RECENSION: Anyone Can Whistle, Union Theatre ✭✭✭

Oliver Stanley som Hapgood och ensemblen i Anyone Can Whistle. Anyone Can Whistle

Union Theatre

11 februari 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

'Anyone Can Whistle', ja. 'Anyone Can Write A Musical', nej. Den här föreställningen har ett magnifikt partitur av Stephen Sondheim, där varje ton och stavelse förebådar det geni som senare skulle blomstra i 'En kul grej hände på väg till Forum', 'Company', 'Follies', 'Merrily We Roll Along', 'Sweeney Todd' med mera. Den har också ett libretto av Arthur Laurents som inte på något tänkbart sätt, varken i den här världen eller nästa, påminner en om att det är samma författare som skrev manus till 'West Side Story' och 'Gypsy'. Musiken är så välskriven att den övertygar en – om man bara hör låtarna – om att detta måste vara en bra show; det måste det vara: sångerna är så karaktärsstarka, så vackert tecknade, så kärleksfullt fraserade, så melodiösa, kvicka och elegant utformade, att showen de tillhör rent logiskt borde vara lika fantastisk. Att den aldrig har nått framgång måste bero på att den helt enkelt missförståtts av publik och kritiker; ända från början, av samma publik och kritiker som vid dess katastrofala – och enda – uppsättning på Broadway 1964 såg till att den lades ner efter bara nio dagar (och 12 plågsamma förhandsvisningar). Baserat på låtarna antar man att det måste finnas en annan förklaring. Men nej. Absolut inte. Manuset är allvarligt bristfälligt och borde – i all rättvisa – opereras bort från musiken så att någon annan fick chansen att skriva något – vad som helst – som gjorde ett bättre jobb med att komplettera Sondheims läckra låtar än det helt odugliga libretto som Laurents tvingade på honom.

Union Theatre har tyvärr inte mandat att genomföra ett sådant uppdrag. De måste erbjuda oss samma manus som sänkte showen första gången, för alla dessa år sedan. Och de gör ett troget jobb. Regissören Phil Willmott ger oss den uppskruvade energin i Laurents maniska, rumphuggna drama i all dess obarmhärtighet, och försöker faktiskt göra en dygd av dess rena drivkraft. Ensemblen rusar runt, runt och runt, upp och ner för trapporna, och håller upp armar och händer som statister i en dement film av Hans Richter. Öppningsnumret fungerar – som sig bör i hans regi, och med ypperlig musikalisk iscensättning av Holly Hughes – alldeles utmärkt: pjäsens affischartade ton fångas perfekt, och vi kastar oss in i berättelsen med den största optimism som kvällen tillåter – men det beror bara på att vi ännu inte har hört mer än ett par rader av Laurents manus. Snart nog blir vi varse.

Ensemblen i Anyone Can Whistle.

Penn O'Cara klär ensemblen nästan enhetligt, med utmärkande drag i kostymerna för de vedervärdiga härskarna i detta område, särskilt borgmästarinnan Cora Hoover Hooper (kanske en blandning av Cora Pearl, president Herbert Hoover och kolumnisten Hedda Hopper?), som i Felicity Duncans fylliga gestalt även liknar societetsvärdinnan Elsa Maxwell. Duncan sjunger borgmästarinnans många kabaréartade sånger med stor trohet mot materialet, men man hade kanske önskat mer 'belt'. Rollens ursprungliga skapare, Angela Lansbury, oroade sig för karaktärens brist på värme, och Sondheim ger egentligen bara prov på sådan genom sina vackra musikaliska linjer. (Laurents manus ger ingen alls: han verkar ha hatat den här karaktären, precis som alla de andra.)

Det finns ett ”ungt kärlekspar” i showen – kan ni tänka er? – och de klarar sig något bättre. De får den enda mänskliga stunden under hela den två timmar långa vandringen genom denna rika väv av misantropi och bitter, bitter satir: 'With So Little To Be Sure Of' är ett mästerverk av medkänsla och finess – en oas av lugn, enkelhet och ärlighet i ett verk som verkar dedikerat till att vara en främling för just sådana ting. Samtidigt, på andra håll, har Sondheim föga annat att göra än att servera drinkar av samma sorts självbelåtna East Village-humör som driver med tidens storheter och självupptagna figurer.

Felicity Duncan (Cora), James Horne (Schub), Rachel Deloose (Fay) och Oliver Stanley (Hapgood) i Anyone Can Whistle.

Intressant nog, för en låtskrivare som ofta anklagas för att sakna hjärta, är det här han som är den humanma partnern i författarduon: om inte för något annat bör man se denna show för att bevittna hur mycket hjärta han visar, även inför denna kalla, endimensionella historia. Hur som helst gör Rachel Deloozes professionella Nurse Apple och Oliver Stanleys nörd-Hapgood vad de kan för att blåsa liv i sina figurer av papp och snöre. När de sjunger befinner de sig i en helt annan show: Sondheims show. Och den är underbar. Men sedan måste de framföra Laurents dialog, och där misslyckas de totalt med att övertyga.

Det är en stor ensemble och deras musik är toppen: kapellmästare Richard Baker gör ett fantastiskt jobb med att få de oändliga taktart- och tempoväxlingarna att låta flytande, lyfter fram rikedomarna i partituret och lockar fram mycket tilltalande prestationer från de medverkande. Jag är säker på att musiken inte är svårare att dansa till än, säg, 'Våroffer', och lyckligtvis är ensemblen som bäst när de med liv och lust kastar sig in i Hughes atletiska explosioner – påminnelser om det röda blod som faktiskt flyter i mänskliga ådror. Men manuset tillåter dem aldrig att bli mer än en fond för de (oftast elaksinnade) huvudrollsinnehavarna, vilket är synd med en så stor och kapabel ensemble.

Nåväl, där har vi det, på gott och ont. Vi får veta att det är en ”aktuell” påminnelse om maktens korrumperande effekt, om egennyttiga politiker, och om behovet av att berätta den här historien, med ekon av 'Of Thee I Sing' (som har ett oändligt mycket bättre manus) och många andra mer framgångsrika verk. Visst, kanske det. Men det fick inte murarna i LBJ-eriko att falla 1964, och jag tror inte att det kommer att få några Trump Towers att darra idag. De musikaliska insatserna kommer att glädja dem som älskar briljant skrivna sånger, och de kommer att egga fantasin hos alla som hör dem att föreställa sig en annan, bättre historia att berätta kring dem. En dag kanske vi får det. Men inte än.

Tills 11 mars 2017

BOKA BILJETTER TILL ANYONE CAN WHISTLE PÅ UNION THEATRE