RECENSION: Ballroom, Waterloo East Theatre ✭✭✭

Ballroom

Waterloo East Theatre

Måndag 15 maj

3 stjärnor

Om du någonsin undrat vad Michael Bennett hittade på efter dundersuccén med ”A Chorus Line”, så har du chansen att ta reda på det nu. Den fyndiga lilla teatern med 100 platser under stationen Waterloo East firar sju år av att lyfta fram ovanlig och ofta bortglömd musikalrepertoar. Jubileet firas med den kanske ståtligaste uppsättningen hittills av grundaren och konstnärliga ledaren Gerald Armin: en ensemble på 14 personer och en femmannaorkester fyller scenen i en underbart kitschig men kärleksfullt nedgången rymd som föreställer en dansklubb i 70-talets New York, Stardust Ballroom.

Uppsättningen landar helt rätt i tiden, precis innan National Theatre sätter upp sin version av ”Follies”, och även här möter vi äldre människors liv och äldre artisters skicklighet. Men till skillnad från de forna varietéstjärnorna i ”Follies”, bjuder ”Ballroom” på vardagsöden från det anspråkslösa Bronx – en stadsdel många tunnelbanestationer bort från glitter och glamour på Broadway. De samlas en gång i veckan i den enkla, ganska gråa danshallen (scenografi och ljus av Paul O’Shaughnessy), där ett litet band pumpar ut låtar i strikt tempo (vilket låter helt rätt tack vare Inga Davis-Rutters disciplinerade arrangemang av Broadways ursprungliga storskaliga partitur). I Neil Gordons kostymer – som pendlar mellan smaklöst överdådigt och sparsmakat – dansar de rumba, vals, bossanova och hustle, medan de kisar mot glimret från diskokulan och för en stund skakar av sig vardagens tunga verklighet.

Central i denna miljö är den nyanlända: ett år efter makens bortgång övertalas änkan och lumpbodsinnehavaren Bea Asher av sin energiska bästa vän Angie (den sprudlande Natalie Moore-Williams) att försöka ”bli lycklig” igen. Bea spelas av Jessica Martin, som gör en välkommen återkomst i en stor roll, här mirakulöst åldrad genom Richard Mawbeys briljanta perukmakeri. Jag skulle också gärna vilja veta vem som gjort det fantastiska sminket; hennes bleka, trötta hy ger verkligen sken av en ensam kvinna som gör ett modigt försök att ta tillbaka sitt liv. Detta sker inte bara på dansgolvet utan även med Al Rossi (Cory Peterson må vara från Minnesota, men han träffar den genuint lokala New York-tonen perfekt i sitt välavvägda porträtt av den motvillige kvinnotjusaren som sprider lite höstvärme i Beas liv). Det är en bekant musikalresa, men här är den kantad av vardagsrealism och grå tristess. Scenen i andra akten där Bea konfronterar sin dömande familj påminner nästan om stämningen i Fassbinders ”Rädslan urholkar själen”, men även här undviks stora melodramatiska utspel. Istället visas hur problem kan lösas genom samtal – bestämt, men alltid sakligt och mänskligt.

Detta fokus på realism har förmodligen att göra med att föreställningen ursprungligen var en tv-pjäs av Jerome Allan Kass, vars enda utflykt i musikalvärlden detta kom att bli. På sätt och vis är det ett kärleksbrev till hans hemsocken Bronx och de enkla men humoristiska vardagsmänniskor han växte upp med. Precis som en gryta med mors bästa kycklingsoppa puttrar dialogen på låg värme med smått sprakande ordväxlingar: när en kräsen kund inspekterar ett prydnadsföremål av snäckor i Beas butik och frågar: ”Är den här äkta?”, blir det rappa svaret: ”Äkta VADÅ?”. Det är en lågmäld, varm och anspråkslös värld där ingen vill sticka ut egentligen, men där man gärna skratta bort en förstaplats i en tangotävling om det är vad alla andra tycker känns bäst. Det är inte typiskt musikalterritorium, vilket förklarar varför dåtidens kritiker och publik inte riktigt visste hur de skulle ta till sig verket.

På Waterloo East behöver vi dock inte oroa oss för det arvet. Koreografen Nancy Kettle låter ensemblen glänsa i ett flertal dansnummer, och de gör henne verkligen rättvisa. Gerry Tebbutt är äldst med sina 72 år, och efter en lång karriär i branschen är hans fysiska styrka och smidighet inget mindre än ett underverk. Han syntes i West End redan för flera decennier sedan och var i 17 år chef för musikallinjen på Guildford School of Acting (GSA). En sådan meritlista är representativ för denna märkvärdiga ensemble som har samlats för att skapa något som känns mer som ett ”happening” än en vanlig produktion.

Varenda skådespelare har en bakgrund i legendariska uppsättningar som inspirerat generationer. Colette Kelley (som den sköra Shirley) medverkade i de brittiska originaluppsättningarna av Hair och Grease. Jill Francis (som Martha) började hos Danny La Rue och blev sedan en ledande koreograf inom musikal och opera. Och så fortsätter det: Annie Edwards (den pigga Pauline), Garry Freer (den ständigt distanserade Lightfeet), Olivia Maffett (som växlar mellan glamorös blondin och retsam svägerska), Dudley Rogers (den elegante Harry), Tim Benton (i dubbla roller som morbror Jack och den prydlige Bill) samt James Pellow (den vänliga Petey) ger sällskapet en tyngd och kunskap som gör detta till något alldeles extra.

Att de har rott i land detta på bara två veckor är helt fantastiskt. Visst kan föreställningen behöva spelas ihop lite till innan flytet sitter perfekt, men det finns redan gott om ögonblick då det verkligen svänger. I denna intima lokal kommer vi karaktärerna lika nära som tv-tittarna gjorde när historien först sändes. Billy Goldenbergs musik har den där behagliga atmosfären man minns från 70-talets tv-serier; den kanske saknar en tydlig egenart, men den håller tempot uppe och understryker känslan av liv som går i cirklar utan större dramatik. Till och med kabarénumren från danslokalens värdar Danielle Morris och Adam Anderson flyter samman och känns medvetet repetitiva. Jessica Martin får dock glänsa i det stora numret ”Fifty Cents” – ett paradnummer i elfte timmen som hon levererar med styrka och perfekt frasering. Alan och Marilyn Bergmans texter är uppriktiga och träffsäkra skildringar av anspråkslösa liv; de är snyggt komponerade och hörs kristallklart i Andy Hills ljudmix. Precis som dansarna så gör de inte ett enda felsteg. Det kanske hade blivit mer spännande om någon snubblade, men här är allt för välkontrollerat för att några oväntade missöden ska ske.

Spelas till och med 4 juni 2017

Foto: Robert Piwko

BOKA BILJETTER TILL BALLROOM PÅ WATERLOO EAST THEATRE