RECENSION: Admissions, Trafalgar Studios London ✭✭✭✭

Helena Payne recenserar Alex Kingston i pjäsen Admissions av Joshua Harmon, som just nu spelas på Trafalgar Studios i London.

Alex Kingston (Sherri) och Sarah Hadland (Ginnie) i Admissions. Foto: Johan Persson Admissions Trafalgar Studios

4 stjärnor

Boka nu

Sherri Rosen-Mason, spelad av Alex Kingston, är antagningschef på en prestigefylld skola. Hon lever ett perfekt liv i ett perfekt hus med ett perfekt kök och sin perfekta make, tillika skolans rektor. Hennes ende son, Charlie Luther Mason, drömmer om att komma in på Yale men nekas plats – medan hans bäste vän Perry (som råkar vara ”en fjärdedels svart”) lyckas. Sherris livsverk, att göra skolan ”mindre vit”, sätts på prov. Den ”ädla” uppgiften att höja mångfaldskvoten till 20 % granskas kritiskt när hon försöker stötta sin son i hans bittra besvikelse och samtidigt försvara det system som, i just detta fall, har drabbat honom.

Alex Kingston (Sherri) och Andrew Woodall (Bill) i Admissions. Foto: Johan Persson

Frågan om ras verkar vara teatermänniskans favoritämne just nu. Efter publiksuccén Bad Jews vänder Joshua Harmon nu blicken mot vithet, eller mer specifikt liberal vithet. Det känns en smula obekvämt och ganska överraskande att se en pjäs om ras i dagens USA framföras av en helt vit ensemble. Men enligt Saids teorier om ”den andre” måste vithet granskas som en egen entitet snarare än ett antaget tillstånd av neutralitet, och jag antar att det är precis vad Harmon har velat uppnå med rollbesättningen.

Skådespelarinsatserna är genomgående starka, i synnerhet Alex Kingston som bjuder på plågsamma ögonblick när hon framför publikens ögon omformulerar sina tankar och reaktioner för att upprätthålla sin idealiserade självbild. Ben Edelman är på samma gång irriterande och ömkansvärd i rollen som den hårt arbetande sonen som inte får sitt lyckliga slut på Yale. I sin tirad lyfter han dock viktiga poänger om att ras och privilegier inte alltid är oskiljaktiga. Margot Leicester bjuder på skarp komik och representerar en mer ärlig och gammaldags sorts rasism som ställs mot Sherris oklanderligt skulpterade nyspråk, som ”hitta minoriteter som ser svarta ut på bild”. Tånångest de luxe. Sarah Hadland, i rollen som Sherris bästa vän och Perrys mamma, förmedlar stunder av genuint patos samtidigt som hon förblir pinsamt problematisk. Ingen är dock lika osympatisk som pappan, spelad av Andrew Woodall. Jämfört med sin hetlevrade son och hycklande fru lever han förmodligen mest i enlighet med sina politiska ideal, men han saknar varje form av empati till den grad att man känner ren avsky.

Alex Kingston (Sherri), Andrew Woodall (Bill) och Ben Edelman (Charlie) i Admissions. Foto: Johan Persson

Jag tyckte om den här pjäsen. Jag skrattade genuint åt manuset och känner att det vågar konfrontera aktuella tabun. Genom att fokusera på den liberala vita identiteten vågar man ställa karaktärer på scen som varken är elaka eller hjältemodiga. De fundamentalt bristfälliga människorna vi möter i Admissions rör sig i den moraliska gråzon som de flesta av oss, om vi ska vara ärliga, förmodligen befinner oss i. Det är ett obestridligt faktum att när det kommer till personlig framgång så använder alla de medel de har till förfogande – oavsett om det är pengar, inflytande eller möjligheten att kryssa i en ruta som gör kön till drömjobbet kortare. Kanske är Harmon som mest uppriktig genom sin huvudkaraktär när hon proklamerar: ”Om ingen fixerar sig vid det, kommer ingenting någonsin att förändras.” I Admissions är Harmons fixering vid vithet ett välkommet bidrag till det bredare samtalet om ras och identitetspolitik som vi nu ser inom teatern och i kulturlivet i stort.

BOKA BILJETTER TILL ADMISSIONS PÅ TRAFALGAR STUDIOS

BOKA BILJETTER TILL ADMISSIONS PÅ RICHMOND THEATRE