INTERVJU: Olivier Award-belönade skådespelaren Giles Terera

Mark Ludmon intervjuar Olivier-vinnaren Giles Terera när han förbereder sig för sin nästa stora roll efter Hamilton

Efter en årslång och prisbelönt sejour som Aaron Burr i musikalen Hamilton, förbereder sig Giles Terera nu för en roll som ligger långt ifrån Lin-Manuel Mirandas rap och hiphop. Just nu repar han för en ny dramatisering av Ibsens klassiker från 1886, Rosmersholm, som har premiär på Duke of York’s Theatre i Londons West End den 24 april. Han spelar Andreas Kroll, en konservativ lärare som försöker hindra sin svåger John Rosmer (spelad av Tom Burke) från att överge sitt arv för att istället omfamna radikala politiska reformer, personifierade av Hayley Atwells frigjorda Rebecca West. Giles ser dock inte rollen som särskilt annorlunda från Hamilton, då han haft framgångar inom både musikal och talteater genom hela sin karriär. ”Jag ser det som att berättande är berättande, människor är människor och behov är behov”, förklarar han. ”Oavsett vilket medel man använder för att berätta historien, så är kärnan densamma. I vårt samhälle vill vi gärna sätta etiketter och fack på allt, men det är inget jag skriver under på. Som konstnär – oavsett om man är dansare, skådespelare, författare eller målare – dras man till konsten för att man vill uttrycka något man känt, upplevt eller sett.”

Giles Terera som Aaron Burr med West End-ensemblen i Hamilton. Innan han anslöt till originaluppsättningen av Hamilton på Victoria Palace Theatre i december 2017, hade Giles redan ett imponerande CV inom musikalteater. Det tog fart redan 1999 när han fick huvudrollen som den fula ankungen i Stiles och Drewes Olivier-vinnande Honk! på National Theatre, följt av roller i The Book of Mormon, Rent och som Gary Coleman i Avenue Q. Trots att Giles är utbildad vid musikalmeccat Mountview Academy, tog han sin examen i skådespeleri, vilket ledde till roller i pjäser hos bland annat Royal Shakespeare Company och National Theatre. Under de senaste tre åren har han synts i August Wilsons Ma Rainey’s Black Bottom på National, Shakespeares Köpmannen i Venedig på The Globe och Brechts Den upprymningsbara Arturo Ui på Donmar Warehouse. ”Folk vill gärna placera mig i ett fack, men jag försöker att inte fokusera på det”, säger han. ”Jag gillar att variera mig. Det är lockande när det är något jag aldrig gjort förut.” Eftersom han aldrig spelat Ibsen tidigare var det en av anledningarna till att Rosmersholm lockade. ”Jag är inte jättebekant med Ibsen utöver hans mest kända verk, så det kändes spännande: hur skulle det vara att tillbringa några månader i den världen? Hur kommer det att utmana mig? Jag vill göra sådant som både utmanar och inspirerar mig.”

Giles Terera i Den upprymningsbara Arturo Ui

Det var samma drivkraft som lockade honom till Hamilton. ”Jag visste att jag aldrig tidigare varit i närheten av det sättet att skriva och berätta”, minns han. ”Musiken, det otroliga iscensättandet och koreografin – det är berättarkonst av högsta klass.” Efter att ha lämnat över rollen som Burr till Sifiso Mazibuko i början av december, återvände han som åskådare några veckor senare. ”Jag grät floder”, säger han. ”Det var väldigt rörande att se det utifrån. Vi var bara sju eller åtta som lämnat ensemblen, men Jam var fortfarande briljant som Hamilton, liksom Cleve och Jason. Det var fantastiskt att se nya ansikten ta sig an rollerna och tillföra nya saker. När vi själva spelade stod jag oftast längst fram vid scenkanten, så det var fint att bli påmind om helheten och alla detaljer i koreografin och berättandet.” Hamiltons framgångar och dess trogna fans innebar att rollen kändes som ett ”enormt ansvar”, tillägger Giles. ”Människors känslor för den showen är väldigt speciella. Publikens koppling till verket är påtaglig både i och utanför teatern, och det är en enorm glädje att få vara en del av den energin. Om du frågade 1 500 personer i publiken vad de gillade bäst skulle du säkert få 1 500 olika svar, men för mig var det kombinationen av fantastiska melodier och texter som knyter an till en djupt mänsklig historia.”

I det avseendet jämför Giles Lin-Manuels skrivande med Shakespeare och Ibsen. ”Alla bra författare, oavsett bakgrund, är intresserade av den mänskliga erfarenheten och våra grundläggande relationer till varandra – till barn, föräldrar och de vi älskar. Det är vad Lin-Manuel fokuserar på. I Hamilton utspelar det sig mot en stor geopolitisk fond av det amerikanska frihetskriget, men han zoomar vackert in på de centrala mänskliga relationerna, precis som Ibsen gör.” Giles betonar också Lin-Manuels ”kärlek till språket, bildspråket och rimmen”. ”Jag spelade rollen i ett år och slutade aldrig förundras över hans språkliga lekfullhet.” Giles drar paralleller mellan hur språket användes av skribenter och politiker under frihetskriget och hur moderna amerikanska artister använder rap och hiphop för att uttrycka sig. ”Ingen av hans karaktärer använder språk bara för sakens skull, utan för att skapa förändring. Precis som Shakespeare säger Lin-Manuel att människor använder språket för att förändra andra människor.”

