från Company, en exceptionellt svår låt även för den mest erfarne sångaren.

Denna revy är fantastiskt underhållande och välproducerad, och kombinerar superb musik och prestationer med en insiktsfull resa genom den judiska musikalhistorien. Showen har gjort succé i Tel Aviv, men att döma av kvällens publik har den satt ordentliga spår även i London.

You Won't Succeed On Broadway If You Don't Have Any Jews spelas till och med den 5 september på St James Theatre