RECENSION: Assassins, Watermill Theatre Newbury ✭✭✭✭

Libby Purves recenserar Stephen Sondheims och John Weidmans musikal Assassins som just nu spelas på Watermill Theatre i Newbury.

Ensemblen i Assassins. Foto: The Other Richard Assassins

Watermill Theatre, Newbury

4 stjärnor

Boka biljetter

Detta är u2013 för oss i alla fall u2013 den första uppsättningen i Trumps tidsålder av denna brutala musikal: en revyliknande skildring av alla försök, lyckade såväl som misslyckade, att mörda amerikanska presidenter, från Abraham Lincoln till Bush och Reagan. Dess hånfulla u2013 men ibland rörande u2013 porträtt visar upp mänsklig fanatism, besvikelse, otillräcklighet, dumhet, fåfänga, vapenfixering (u201dkröka ett lillfinger för att förändra världenu201d) och rent uppmärksamhetssökande. Något som, måste jag tillägga i förbigående, gör den dubbelt ironisk och oroväckande i en tid då presidenten själv uppvisar minst tre av ovanstående egenskaper de flesta dagar på Twitter.

Evelyn Hoskins och Sara Poyzer i Assassins. Foto: The Other Richard

Men själva showen är tidlös, en upplevelse att bära med sig. För vissa kommer den alltid att framstå som för rå och mörk för att vara bekväm, och Sondheims briljanta rim kan uppfattas som opassande för ett så dödligt ämne. Men Bill Buckhursts produktion har all den nödvändiga glöden och det mänskliga allvaret: det hjälper att ha en fantastiskt begåvad grupp skådespelarmusiker som rör sig fritt över scenen (och tidvis längs sidorna) för att ge liv åt Sondheims ekon av de stora amerikanska musikstilarna: bluegrass, honky-tonk, gospel, vaudeville, Bernstein och jazz. Det känns också helt rätt att ha en ung kvinna u2013 Lillie Flynn i rutig westernskjorta och jeans u2013 som berättare: hon står vid sidan av och frågar klagande redan från start u201dVarför gjorde du det, Johnny?u201d medan Wilkes Booth går till angrepp mot sina dåliga recensioner och sitt hat mot den u201dn-älskandeu201d Lincoln.

Ensemblen i Assassins. Foto: The Other Richard

Under dess intensiva, sammanhållna 100 minuter sticker många prestationer ut: Eddie Elliott är flamboyant som den fåfänge Charles Guiteau, Steve Symonds som den rasande, tjatande Samuel Byck i jultomtekostym som både fördömer och definierar det amerikanska livet; vi får komisk lättnad i de tänkta samtalen mellan Lynette Fromme och Sarah Jane Moore u2013 Evelyn Hoskins och Sara Poyzer u2013 som båda misslyckades med att mörda Gerald Ford utan någon rimlig anledning; och patos i Jack Quarton som den stackars galne Hinckley som trodde att Jodie Foster skulle lägga märke till honom om han dödade Reagan.

Joey Hickman och Jack Quarton. Foto: The Other Palace

De möts och interagerar över decennierna, framför allt i ett storslaget och mästerligt iscensatt ensemblenummer när dånande gastar från förr och framtid samlas runt den olycksalige Lee Harvey Oswald i Dallas och övertygar honom om att det enda sättet att bli odödlig och få en plats i det ökända historiska rampljuset är att skjuta John F. Kennedy istället för sig själv. Deras argument, ständigt aktuella och lömska, får en att hålla andan. Trots att man vet hur det slutar.

Det är en bravurprestation. Och alltid obehagligt aktuell. Varför skulle annars amerikanska statschefer färdas i bepansrade limousiner till och med längs The Mall i London, när vår regent, tack och lov, fortfarande vågar lita till en gyllene vagn?