Giles Terera i Pure Imagination. Foto: Annabel Vere

Social och politisk förändring var inspirationskällan när Ibsen skrev Rosmersholm. Han återvände till sitt hemland Norge 1885 efter 27 år i exil och fann ett land i gungning. Som Giles förklarar: ”Han var chockerad över det politiska läget, hur mycket aggression det fanns på båda sidor och hur hätsk atmosfären var.” Skildringen av en individ slits mellan ett traditionellt förflutet och en liberal framtid gör att Rosmersholm resonerar än idag. ”Tyvärr gillar vi människor att gå i cykler. Under de 133 år som gått har samhällen gång på gång ställts inför samma frågor: Hur kommunicerar vi med varandra? Vad håller ihop ett samhälle? På sätt och vis liknar det Hamilton – när självständigheten väl är vunnen, hur bygger man då en gemenskap av så motsatta åsikter? Om ett samhälle ska överleva måste man hitta ett sätt att tala med varandra, vilket är precis där vi befinner oss nu.” Trots att pjäsen fortfarande utspelar sig i sent 1800-talsnorge har den bearbetats av Duncan Macmillan, som hyllades för sin intensiva version av 1984. ”Det briljanta med denna bearbetning är hur Macmillan har fångat verkets brådska och den press karaktärerna lever under, särskilt Rosmer, samtidigt som han bevarat språkets skönhet”, säger Giles.

Giles i Ma Rainey's Black Bottom. Foto: Johan Persson

Denna aktualitet utmanar kritiker som menar att pjäser av ”döda vita män” inte längre har en plats på scenen, men Giles håller med om att mer behöver göras för att spegla det moderna Storbritannien. ”Världen förändras och våra samhällen växer. Därför bör konsten spegla det samhälle den skapas i.” Han pekar på allt från löneskillnader mellan könen till bristen på roller för skådespelare med asiatisk eller bakgrund från Mellanöstern, och menar att teaterbranschen står inför samma utmaningar som resten av samhället – från Windrush-skandalen till Grenfell Tower. ”Det som händer i samhället återspeglas i vår bransch. Många fördomar sitter djupt och behöver lyftas fram i ljuset för att kunna diskuteras. Som i Rosmersholm måste man först erkänna verkligheten för att kunna gå vidare.” Han anser att det är upp till ”våra kulturinstitutioners grindvakter” att visa vägen. ”Det finns en vilja att förändra, men det krävs drivkraft och initiativ. Det är en sak att prata, en annan att faktiskt göra något. Det finns en tid för snack och en tid för verkstad.”

När jag träffar Giles i en studio i Southwark har ensemblen precis passerat hälften av de fem och en halv veckorna av repetitioner – betydligt längre än de vanliga tre till fyra veckorna för kommersiella West End-pjäser. Detta har gett regissören Ian Rickson chansen att verkligen utforska texten tillsammans med skådespelarna, däribland Peter Wight, Lucy Briers och Jake Fairbrother. ”Vi kör många improvisationsövningar”, berättar Giles. ”Om en karaktär nämner något som hänt förr, så utforskar vi det sceniskt i några minuter. Mycket hos Ibsen handlar ju om det förflutna. Dessa enkla improvisationer hjälper oss att få en djupare förståelse för historien och relationerna.”

Giles i kabarésammanhang.

Rosmersholm håller Giles sysselsatt fram till den 19 juli, men han arbetar även på andra projekt, inklusive en tidig idé tillsammans med producenten Cameron Mackintosh – allt Giles kan avslöja är att det rör en ”historisk person”. Längre fram i planeringen ligger The Meaning of Zong, en pjäs han skrivit för Bristol Old Vic om massakern på slavskeppet Zong 1781, en händelse som blev startskottet för den brittiska abolitioniströrelsen. Han skriver även på en bok för att vägleda unga skådespelare. ”Att hjälpa unga talanger är viktigt eftersom det blir allt svårare för dem från vissa bakgrunnder.” Det är också därför han tackade ja till att sitta i styrelsen för Mountview för att stötta nästa generation.

Giles har även hunnit med tre konserter på Crazy Coqs i London under maj, där han firar musiken från de shower han medverkat i samt klassiska låtar som inspirerat honom. ”Jag brukade göra en hel del konserter förr, men på grund av Hamilton har det inte blivit av de senaste åren”, tillägger han. ”Det är väldigt kul. Även om jag bara står framför en mikrofon med ett band bakom mig, så handlar det fortfarande om att berätta en historia. Metoden är annorlunda, men berättelsen är densamma.”

Rosmersholm spelas på Duke of York's Theatre i London från den 24 april 2019.

BOKA BILJETTER TILL ROSMERSHOLM