Recension: Linje Lusta, National Theatre Home / Young Vic ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Young Vics uppsättning av Linje Lusta (A Streetcar Named Desire) av Tennessee Williams, som streamas fram till den 28 maj 2020 via plattformen National Theatre at Home.

Gillian Anderson i Linje Lusta. Foto: Johan Persson Linje Lusta.

National Theatre At Home/Young Vic.

4 stjärnor

Streamas fram till den 28 maj 2020 Även om tårarna kan bränna bakom ögonlocken när jag hör och ser applåderna i slutet av en föreställning – så djupt är min saknad efter live-teater – är vi miljontals som känner stor tacksamhet för streamingtjänsterna. Det ger oss inte bara chansen att återse produktioner vi älskat, utan också en ny möjlighet att se det man missade. Veckans bidrag hos National Theatre at Home är Young Vics och Joshua Andrews samproduktion av Tennessee Williams laddade klassiker Linje Lusta från 2014. Regissören Benedict Andrews väljer dock att inte förlägga pjäsen till sin ursprungliga tidsperiod; rockmusik fyller scenövergångarna, Blanche sjunger Fleetwood Mac i badet, och på köpet går en del av atmosfären och platskänslan förlorad. Det framhäver också pjäsens problematiska sexualpolitik. Flyttat från 1950-talet framstår Stanleys beteende som ännu råare, och det blir en svår balansgång: trots att Stanley slår sin fru och våldtar Blanche, förväntas publiken, oavsett kön, vilja sitta på sin veranda och fläkta sig i hopp om att ett regn ska svalka deras åtrå till honom.

Branwell Donaghey, Ben Foster och Vanessa Kirby. Foto: Johan Persson

De tre centrala rollerna är särskilt välspelade. Gillian Anderson är i strålande form som den avdankade sydstatsskönheten Blanche DuBois, som kraschar in i sin systers hem bärandes på förluster, drömmar och trots; hon vill inte ha realism, hon vill ha magi. Anderson är mästerlig på att visa extremerna mellan Blanches ”sceniska” fasad och den Blanche som skalats av allt. Det är svårt att bedöma via skärm, men stundtals kändes hennes prestation något endimensionell, nästan för teatralisk (och hennes röst är ovanligt raspig i denna föreställning), men i finalen är hon hjärtskärande som ett sårbart barn som väntar på räddning. Man känner verkligen att hon lider av PTSD. Mycket har skrivits om hennes falnade glans, men mindre om vad hennes syster Stella har förlorat. Vanessa Kirby är superb i rollen och visar en kvinna som, till skillnad från Blanche som släpar runt på sitt förljugna förflutna, har anpassat sig helt efter sina nya omständigheter. I Kirbys tolkning förstod jag att Stellas problem var att hon försökte göra alla andra nöjda, vilket gjorde henne än mer sårbar.

Ben Foster. Foto: Johan Persson

Marlon Brando göts som Stanley i en form av härdat stål, och Ben Foster kliver obehindrat in i den glödheta rollen med en rå sexuell utstrålning (den tidlösa inramningen ger också utrymme för hans tatueringar och håriga bröst). Han ryggar inte för rollens svärta; han är ofta djupt osympatisk, och försöket att visa hans sårbarhet resulterar i att han ropar efter Stella i bara underkläderna. Kirby och Foster lämnar inget tvivel om att sex är grundstenen i Stellas och Stanleys förhållande – en passion Blanche antingen upplevt och förlorat med sin unga make för många år sedan, eller aldrig har haft. Corey Johnson är utmärkt som den mjuke och snälle Mitch och står för ett välbehövligt ljus i mörkret när han snärjs i Blanches lögner och ensamhet, ända tills hans drömmar krossas av avslöjandena om hennes tid på det ökända Flamingo Hotel.

Magda Wills fragmenterade, roterande scenografi ger oss en känsla av att vi tjuvlyssnar och tjuv किरदारar på dessa relationer. Det är en kraftfull produktion som med säker hand bygger upp spänningen fram till Blanches slutgiltiga avsked från hemmet. Väl värd tre timmar av din tid – men ta det lugnt med Southern Comfort-flaskan.

Om du har möjlighet att skänka ett bidrag till National Theatre, eller till någon annan teater som streamar sina verk online, gör gärna det.